Den 31 juli 1941 fick SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich instruktioner av Hermann Göring att förbereda de organisatoriska, ekonomiska och praktiska åtgärder som krävdes för en slutgiltig lösning av ”judefrågan” i Europa. Den 20 januari 1942 sammankallade Heydrich ett antal ledare för olika tyska myndigheter till en konferens i en herrgårdsbyggnad i Wannsee i Berlin. Syftet med mötet var att dra upp riktlinjer och samordna organiseringen av massmordet på Europas judar.

Judarna från hela Europa skulle samlas ihop och deporteras till läger i Östeuropa, där de skulle utplånas. En del av de arbetsföra judarna skulle utnyttjas som slavarbetskraft innan de avrättades. Slutmålet var att utrota hela den europeiska judendomen. Förintelsen skulle således inte bara omfatta de judiska befolkningarna i de tyskkontrollerade länderna, utan alla judar i hela Europa. Enligt nazisternas beräkningar omkring 11 miljoner människor.

Efter konferensen var Heydrich mycket nöjd med att allt verkade gå enligt planerna och att alla deltagarna var överens om vad som måste göras för att uppnå en slutgiltig lösning på ”judeproblemet”.

En fråga som inte kunde lösas under Wannseekonferensen, var hur judar som var gifta med icke-judar och deras barn skulle behandlas. Frågan togs upp på ytterligare två möten i mars och oktober 1942. Förslagen som diskuterades var tvångssterilisering och deportation till koncentrationsläger i Östeuropa, men något beslut togs aldrig. Judar i blandäktenskap, halvjudar och kvartsjudar (mischlinge) utgjorde ett särskilt problem för den nazityska regimen. De ansågs ha för starka band till det icke-judiska samhället. Om man vidtog alltför omfattande åtgärder mot dem, kunde det skapa motstånd bland den ”ariska” befolkningen.

SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich var en nyckelperson i organiseringen av Förintelsen. Han var chef för de tyska Einzatsgruppen i Sovjetunionen under hösten 1941 och våren 1942. På order av Hermann Göring anordnade han Wannseekonferensen i januari 1942, för att organisera deportationerna av europas judar till förintelselägren.

I september 1941 blev han riksprotektor i Böhmen-Mähren, som var den del av Tjeckoslovakien som hade införlivats med Nazityskland. En av hans uppgifter i Böhmen-Mähren var att bryta ned den nationella motståndsrörelsen. Tusentals motståndsmän arresterades och skickades till koncentrationsläger. Hundratals avrättades.

Den 27 maj 1942 blev Heydrich attackerad med handgranater, när han var på väg till Prag i en öppen bil. Han dog av skadorna den 4 juni. Attentatsmännen var två tjeckiska agenter, som hade fått i uppdrag av den tjeckoslovakiska exilregeringen i London att mörda Heydrich. De båda lyckades hålla sig gömda i några veckor efter attentatet, men hittades av tyskarna den 18 juni och avrättades.

De tyska nazisterna tog en fruktansvärd hämnd för mordet på Heydrich. Den 10 juni 1942 jämnades byn Lidice, utanför Prag, med marken av SS-soldater. Alla de 192 männen i byn och över 70 av kvinnorna avrättades. 198 kvinnor deporterades till koncentrationslägret Ravensbrück, varav bara 143 överlevde. De 98 barnen i byn fördes bort av tyskarna för att ”uppfostras till nazister”. Endast 15 av barnen överlevde fram till krigsslutet.

Lidice återuppbyggdes efter krigsslutet och blev en symbol för både den nazityska terrorn och det tjeckiska motståndet.

23 juni 1941

Under de tyska förberedelserna inför anfallet mot Sovjetunionen organiserades fyra insatsgrupper (Einzatsgruppen). Det var mobila militära enheter som i huvudsak bestod av SS-män och poliser – dödspatruller som skulle följa i den tyska arméns spår och likvidera ”störande element” i civilbefolkningarna i de områden som ockuperades. Grupperna bestod sammanlagt av omkring 3 000 personer.

Insatsgrupperna fick ofta hjälp av Wehrmacht den reguljära armén  med transporter och utrustning. De fick också hjälp av andra SS-enheter, beväpnade civila personer och lokal polis samt tvångskommenderad lokalbefolkning.

Enligt en order från Reinhard Heydrich,chef för säkerhetstjänsten, skulle insatsgrupperna döda  partifunktionärer  judar och andra ”fientliga element” som sabotörer.  I juli 1941 utgick order om att även judiska kvinnor och barn skulle dödas.

Offren samlades ihop och fördes till olika skogar, raviner eller andra undanskymda platser. Där ställdes de upp framför massgravar och sköts ihjäl. Från och med hösten 1941 användes också skåpbilar för att gasa ihjäl offren. Man ledde in avgaserna i bilarna.

Mellan sommaren 1941 och våren 1943 mördade insatsgrupperna omkring 1,5 miljoner judar och hundratusentals andra sovjetmedborgare och krigsfångar.

Undersökningar och vittnesmål visar att massavrättningarna i Sovjetunionen följde samma mönster, med små lokala skillnader.

1. Morden förbereds

Innan dödspatrullerna anlände sändes en förtrupp ut för att förbereda det praktiska, som mat och husrum i respektive by eller stad.

Judarna informerades genom exempelvis affischering och högtalarförsedda bilar om att de måste samlas på en specifik plats och ta med sig varma kläder och mat. På mindre orter fick borgmästaren lämna över registret över judiska invånare. Lokalbefolkningen tvångskommenderades för allt från att transportera offren och laga mat till instatsgruppen till att gräva groparna där offren begravdes. Vanligtvis utnyttjades existerande gropar som gjordes djupare – till exempel bevattningsdammar, sädesförråd och sandtag.

2. Judarna grips

En del judar fick veta att de skulle samlas för att föras österut, exempelvis till Kiev, eller Palestina. Andra lurades att tro att de skulle få arbeta. Många hämtades i sina bostäder. Fält och skogar runt byarna genomsöktes ibland  under flera dagar.

Judarna fick gå till avrättningsplatsen på långa led eller transporterades i hästdragna vagnar, omgivna av beväpnade vakter. I större städer användes lastbilar. De som försökte fly eller inte kunde gå sköts ihjäl direkt.

3. Judarnas värdesaker konfiskeras och ett slutligt urval görs

I de flesta fall tvingades offren att klä av sig nakna innan de dödades.  Först togs de varma ytterkläderna av, medan resten av kläderna samt smycken och värdesaker samlades in närmare avrättningsplatsen. Här gjordes också ett slutligt urval. I sällsynta fall tilläts några leva; till exempel ett barn som bara hade en judisk förälder, ukrainare som misstagits för judar eller unga flickor som kunde utnyttjas som slavar.

4. Offren leds fram och dödas

Vanligtvis tvingades judarna med våld fram till kanten av gropen. Mödrar fick hålla spädbarn i famnen. De som skulle skjutas med pistoler, vars magasin bara innehöll fem kulor, arrangerades i grupper om fem, stående eller på knä. Med k-pistar kunde större grupper skjutas i ett svep. I västra Ukraina placerade man ofta en planka över gropen, som offret tvingades ut på för att skjutas och falla ned. Plankan kunde flyttas och därmed spreds kropparna jämnt på gropens botten. I andra fall tvingades judarna ner i gropen och fick lägga sig ovanpå redan avrättade offer innan de sköts.

5. Groparna fylls igen

Efter arkebuseringen fylldes gravarna, ibland först med kalk och därefter jord. Det hände att de som var vid liv fick ett nådaskott, men många levde fortfarande när groparna fylldes. Ibland kremerades offren direkt efter massakern. Kropparna täcktes då med stora mängder torkade solrosor eller hampa och dränktes in med dieselolja. Solrosorna sattes i brand och de som ännu inte var döda brändes levande.

