Den nazistiska ideologin byggde på den ariska och germanska rasens påstådda överlägsenhet. Utgångspunkten var att den enskilda individen inte betydde någonting medan rasen betydde allt. Hela livet gick därför ut på att främja den ariska och germanska rasen, en ständig raskamp mellan det goda och det onda. Judar, romer och andra påstått lägre raser stod för det onda i tillvaron. De måste till varje pris besegras eller förintas. Målet var att skapa en rasren och auktoritär stat byggd på en blandning av gamla traditioner och tekniska nyheter.
Den nazistiska propagandan lyfte fram den normala, sunda tysken och ariern som ett rasmässigt ideal. Detta i motsats till beskrivningen av juden, som representerade det osunda och det onormala. Judarna framställdes som fiender till den tyska staten och det tyska folket. Allt osunt måste bort ur den tyska folkgemenskapen. Bit för bit skildes därför judarna från övriga tyskar. Till slut skildes de från sin mänskliga identitet, avhumaniserades och förintades.
Nazisterna betonade också vikten av utökat livsrum (lebensraum). För att säkerställa det tyska folkets tillväxt och fortlevnad skulle Tyskland ta kontroll över stora områden österut, där befolkningen utgjordes av slaver, som ansågs vara en lägre stående ras.