6. Nazisterna firar och judarnas ägodelar tas om hand

Efter avslutad massavrättning ställde nazisterna till fest. De mördades klädesplagg och ägodelar sorterades. En del kläder skickades till Tyskland, andra gavs till lokalbefolkningen eller användes till krigsfångar. Vid storskaliga avrättningar fylldes hela byggnader med de dödas kläder. Möbler och andra värdesaker auktionerades bort. Judars tomma hus togs över av andra ortsbor.
 

Under 1942 ökade nazisterna sin kapacitet för massmord genom att börja bygga de första förintelselägren i Polen. Men i de områden av Sovjetunionen som i dag utgör centrala Ukraina låg fronten för nära för att man skulle kunna bygga läger där. Järnvägsnätet lämpade sig inte heller för att deportera stora mängder människor till Polen. Istället sköts cirka 80 procent av de judiska offren ihjäl.

Judarna samlades ihop och fördes till undanskymda avrättningsplatser. Där ställdes de upp framför massgravar och sköts ihjäl. Den ukrainska lokalbefolkningen tvångskommenderades i arbetet med allt från att gräva massgravar till att laga mat till soldaterna och sortera offrens kläder och allt massavrättningarna. En av de mest kända och omfattande massavrättningarna skedde i Babij Jar, i utkanten av Kiev, där 33 771 barn, kvinnor och män sköts till döds och begravdes i en ravin.

Dödandet pågick fram till 1943, men redan i mars 1942 började tyskarna planera för att sopa undan alla spår av massmorden. Ett specialförband under ledning av SS-befälhavaren Paul Blobel fick i uppdrag att under namnet »Aktion 1005« söka upp alla avrättningsplatser och utplåna bevis. Men massgravarna var så många att man inte hann med dem alla innan Röda armén anlände i slutet av 1943. De första som rapporterade om folkmordet i Ukraina var därför NKVD, den sovjetiska hemliga polisen, som följde i Röda arméns spår.

Massavrättningarna av judar i Ukraina var kända av de allierade redan 1941. De dokumenterades även av de sovjetiska myndigheterna åren 1944– 1945 och de ytterst ansvariga dömdes i Nürnbergrättegångarna. Ändå är detta en relativt okänd del av Förintelsen. Fortfarande ligger de flesta offren – barn, kvinnor och män – dolda i omärkta massgravar på den ukrainska landsbygden.
 

Juli 1941 — 31 augusti 1941

När Tyskland anföll Sovjetunionen i juni 1941 förklarade också Rumänien krig mot Sovjetunionen. I juli 1941 erövrades Bessarabien, ett område mellan Rumänien och Ukraina. Bessarabien var tidigare ett ryskt område som hade införlivats med Rumänien år 1918. År 1940 återförenades området med Sovjetunionen, enligt ett tysk-sovjetiskt avtal som ingicks den 23 augusti 1939.

I samband med det tyska anfallet mot Sovjetunionen i juni 1941, gav Rumäniens diktator, Ion Antonescu, en hemlig order om att alla judar i Bessarabien skulle avrättas. Judarna på landsbygden skulle dödas på plats. Judarna i städerna skulle först samlas ihop i ghetton. Under juli och augusti mördades mellan 150 000 och 200 000 judar i Bessariabien. Morden utfördes av en särskilt upprättad rumänsk insatsstyrka i samarbete med den rumänska armén och tyska SS-styrkor.

27 augusti 1941 — 28 augusti 1941

När Tyskland anföll Sovjetunionen i juni 1941, förklarade också Ungern krig mot Sovjetunionen. I juli 1941 ockuperades Kamenets-Podolsk i västra Ukraina av ungerska styrkor. Från mitten av juli till mitten av augusti skickade de ungerska myndigheterna mellan 14 000 och 18 000 judar med utländskt medborgarskap till Kolomija i närheten av Kamenets-Podolsk. Där överlämnades de till tyska SS. Den 25 augusti bestämde de tyska nazisterna att judarna skulle avrättas. Aktionen ägde rum den 27-28 augusti. Enligt SS egen rapport mördades 23 600 människor. 14 000-18 000 av dem var ungerska judar och de övriga judar från Kamenets-Podolskområdet.
 

29-30 september 1941

Den 28 september 1941 utfärdade tyskarna en order att judarna i Kiev i Ukraina skulle anmäla sig klockan 08.00 dagen efter, på en angiven plats i staden. Enligt ordern skulle de förflyttas till andra orter. Tyskarna hade förväntat sig att omkring 6 000 judar skulle följa ordern, men på morgonen den 29 september kom över 30 000 judar till uppsamlingsplatsen.

Judarna fördes ut ur staden, till en ravin i Babij Jar. Ravinen hade inhägnats med taggtråd och vaktades av soldater från Waffen-SS och ukrainsk polis. Judarna tvingades klä av sig och lämna ifrån sig sina ägodelar. De fick sedan gå i grupper fram till ravinen. När de nådde fram till kanten sköts de till döds av en tysk insatsgrupp (Einsatzgruppe) och föll ner i ravinen. Efteråt täcktes kropparna med ett tunt lager jord.

Enligt insatsgruppens egen rapport sköts 33 771 judar i Babij Jar den 29-30 september 1941. En stor del av dem var kvinnor, barn och äldre. I insatsgruppens rapport noterades också att ”på grund av utomordentligt skicklig organisering” hade judarna inte förstått vad som skulle hända förrän i sista stund och att aktionen hade genomförts ”utan några incidenter”.

24 oktober 1941

Den 22 oktober 1941 genomfördes ett sprängattentat mot det rumänska militärhögkvarteret i Odessa i Sovjetunionen och 66 rumänska militärer dödades. Som hämnd bestämde Rumäniens diktator, Ion Antonescu, att för varje död rumänsk officer skulle 200 sovjetiska kommunister avrättas och för varje död soldat skulle 100 kommunister avrättas. Alla andra kommunister skulle fängslas och judiska familjer skulle tas som gisslan i förhoppning om att partisanrörelsen skulle upphöra med sina aktioner.

Dagen efter, den 23 oktober, greps omkring 5 000 människor, de flesta judar, och avrättades. De flesta hängdes, de övriga sköts. Samma eftermiddag greps ytterligare omkring 20 000 judar. Den 24 oktober fördes de till den sovjetiska byn Dalnik och avrättades. En del sköts ihjäl, andra stängdes in i olika byggnader och brändes levande.

Efter massakern skickades många av judarna som var kvar i Odessa till olika läger. Den 25 oktober samlades mellan 35 000 och 40 000 judar ihop på ett särskilt område, där de först fick stanna utomhus i tio dygn. Många dog av köld och svält. De övriga transporterades iväg och mördades en månad senare.
 

8 oktober 1941

Den 11 juli 1941 ockuperade tyskarna Vitebsk, en stad i nordöstra Vitryssland. Direkt efter ockupationen började judarna i området att förföljas. Först togs de ut i tvångsarbete och sedan mördas de. Ett ghetto med 16 000 judar upprättades men efter bara några månader bestämde tyskarna att det inte skulle finnas något ghetto i Vitebsk. Under tre dagar, den 8-10 oktober 1941, fördes judarna från ghettot till en närbelägen flod. Där sköts de ihjäl och kropparna slängdes i floden.
 

Piotrkow Trybunalski är en stad i centrala Polen, söder om Lodz. År 1939 fanns omkring 18 000 judar i Poitrkow, vilka utgjorde en tredjedel av stadens befolkning. I Piotrkow upprättade de tyska nazisterna sitt allra första judiska ghettot.

Piotrkow ockuperades av tyskarna redan den 5 september 1939, fyra dagar efter krigsutbrottet. Den judiska befolkningen började omedelbart att utsättas för en rad brutala övergrepp. Judar misshandlades och avrättades på gatorna, många tvingades till tvångsarbete. Stadens synagoga plundrades och förstördes. Omkring 2 000 av judarna i Piotrkows lyckades fly, men samtidigt kom många judiska flyktingar från närliggande områden till staden.

Den 8 oktober 1939 beordrade tyskarna att alla judar skulle koncentreras till ett särskilt bostadsområde i staden. De uppmanades att frivilligt lämna sina hem och bara ta med sig det nödvändigaste. De flesta valde dock att inte lyda ordern. I januari 1940 tvingades judarna med våld att flytta över till ghettot, samtidigt som alla icke-judar som bodde där tvingades flytta därifrån.

Ghettoområdet i Piotrkow Trybunalski var inte inhägnat. Judarna fick lämna ghettot under vissa tider på dagarna och vistas i de ”ariska” delarna av staden.

Ghettot likviderades i oktober 1942. Tyska SS-soldater samlade ihop ghettoinvånarna, samtidigt som lokala polska kollaboratörer omringade området för att hindra dem från att fly. 20 000 judar deporterades till förintelselägret Treblinka. Omkring 500 lyckades fly ut i skogarna, men flertalet av dem hittades senare och mördades. 2 000 judar togs ut till slavarbete och fick stanna kvar i Piotrkow fram till sommaren 1943, då de deporterades till andra arbetsläger eller till Auschwitz-Birkenau.

Av Piotrkows ursprungliga judiska befolkning överlevde endast 1 400.

Lodz var Polens näst största stad och låg i den del av landet som blev en del av Tyska riket, det så kallade Warthegau. De 223 000 judar som bodde i Lodz utgjorde närmare 35% av stadens totala befolkning. Omkring 10% av invånarna i Lodz var tyskar. I april 1940 döptes staden om till Litzmannstadt, efter den tyska generalen Karl Litzmann, som hade erövrat Lodz under första världskriget.

Direkt efter att tyskarna hade intagit Lodz konfiskerades större delen av de judiska invånarnas ekonomiska tillgångar. En rad anti-judiska restriktioner infördes, som bland annat innebar att judarna inte fick äga bilar eller radioapparater och inte färdas med allmänna transportmedel. Tiotusentals judar skickades iväg på tvångsarbete. I mitten av november 1939 förstördes alla synagogor i staden.

Den 8 februari 1940 började judarna i Lodz att föras samman i ett ghetto, som inrättades i den mest omoderna delen av staden. Under 1941-1942 fördes också judar från närliggande områden och från en del av de tyskockuperade länderna i Europa dit.

Totalt passerade omkring 205 000 judar ghettot i Lodz. Som mest bodde 164 000 människor där samtidigt. Trängseln var enorm och det var stor brist på mat. Det saknades både vatten och avlopp. En särskild grupp judar tvingades att samla ihop all avföring och frakta bort den på kärror. Dessa människor blev betraktade som de lägst stående och de flesta av dem dog i tyfys. Totalt dog närmare 45 000 judar av svält, köld och sjukdomar i ghettot. Med jämna mellanrum utförde tyskarna offentliga avrättningar, för att skrämma invånarna från att göra motstånd.

Inne i ghettot upprättades fabriker, där judarna användes som arbetskraft för den tyska krigsindustrin. I fabrikerna tillverkades bland annat uniformer och skor till tyska soldater. Det fanns också skolor för barnen och sjukhus. Lodzghettot var mycket slutet och helt isolerat från omvärlden. Ingen fick gå in eller ut och invånarna kunde aldrig upprätta några kontakter med den nationella polska motståndsrörelsen eller någon annan utanför. Detta bidrog till att ghettot i Lodz var ett av de absolut fattigaste, på grund av att ingen extra mat eller andra varor kunde smugglas in utifrån. En underjordisk grupp i ghettot byggde egna mottagare, som kunde ta emot radioutsändningar. Detta var den enda information från omvärlden som kom in i ghettot. Gruppen avslöjades av tyskarna i början av juni 1944 och avrättades.

Under 1941 deporterades många judar från ghettot i Lodz till olika arbetsläger. I januari 1942 började ghettoinvånarna att deporteras till förinelselägret Chelmno. Under de första fem månaderna 1942 sändes 55 000 judar från Lodzghettot till gaskamrarna i Chelmno. I september samma år ytterligare 20 000. Från oktober 1942 till april 1944 ägde inga deportationer rum. I maj 1944 började tyskarna att likvidera ghettot och under de efterföljande tre månaderna deporterades omkring 70 000 av invånarna till Auschwitz-Birkenau. Kvar i ghettot fanns 1 200 judar. Hälften av dem skickades till arbetsläger i Tyskland och den andra hälften stängdes in i en fängelseliknande byggnad inne i ghettot. De sistnämnda befriades av sovjetiska trupper den 19 januari 1945.

I slutet av 1941 fördes omkring 5 000 romer till Lodz och placerades i en avskild del av ghettot. Alla dessa deporterades till gaskamrarna i Chelmno redan på våren 1942.

När Polen ockuperades av Nazityskland i september 1939 levde 375 000 judar i Warszawa, som var ett viktigt centrum för hela den polska judiska befolkningen. Judarna i Warszawa utgjorde 30 procent av huvudstadens totala invånare.

Direkt efter ockupationen började judarna i Warszawa att utsättas för brutala förföljelser. Det infördes anti-judiska lagar och restriktioner som medförde att judarna förlorade sina medborgerliga rättigheter och möjligheterna till inkomst. Den 12 oktober 1940 beordrades alla judar att flytta till ett nyupprättat ghetto, i en avgränsad del av staden. Senare fördes även judar från andra delar av generalguvernementet Polen och från Tyska riket dit.

Ghettot bestod av två delar – Stora och Lilla ghettot – som avskiljdes av en starkt trafikerad ”arisk” huvudgata. I början fick judarna bara gå mellan de båda ghettona vid en viss tidpunkt på dagen, när gatan stängdes av för ”arier”. Senare byggdes en gångbro över gatan. Kring såväl Stora som Lilla ghettot restes en flera meter hög mur som försågs med taggtråd och krossat glas högst upp. Ingångarna bevakades av tyska SS-män och polsk polis. Invånarna användes som tvångsarbetskraft. En del arbetade i olika verkstäder som inrättades inne i ghettot, medan andra fördes till tunga arbeten utanför. Att lämna ghettot om man inte hade tillstånd att arbeta utanför var belagt med dödsstraff.

Som mest fanns omkring 445 000 judar i Warszawaghettot. Trångboddheten och de sanitära förhållandena var katastrofala. Minst sex-sju personer bodde tillsammans i ett rum. Matransonerna som tilldelades av tyskarna var minimala. Dödligheten till följd av svält, köld och sjukdomsepidemier var mycket hög. Många barn som blev föräldralösa tvingades tillbringa all sin tid på gatorna, där de snart svalt eller frös ihjäl. Döende och döda människor som låg utomhus blev en så vanlig syn, att de som gick förbi inte reagerade. Men trots de svåra förhållandena försökte invånarna inrätta en så normal vardag som möjligt, med bland annat skolor för barnen. Det fanns också ett rikt kulturliv, med exempelvis en symfoniorkester.

Sommaren 1942 började de tyska nazisterna att massdeportera judar från ghettot till förintelselägren. Under några månader deporterades 300 000, de flesta till Treblinka. Kvar i ghettot fanns omkring 60 000 judar. Till följd av att invånarna blev färre stängdes Lilla ghettot i augusti 1942.

Inne i Warszawaghettot organiserades en motståndsgrupp, under ledning av Mordecai Anielewicz. Gruppen kallades ZOB, efter sitt polska namn Zydowska Organizacja Bojowa (på svenska ungefär Judiska kamporganisationen). När tyskarna återigen började deportera judar från ghettot i januari 1943, försökte ZOB göra väpnat motstånd. Transporterna upphörde efter fem dagar. Ghettoinvånarna stärktes i tron att det var motståndsaktionen som hade stoppat deportationerna. I själva verket hade tyskarna planerat att bara sända iväg några tusen judar vid denna tidpunkt.

Upproret i Warszawas ghetto

När tyska SS-enheter påbörjade arbetet med att likvidera ghettot den 19 april 1943 möttes de på nytt av väpnat motstånd. Motståndsmännen barrikerade sig i bunkrar och förde ett gerillaliknande krig mot tyskarna. Det som brukar kallas för upproret i Warszawaghettot pågick i knappt en månad, under vilken motståndskämparna flera gånger lyckades tränga tillbaka SS-soldaterna.

I slutändan var det dock inga större svårigheter för tyskarna att slå ned upproret. Genom att sätta eld på eller spränga byggnaderna, tvingade soldaterna ut invånarna på gatorna, där de togs tillfånga. De flesta av ZOB:s medlemmar, inklusive Anielewicz, tillfångatogs och dödades. I mitten av maj hade tyskarna tagit full kontroll över ghettot. Tusentals judar hade dött under upproret och ytterligare flera tusen sköts efter att de hade kapitulerat. Över 50 000 judar deporterades, varav hälften till förintelseläger och hälften till arbetsläger. Av de tyska soldaterna dödades 16 och 90 sårades.

Men det var också många judar som lyckades ta sig ut ur ghettot under upproret. En del av dem anslöt sig till den nationella polska motståndsrörelsen och kom att kämpa mot tyskarna även i det så kallade Warszawaupproret, som ägde rum i augusti 1944. Andra klarade att gömma sig fram till januari 1945, då Warszawa befriades av sovjetiska trupper.

The Oneg Shabbat Archive

I Warszawaghettot fanns en polsk-judisk historiker som hette Emanuel Ringelblum (1900-1944). Han och en grupp medarbetare, som kallade sig ”The Oneg Shabbat Archive”, samlade in uppgifter och vittnesmål om vad som hände i ghettot och vad de fick veta utifrån. Allt skrevs ned och förvarades i tre mjölkkärl. Med hjälp av den polska motståndsrörelsen lyckades de också smuggla ut information om massmorden på judar till världen utanför.

Ett av mjölkkärlen med dokument hittades 1946 och det andra 1950. Det tredje har inte återfunnits. Materialet från ”The Oneg Shabbat Archive” är idag en av de mest värdefulla källorna för information om judarnas situation i det tyskockuperade Polen.

I mars 1943 flydde Emanuel Ringelblum och hans familj från ghettot och gömde sig i Warszawa. Under upproret en månad senare återvände han och togs tillfånga av tyskarna. Han sändes till ett arbetsläger, men lyckades fly även därifrån och gick än en gång under jorden med sin familj. I mars 1944 hittades hela familjen av tyskarna och mördades.

Vid andra världskrigets utbrott bodde 60 000 judar i den polska staden Krakow. De utgjorde närmare en fjärdedel av stadens totala befolkning.

Tyska trupper ockuperade Krakow den 6 september 1939 och började direkt att förfölja den judiska befolkning. Flera tusen judar lyckades emellertid lämna staden under de första dagarna. I början av december samma år beslagtogs större delen av all judisk egendom och synagogorna i staden brändes.

I maj 1940 bestämdes de tyska nazisterna att Krakow skulle göras judefritt. Fram till mars 1941 tvångsförflyttade omkring 40 000 judar till närbelägna städer. Den 20 mars fördes de kvarvarande 11 000 judarna till ett ghetto i den södra delen av staden. Dit fördes också flera tusen judar från omkringliggande områden. I slutet av 1941 fanns omkring 18 000 judar i Krakows ghetto.

Den 19 mars 1942 genomförde de tyska nazisterna en aktion mot ghettots intellektuella och sände ett femtiotal judar till Auschwitz-Birkenau. Under sommaren och hösten 1942 deporterades omkring 13 000 judar till gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau och Belzec, och ett tusental sköts till döds i ghettot.

I mars 1943 beslutade tyskarna att likvidera ghettot. Många av de kvarvarande judarna sköts på platsen. Tusentals sändes till Auschwitz-Birkenau och några tusen till Plaszowlägret.

Plaszowlägret - Oscar Schindler

Plaszowlägret var ett arbetsläger i utkanten av Krakow, där både politiska fångar och judar användes som tvångsarbetare. I januari 1944 gjordes det om till ett koncentrationsläger, dit bland annat många ungerska judar skickades.

Många av judarna i Plaszowlägret arbetade i den sudettyska industrimannen Oscar Schindlers emaljfabrik utanför Krakow. Hösten 1944 räddade Schindler omkring 1 100 av sina judiska arbetare från att deporteras till Auschwitz-Birkenau.

Vid andra världskrigets utbrott bodde omkring 40 000 judar i den litauiska staden Kovno (Kaunas på litauiska). De judiska invånarna utgjorde en fjärdedel av Kovnos befolkning och staden var ett viktigt centrum för den östeuropeiska judendomen. I Kovno fanns ett rikt judiskt kulturliv, flera judiska läroanstalter och en stark sionistisk rörelse.

Under den sovjetiska ockupationen av Litauen från juni 1940 till juni 1941, stängdes de judiska skolorna och de flesta judiska organisationer och föreningar förbjöds. Hundratals judiska företagsägare, köpmän och sionistiska ledare deporterades till Sibirien.

När Tyskland ockuperade Litauen i juni 1941, utbröt en våg av antisemitisk terror i Kovno. Omkring 10 000 judar mördades under ockupationens första veckor. Efter att tyskarna tagit administrativ kontroll över Kovno, infördes anti-judiska lagar och förordningar enligt tyskt mönster.

Den 10 juli 1941 upprättades ett ghetto, dit alla judar i området tvingades flytta. I augusti fanns 30 000 judar i ghettot. Under hösten 1941 mördades omkring 12 000 av dem genom massarkebuseringar. I mars 1944 dödade tyskarna 1 800 barn och åldringar i ghettot.

Judarna i Kovnoghettot tvingades leva under mycket svåra förhållanden. Svält, köld och sjukdomar var ständigt närvarande. De tvingades till hårt arbete, både inne i ghettot och i tyska militäranläggningar på utsidan. Flera tusen sändes till arbetsläger i andra delar av Litauen och i Estland.

När den sovjetiska armén närmade sig Kovno sommaren 1944, deporterades ghettoinvånarna till koncentrationsläger i Tyskland. Under deportationerna dödades flera tusen judar som försökte gömma sig eller fly. När Kovno befriades av Röda armén den 1 augusti 1944, fanns 90 judar kvar i ghettot. Endast omkring 2 000 av judarna från Kovnoghettot överlevde kriget.

När Nazityskland invaderade Sovjetunionen i juni 1941, bodde omkring 80 000 judar i Vitrysslands huvudstad Minsk. Judarna utgjorde en tredjedel av stadens totala befolkning.

Minsk var den första staden i Sovjetunionen som ockuperades av tyskarna. Judeförföljelserna satte igång omedelbart. Den 8 juli började Einsatzgruppe att driva ut judar till närliggande skogar, där de sköts till döds.

Den 20 juli upprättades ett ghetto. Dit fördes alla judarna från Minsk och trakterna runtomkring. Även icke-judar som var gifta med judar och deras barn placerades i ghettot. I slutet av 1941 inrättades en särskild del i ghettot, där judar som deporterades från Tyska riket placerades. Totalt levde omkring 100 000 judar i Minsk ghetto.

I november 1941 avrättade tyskarna närmare 20 000 av ghettoinvånarna och i mars 1942 ytterligare över 5 000. I slutet av juli 1942 avrättades över 30 000 judar i ghettot, inklusive judarna som hade deporterats från Tyska riket. I slutet av 1942 hade antalet judar i Minsk ghetto reducerats till omkring 9 000. Under augusti-september 1943 deporterades närmare hälften av de kvarvarande judarna, bland annat till utrotningslägret Sobibor. I oktober likviderades ghettot och de sista 4 000 judarna mördades.

När Minsk befriades den 3 juli 1944, levde bara en handfull judar som hade lyckats att hålla sig gömda.

Vilna (eller Vilnius) är Litauens huvudstad, som före andra världskriget var ett viktigt centrum för judisk kultur. År 1939 levde omkring 55 000 judar i Vilna, vilka utgjorde över en fjärdedel av stadens totala befolkning.

Vilna ockuperades av tyskarna den 24 juni 1941. Under juli månad infördes en rad anti-judiska förordningar och omkring 5 000 judiska män mördades av tyska Einzatsgruppen och litauiska medlöpare. Den 5 september upprättades ett ghetto i Vilna. Det var indelat i ett större och ett mindre inhägnat område, som var avskilda från varandra av en ”arisk” gata. Under hösten 1941 genomförde Einzatsgruppen en rad aktioner mot ghettot. Tiotusentals judar samlades ihop och fördes till Ponaryskogen utanför staden, där de sköts och slängdes i massgravar. Vid slutet av året hade omkring 33 000 av judarna i Vilna mördats och det mindre ghettoområdet stängdes.

Invånarna i ghettot svalt, frös och drabbades av ständiga sjukdomsepidemier. De tvingades till hårt tvångsarbete för den tyska krigsindustrin. Men trots detta försökte de inrätta en någorlunda fungerande vardag, med skolundervisning för barnen och kulturella aktiviteter.

I september 1943 likviderades ghettot i Vilna. Judarna deporterades till förintelselägret Sobibor och till koncentrationsläger i Estland och Litauen. Hundratals kvinnor och barn fördes till Ponaryskogen och avrättades.

Vilna befriades den 13 juli 1944. Endast 2 000-3 000 av stadens judiska invånare överlevde kriget.

Staden Lvov ligger vid gränsen mellan Polen och Ukraina. Idag tillhör Lvov Ukraina, men vid tiden för andra världskriget var den under polsk kontroll. År 1939 fanns 110 000 judar i Lvov, vilka utgjorde en tredjedel av stadens totala befolkning. Lvov ockuperades av tyskarna i juni 1941.

Under de första veckorna av ockupationen mördades närmare 4 000 judar i Lvov, de flesta av ukrainska kollaboratörer. I slutet av juli genomförde delar av lokalbefolkningen en tre dagar lång massaker, under vilken 2 000 judar mördades. Under sommaren och hösten 1941 brändes synagogor, judisk egendom plundrades och många judar sändes iväg på tvångsarbete.

I november 1941 upprättades ett ghetto i Lvov, där judarna trängdes ihop under fruktansvärda förhållanden. Efter bara någon månad avrättade tyskarna 5 000 sjuka och äldre judar, för att minska överbefolkningen i ghettot.

I mars 1942 började tyskarna att deportera judar från ghettot till förintelselägret Belzec. På en månad deporterades 15 000 människor. I augusti samma år genomfördes massdeportationer. Inom loppet av två veckor sändes 50 000 judar till förintelselägren. I januari 1943 likviderades ghettot och gjordes om till ett arbetsläger. Omkring 10 000 av ghettoinvånarna, som inte ansågs arbetsföra, dödades.

Det första nazityska koncentrationslägret, Dachau, upprättades omkring 15 kilometer nordväst om Munchen, på platsen för en nedlagd ammunitionsfabrik. Lägret var avsett för 5 000 fångar och offentliggjordes på en presskonferens av Heinrich Himmler den 20 mars 1933.

De första fångarna - kommunister, socialdemokrater och homosexuella – anlände till Dachau den 22 mars. Bayersk polis bevakade fångarna fram till mitten av april, då SS tog över. Den första lägerkommendanten, SS-officeren Theodor Eicke, byggde upp lägrets organisation och reglemente. Den institution han utvecklade var ämnad att sprida skräck bland befolkning och därigenom tysta all opposition mot naziregimen. När Eicke senare blev inspektör för samtliga koncentrationsläger, införde han samma reglemente som i Dachau i övriga läger.

Dachau var främst ett läger för politiska fångar. De första judarna som kom dit var välkända motståndare till naziregimen. De fängslades för sitt politiska motstånd och inte för att de var judar, men behandlades hårdare än de icke-judiska fångarna. Efterhand sändes också många romer till Dachau.

Efter Kristallnatten i november 1938 internerades över 10 000 judar från hela Tyskland i lägret. Från hösten 1937 fram till hösten 1941, frigavs de judar som kunde bevisa att de tänkte lämna Tyskland och aldrig återvända. När den systematiska utrotningen av judarna började, deporterades de judiska fångarna från Dachau och andra läger i Tyskland till förintelselägren i Polen.

Dachau var verksamt som koncentrationsläger i 12 år, med totalt över 200 000 fångar. Drygt 30 000 dödsfall dokumenterades i lägret, men det verkliga antalet var förmodligen högre.

Dachau befriades av amerikanska trupper den 29 april 1945.

Sachsenhausen var ett koncentrationsläger i Oranienburg, norr om Berlin. Det byggdes i juli 1936, av en grupp fångar som hämtades från andra läger. Sachsenhausen byggdes mer än tre år innan kriget bröt ut, men enligt SS-chefen Heinrich Himmler så byggdes det med tanke på att ett stort antal fångar skulle kunna placeras där under det kommande kriget.

Sachsenhausen var verksamt som koncentrationsläger i nästan nio år. Under dessa år passerade alla olika kategorier av fångar lägret: politiska fångar, judar, romer, homosexuella, kriminella, Jehovas vittnen med flera. Under kriget kom också krigsfångar och ett stort antal fångar från de tyskockuperade länderna till lägret. Största delen av alla norrmän som deporterades till Tyskland, placerades i Sachsenhausen.

Efter Kristallnatten i november 1938, sändes 1 800 judar till Sachsenhausen. Omkring 450 av dem mördades efter ankomsten. Under 1940 sändes 26 000 polska fångar till lägret. Sommaren 1941 genomförde nazisterna massavrättningar av sovjetiska krigsfångar i Sachsenhausen. Under några månader skjöts mellan 13 000 och 18 000 krigsfångar.

År 1943 installerades en gaskammare i lägret, men den användes bara vid ett fåtal särskilda tillfällen. Ett av dessa var i februari 1945, när SS gasade ihjäl tusentals sjuka och svaga fångar, innan lägret skulle evakueras.

Det utfördes också fruktansvärda medicinska experiment på romer, judar och homosexuella i Sachsenhausen. SS-läkaren Werner Fisher försökte bland annat bevisa att romers blod var annorlunda än ”ariskt” blod. Judar och romer mördades, för att deras skelett och organ skulle användas som forskningsobjekt vid tyska universitet.

Under huvudlägret Sachsenhausen fanns 61 satellitläger. I dessa tvingades fångarna till slavarbete för olika tyska företag. En av de största och värsta arbetsplatserna var ett tegelbruk i närheten av huvudlägret. Där arbetade omkring 2 000 fångar varje dag. Arbetet var hårt och tungt. En stor del av fångarna som arbetade där dog efter kort tid. Från och med 1943 fick många av fångarna arbeta med krigsmaterielproduktion, bland annat med att tillverka motorer till flygplan och stridsvagnar. År 1944 gjordes tegelbruket om till en granatfabrik. 

Sachsenhausen var byggt för 10 000 fångar. I början av 1945 fanns över 50 000 fångar i lägret. Uppskattningsvis passerade totalt omkring 200 000 fångar Sachsenhausen. Omkring 30 000 av dem dog i lägret. Denna dödssiffra inkluderar inte de sovjetiska krigsfångar som fördes till Sachsenhausen enbart för att avrättas sommaren 1941.

När den sovjetiska armén närmade sig våren 1945, evakuerades Sachsenhausen. De flesta av fångarna tvingades ut på en dödsmarch genom Tyskland. Många dog utefter vägen.

Sachsenhausen befriades av sovjetiska trupper den 27 april 1945. Kvar i lägret fanns då endast 3 000 fångar.

Buchenwald var ett koncentrationsläger norr om staden Weimar i Tyskland. Det var ett av de största lägren på tysk mark, med omkring 130 satellitläger. De första fångarna, omkring 150 politiska motståndare och kriminella, anlände till Buchenwald den 16 juli 1937. Under de åtta år som Buchenwald var verksamt passerade totalt närmare 240 000 fångar genom lägret.

Buchenwald var indelat i flera sektioner. Bland annat en del där fångarna fick sitta i karantän och en särskild del för polska fångar, som inrättades efter ockupationen av Polen 1939. Därutöver fanns administrationsbyggnader, SS-baracker och fabriker. Lägrets kommendanter var SS-officerarna Karl Koch (1937-1941) och Hermann Pister (1942-1945).

I slutet av 1937 fanns drygt 2 500 fångar i Buchenwald. Ett halvår senare hade siffran stigit till 7 700. Under kriget fylldes Buchenwald av politiska fångar från både Tyskland och de ockuperade länderna. I början av 1945 fanns drygt 86 000 fångar i lägret.

De första transporterna med tyska judar anlände till Buchenwald under våren 1938. I september 1938 internerades omkring 2 200 österrikiska judar i lägret och efter Kristallnatten i november samma år ytterligare 10 000 judar. Judarna blev mycket grymt behandlade och levde under sämre förhållanden än andra fångar. Många av dem dödades eller begick självmord. Vintern 1938/1939 frigavs drygt 9 000 judar, efter att de hade bevisat att de skulle emigrera från Tyskland och aldrig återvända.

När Auschwitz-Birkenau och andra läger i Polen evakuerades i början av 1945, kom tusentals judiska fångar till Buchenwald. Bland dem fanns många barn och ungdomar. Över 600 judiska barn inkvarterades i en särskild del av lägret, som kom att kallas ”Barnens block 66”. De flesta av dem överlevde.

Genom åren uppstod flera olika motståndsgrupperingar i Buchenwald. 1943 bildades en grupp som kallades den internationella underjordiska kommittén. Den bestod av både judar och andra fångar. De genomförde främst olika former av sabotage mot den krigsmaterielproduktion som fångarna tvingades arbeta med. De lyckades också smuggla in en del vapen i lägret.

Den 6 april 1945 började tyskarna att evakuera fångarna från Buchenwald. Det har uppskattats att omkring 25 000 fångar dog under evakueringen. Under lägrets sista dagar saboterade medlemmar av motståndsgruppen lägerledningens order om evakuering, vilket bidrog till att lägret inte hann tömmas helt.

Buchenwald befriades av amerikanska trupper den 11 april 1945. De flesta SS-män hade då flytt från lägret, men med hjälp av de insmugglade vapnen lyckades motståndgruppen hålla kvar en del av dem. Vid befrielsen fanns omkring 21 000 fångar i Buchenwald, varav 4 000 judar.

År 1947 åtalades 31 personer som hade tillhört Buchenwalds lägerpersonal av en amerikansk domstol. Två av dem dömdes till döden och avrättades. Fyra dömdes till livstids fängelse.

Mauthausen var ett koncentrationsläger som låg öster om staden Linz i norra Österrike. Det började byggas i augusti 1938, några månader efter att Österrike hade annekterats av Nazityskland. Det var det första nazityska lägret som upprättades utanför det egentliga Tysklands gränser.

Mauthausen var beläget i närheten av ett stort granitstenbrott, som drevs av det SS-ägda Deutsche Erd- und Steinwerke. Fångarna fick bryta granit som användes till storslagna byggnader i de tyska städerna och till nazistiska monument. Under hösten 1938 sändes omkring 1 100 fångar till Mauthausen. Det var främst politiska motståndare och kriminella från Tyskland och Österrike. De allra första fångarna som anlände fick både bygga upp lägret och arbeta i stenbrottet.

Lägret var ett av de mest brutala. Fångarna som kom dit skulle arbeta tills de dog. Under krigsåren användes Mauthausen främst för politiska och ideologiska motståndare mot naziregimen, som sändes dit från alla tyskkontrollerade områden. Lägret fungerade både som ett koncentrationsläger och en avrättningsplats för motståndare. Lägret var mycket överbefolkat, matransonerna var minimala och de sanitära förhållandena var fruktansvärda. Sjukdomsepidemier bröt ut ständigt och dödade många.

Mauthausen var indelat i tre sektioner: fånglägret, ett administrativt område och SS-bostäder. Själva fånglägret var också indelat i tre olika områden. Läger 1 bestod av 20 baracker. Varje barack var byggd för 300 fångar, men ofta var dubbelt så många tvungna att tränga ihop sig. Några av barackerna var karantänbaracker. Där fick nyanlända fångar tillbringa de första tre veckorna. Läger 2 bestod av fyra verkstadsbaracker, som från och med början av 1944 även fick fungera som karantänbaracker. Läger 3 byggdes våren 1944. Där fanns sex baracker dit sjuka och svaga fångar fördes innan de avrättades. I början av 1942 inrättades en gaskammare i lägret. Under Mauthausen fanns 56 satellitläger, varav de flesta var knutna till rustningsindustrin. Det största av dem var Gusen. Totalt passerade nära 200 000 fångar genom Mauthausen. Omkring 119 000 av dem dog i lägret, varav 38 000 var judar.

Ett stort antal av fångarna i Mauthausen dog under det hårda och tunga tvångsarbetet i stenbrottet, som försiggick under rent sadistiska förhållanden. Bland annat tvingades fångarna bära stora tunga stenar upp för en lång brant trappa i stenbrottet, enbart för att de skulle plågas.

I maj 1941 kom den första gruppen av judar till Mauthausen. Under 1944 anlände stora transporter av judar från Auschwitz till Mauthausen. Under de första månaderna av 1945 kom också stora grupper av ungerska judar till lägret. De hade varit internerade i mindre läger utefter gränsen mellan Österrike och Ungern, där de hade tvingats att bygga försvarsfästningar. När krigsfronten närmade sig utrymdes dessa läger och fångarna fick gå till fots till Mauthausen. Många dog utefter vägen.

Judarna i Mauthausen behandlades värre än övriga fångar. Bland annat tvingades de gräva underjordiska tunnlar i satellitlägren, där det byggdes underjordiska ammunitionsfabriker. Efter någon månad i lägret, var de judiska fångarna både fysiskt och psykiskt helt nedbrutna.

Mauthausen befriades av amerikanska trupper den 5 maj 1945.

Neuengamme var ett koncentrationsläger utanför Hamburg i norra Tyskland. Från början var det ett satellitläger till Sachsenhausen, som upprättades för att fångarna skulle arbeta i en tegelfabrik som låg där. De första fångarna transporterades dit i december 1938, för att bygga upp lägret. I juni 1940 blev Neuengamme ett självständigt koncentrationsläger. Totalt sändes omkring 106 000 fångar till Neuengamme. 55 000 av dem dog i lägret.

Förutom arbetet i själva tegelfabriken fick fångarna i Neuengamme också bygga en kanal och ett järnvägsspår från fabriken. År 1942 började privata tyska företag att bygga satellitläger till Neuengamme, för att kunna utnyttja fångarna som tvångsarbetskraft. De flesta av satellitlägren var knutna till rustningsindustrin. År 1945 hade Neuengamme 70 satellitläger.

Under krigsåren deporterades tiotusentals fångar från de tyskockuperade länderna till Neuengamme. Hösten 1941 började sovjetiska krigsfångar att sändas dit. Till slut fanns där 34 500 sovjetmedborgare, vilket gjorde dem till den största nationella gruppen i lägret. Sommaren 1944 kom stora grupper av judar, främst från Ungern och Polen. Under perioden 1944 till våren 1945, fanns totalt omkring 13 000 judar i Neuengamme.

Under april 1945 användes Neuengamme som uppsamlingsläger för omkring 7 000 norska och danska fångar, som transporterades till Sverige av svenska Röda Korsets vita bussar.

De sista dagarna i april 1945 började tyskarna att evakuera lägret. Tusentals av fångarna dog under dessa dödsmarscher. Över 10 000 fångar fördes till hamnstaden Lübeck, där de lastades ombord på tre större fartyg. Den 3 maj angreps fartygen av brittiskt flyg, som trodde att det var tyska trupptransportfartyg. Mer än 7 000 av fångarna miste livet under angreppet.

Brittiska styrkor nådde fram till Neuengamme den 5 maj 1945. Då var lägret tomt.

Ravensbrück var ett koncentrationsläger för kvinnor. Det låg i östra Tyskland och öppnade den 15 maj 1939. Ravensbrück var verksamt fram till krigsslutet och totalt passerade 132 000 tusen fångar genom lägret. De bestod av olika kategorier – politiska fångar, judar, romer, Jehovas vittnen m.fl. – och kom från många olika länder. Över 90 000 dog i Ravensbrück. Bortsett från förintelselägren, var Ravensbrück det läger som hade den högsta dödsprocenten.

Ravensbrück var det enda lägret som fanns enbart för kvinnor. De allra första fångarna var ett mindre antal Jehovas vittnen. De kom till Ravensbrück i början av 1939, för att ställa färdigt lägret. I mitten av maj 1939 förflyttades omkring 900 kvinnor från ett läger i Lichtenburg till Ravensbrück. I slutet av 1939 fanns omkring 2 000 kvinnor i Ravensbrück och i slutet av 1942 närmare 11 000. Under huvudlägret Ravensbrück byggdes 34 satellitläger upp. År 1944 fanns omkring 27 000 kvinnor i huvudlägret och ytterligare 70 000 i satellitlägren. Flera tusen yngre flickor var inkvarterade i en särskild del av huvudlägret, för minderåriga.

Lägerpersonalen i Ravensbrück var både män och kvinnor. Inom koncentrationslägerområdet fanns också ett utbildningsläger för kvinnliga SS-vakter. Här utbildades omkring 3 500 kvinnliga vakter, som sedan kom att tjänstgjöra i olika tyska läger.

Det mesta av arbetet som fångarna i Ravensbrück tvingades utföra, var knutet till den tyska krigsindustrin. Kvinnorna fick arbeta 12 timmar per dag. De fick ofta utföra tunga arbeten utomhus och deras matransoner var mycket små och magra. De judiska kvinnorna fick utföra de tyngsta arbetena och blev hårdare behandlade. Sommaren 1941 byggdes ett mansläger utanför Ravensbrück. Orsaken var att det för vissa arbeten behövdes utbildade snickare, rörläggare, murare och elektriker. Detta var yrken som de kvinnliga fångarna inte hade några fackkunskaper i. Manslägret var officiellt ett satellitläger till Sachsenhausen och fanns kvar fram till krigsslutet.

Under de första åren avrättade man fångar i Ravensbrück genom att skjuta dem. Från och med 1942 sändes de flesta fångar som skulle avrättas till Auschwitz-Birkenau. Senare började man också avrätta fångar genom att ge dem giftinjektioner. År 1943 byggdes ett krematorium i lägret och i början av 1945 inrättades en gaskammare. Fram till april 1945 gasades 2 300 fångar ihjäl i Ravensbrück. Det utfördes också medicinska experiment på de judiska, romska och slaviska fångarna. Exempelvis användes kvinnorna som försökskaniner för att prova nya medicinska preparat. Romska kvinnor utsattes för brutala steriliseringsingrepp.

Under de sista krigsveckorna 1945 började tyskarna evakuera Ravensbrück. Fångarna tvingades ut på dödsmarscher till andra läger i Tyskland. Ravensbrück befriades av sovjetiska trupper den 29-30 april 1945. Då fanns 3 500 fångar kvar i lägret.

Barnen i Ravensbrück

På grund av att Ravensbrück var ett koncentrationsläger för kvinnor, fanns det också många barn där. Små barn kom till lägret med sina mammor. Många kvinnor var gravida när de arresterades och födde sina barn i lägret.

I början av Ravensbrücks historia tvingades gravida kvinnor att göra abort vid ankomsten, men senare fick de fullfölja graviditeterna och föda sin barn. Uppskattningsvis föddes mellan 800 och 900 barn i lägret. Flertalet av de nyfödda barnen dog emellertid ganska snart. Mammorna tvingades ut till arbete dagen efter förlossningen och det fanns ingen som kunde ta hand om barnen. Det fanns heller ingen mat till spädbarnen. Mammorna var oftast undernärda och kunde inte amma sina barn. Många barn blev också föräldralösa när deras mödrar dog.

För de flesta barn som levde i Ravensbrück, var livet i lägret det enda de visste om. Trots de svåra förhållandena och den ständiga hungern, lyckades de sysselsätta sig och lekte tillsammans. Barn leker ofta lekar som återspeglar vuxenvärlden, det gjorde även barnen i Ravensbrück. Men istället för att leka ”mamma, pappa, barn”, lekte Ravensbrückbarnen ”fångar och fångvaktare” – den enda vuxenvärld de kände till.

Stutthof var ett koncentrationsläger i norra Polen, öster om staden Danzig. Lägret upprättades i början av september 1939. Under de första åren användes det som ett interneringsläger för politiskt aktiva polacker. Från 1942 blev det ett koncentrationsläger för fångar från hela Europa och Sovjetunionen. Totalt passerade omkring 115 000 fångar genom Stutthof. 65 000 av dem dog i lägret. Under 1944 transporterades många judar till Stutthof österifrån. En stor del av dem var judiska kvinnor från Baltstaterna.

Under Stutthof fanns omkring 100 satellitläger, som var lokaliserade över hela norra och mellersta Polen. Förhållandena i lägret blev alltmer fruktansvärda, i takt med att fler och fler fångar transporterades dit. Fångarna svalt och tvingades till hårt slavarbete. Sjukdomar härjade oavbrutet. Många fångar avrättades, framför allt de som hade tillhört någon motståndsrörelse. År 1944 byggdes en mindre gaskammare och ett krematorium i lägret. Där avrättades judar och fångar som var för sjuka och svaga för att kunna fortsätta arbeta.

När den sovjetiska armén närmade sig Stutthof vid årsskiftet 1944/1945, tvingades 50 000 fångar ut på en dödsmarch västerut. Tiotusentals av dem dog av utmattning och svält eller blev mördade av SS-vakterna utefter vägen.

Sovjetiska trupper nådde fram till Stutthof den 9 maj 1945.

Gross-Rosen var ett koncentrationsläger som låg i Nedre Schlesien i Tyskland (idag är området en del av Polen). Gross-Rosen upprättades sommaren 1940 som ett satellitläger till Sachsenhausen. Den 1 maj 1941 blev det ett självständigt koncentrationsläger. Totalt 125 000 fångar passerade genom lägret. Omkring 40 000 av dem dog.

I likhet med Mauthausen byggdes Gross-Rosen i närheten av ett granitstenbrott, som drevs av det SS-ägda Deutsche Erd- und Steinwerke. Där fick fångarna bryta granit som användes till byggnader och nazistiska monument i Tyskland. Från början var Gross-Rosen bara ett litet arbetsläger med några hundra fångar. I takt med att den tyska rustningsindustrin växte, utökades lägret och ett sjuttiotal satellitläger byggdes upp, däribland 20 för kvinnor. I många av satellitlägren utförde fångarna rustningsarbeten för de tyska företagen I.G. Farben och Krupp.

Över hälften av det totala antalet fångar i Gross-Rosen var judar. Under 1941-1942 förflyttades judar från ghetton i Polen till Gross-Rosen. De judiska fångarna fick utföra extremt hårt arbete i stenbrottet och fick, i motsats till övriga fångar, inte ta några raster. De nekades också alla former av medicinsk hjälp. En stor del av dem dog under tiden i Gross-Rosen. De som överlevde sändes till Auschwitz-Birkenau i oktober 1942.

Mellan oktober 1943 och januari 1945 sändes 57 000 judar till Gross-Rosen, varav 26 000 var kvinnor. De flesta kom från Polen och Ungern, men där fanns också judar från Frankrike, Belgien, Jugoslavien, Italien, Grekland och Slovakien. Stor del av de judiska fångarna placerades i satellitlägren och dödligheten bland dem var mycket hög. Exakt hur många judar som dog i Gross-Rosen och dess satellitläger har inte gått att beräkna.

Tyskarna började evakuera Gross-Rosen i slutet av 1944. Först tömdes de satellitläger som låg närmast östfronten. Huvudlägret och resten av satellitlägren evakuerades i början av februari 1945. Då tvingades omkring 40 000 fångar ut på en dödsmarsch västerut genom Tyskland. De fick gå långa sträckor till fots. Många dog av svält och utmattning. Tusentals sköts av SS-vakterna när de inte orkade gå längre. De döda kropparna lämnades vid vägkanten. De som överlevde fördes till olika läger, bland annat Dachau, Sachsenhausen, Buchenwald, Mauthausen och Bergen-Belsen.

Sovjetiska trupper nådde fram till Gross-Rosen i februari 1945

Den 6 april 1941 invaderades Jugoslavien av Tyskland, Italien, Ungern och Bulgarien, varefter segrarmakterna splittrade upp statsbildningen. Slovenien delades mellan Italien och Tredje Riket, medan den nordserbiska provinsen Bačka tilldelades Ungern. Bulgarien införlivade delar av Serbien och östra Makedonien. Västra Makedonien och södra Kosovo tillföll det Italien-dominerade Albanien, som också annekterade Dalmatien och ockuperade Montenegro. Serbien ockuperades av Tyskland, medan de återstående områdena – Kroatien, Bosnien och Herzegovina och nordvästra Serbien – bildade Oberoende Staten Kroatien (Nezavisna Država Hrvatska, NDH).

NDH styrdes av den fascistiska organisationen Ustaša och dess “Ledare” (kroatiska Poglavnik) Ante Pavelić. Ustašasideologi en variant av pravaštvo, en nationell ideologi baserad på idén att Kroatien hade laglig rätt till området som hade utgjort det kroatiska kungariket då landet ingick en union med Ungern år 1022. Det betyder att Ustašagjorde anspråk på Bosnien och Hercegovina som en del av sitt ”nationella och historiska territorium”. Dessutom ansågs det kroatiska folket bestå av såväl katoliker som muslimer. Denna hållning grundades på uppfattningen att de bosniska muslimerna var ättlingar till den kroatiska högadeln, som i samband med Osmanska väldets utbredning ska ha konverterat till islam för att få behålla sina jordegendomar. Till det ska läggas att Ustaša förkastade demokratins principer och såg nationen som en organisk helhet där individen enligt Pavelić ”saknar värde annat än i egenskap av sin tillhörighet till nationen”. Mot slutet av 1930-talet fick också antisemitismen en alltmer framträdande roll i organisationens politiska retorik.

Ustaša-regimen började förfölja landets judar, romer och serber omedelbart efter makttillträdet den 10 april 1941. Raslagar antogs redan i slutet av månaden, men tillämpades endast på judar och (migrerande) romer. Uteslutningen av serberna från samhälls- och värdegemenskapen förklarades istället bero på deras förment  ”underlägsna” kultur, som enligt regimens propagandister präglades av en ”bysantinism” och ”östlig barbarism” som hade lett till en ”degenerering” av den serbiska folkstammen.

Utbyggnaden av NDH-statens koncentrationslägersystem genomfördes av Sektion III inom UNS (Ustašas övervakningstjänst). De första barackerna anlades vid byarna Krapje och Bročice i augusti 1941, men flyttades på grund av översvämningar i samband med höstregnen (då merparten av lägrets judiska fångar likviderades). Jasenovac-lägret fick sin mer eller mindre slutgiltiga utformning i början av 1942 och utgjordes då av Jasenovac III (”Tegelfabriken”) och Jasenovac IV (Läderverkstan).

Det förhållandevis okända Jasenovac var ett av de större lägren i Europa under andra världskriget, räknat i dödstal. Enligt tillgängliga data (se tabell nedan) finns det personuppgifter på ungefär 80 000 offer i Jasenovac. De mest tillförlitliga uppskattningarna gör gällande att det totala dödstalet uppgick till storleksordningen 90 000-120 000, vilket innebär att Jasenovac-lägret hamnar någonstans mellan de långt mer kända Sachsenhausen och Mauthausen. Den relativa dödsfrekvensen i Jasenovac var exceptionellt hög också i ett jämförande europeiskt perspektiv och tillgängliga data visar att uppemot nio tiondelar av dem som hamnade i lägret också dog där. Den anmärkningsvärt stora andelen mördade judiska, serbiska och romska kvinnor och barn under femton år vittnar om att lägret syftade till systematisk utrotning av de anländande. Även om Ustašas våld framförallt riktades mot judar, romer och serber, fanns även tusentals kroatiska, muslimska (numera bosniakiska) och andra motståndare till regimen bland offren i Jasenovac.

Jasenovac fungerade som koncentrationsläger från augusti 1941 till maj 1945, då lägret befriades av den jugoslaviska partisanrörelsen under ledning av Josip Broz ”Tito”. Den 22 april varje år hålls en ceremoni till åminnelse av lägrens offer, som markerar ett utbrytningsförsök strax innan befrielsen. Då administrationen lyckades förstöra lägret innan befrielsen, finns det idag knappast några originalbyggnader kvar (små kullar markerar istället var barrackerna hade legat). Det finns dock ett museum, samt Bogdan Bogdanovićs minnesmonument ”Stenblomman”. Vid foten av monumentet kan man läsa en ur dikten Gropen (Jama) av den kroatiske poeten Ivan Goran Kovačić, som här återges i engelsk översättning:

That simple happiness, the window's glint;
Swallow and young; or windborne garden sweet -
Where? - The unhurried cradle's drowsy tilt?
Or, by the threshold, sunshine at my feet?

Kovačićs öde är signifikativt för det våld som resulterade i över en miljon jugoslavers död under andra världskriget. Han var själv partisan och dödades av en grupp serbisk-nationalistiska četnikeri östra Bosnien den 13 juli 1943. Slutet på dikten vittnar om att Kovačić trots det obeskrivliga lidandet närde ett hopp om en bättre framtid för Jugoslaviens folk:

Is there a place where suffering and pain                     
Men suffer, and endure, but yet alive?
Is there a place where men forget again
And live with those who wronged them by their side?
 

Text: Tomislav Dulić, Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet

Dödade i koncentrationslägret Jasenovac, 1941-45 enligt etnicitet, kön och ålder

(uppgifter från augusti 2011)

Källa: Javna ustanova spomen-područje Jasenovac

Koncentrationslägret Natzweiler, även kallat Natzweiler-Struthof, låg i östra Frankrike, nära staden Strasbourg vid den tyska gränsen. Platsen för lägret valdes för att det fanns ett stenbrott i närheten, där fångarna fick bryta granit som användes till byggnader och nazistiska monument i Tyskland.

De första 300 fångarna kom till Natzweiler i maj 1941. Senare under året anlände lika många till. De flesta av dem föflyttades från Sachsenhausen, för att bygga upp lägret i Natzweiler och arbeta i stenbrottet. När Natzweiler var färdigbyggt i början av 1942, hade hälften av de 600 fångarna dött av undernäring, sjukdomar och det hårda arbetet. Efterhand utökades Natzweiler med 49 satellitläger. År 1944 fanns närmare 8 000 fångar i huvudlägret och 19 000 i satellitlägren. Fångarna fick arbeta i stenbrottet, med vägbyggen  och I rustningsfabriker. De fick också bygga underjordiska tunnlar, som var avsedda för underjordiska fabriker som skulle vara skyddade från flygattacker.

Intill Natsweiler låg en gård som hette Struthof, som också ingick i lägret. I Struthof inrättades en gaskammare. Den användes för att experimentera och prova ut gas, som sedan användes i förintelselägren. För experimenten användes judiska och romska fångar. Gaskammaren användes också för att mörda omkring 80 judar och 30 judinnor, vars skelett skulle användas för forskning av den tyska naziläkaren August Hirt. Dessa judar valdes ut i Auschwitz och transporterades till Natzweiler för att dödas. Det gjordes också medicinska försök på fångar i Natzweiler, bland annat med kemiska stridsmedel och inympning av fläcktyfus.

Huvudlägret i Natzweiler evakuerades i september 1944 och de flesta satellitlägren i mars 1945. Fångarna sändes ut på dödsmarscher till Dachau. En del av dem blev kvar i Dachau fram till krigsslutet, andra transporterades vidare till andra läger. Många av dem dog innan krigsslutet kom.

NN-fångar

En stor del av fångarna i Natzweiler tillhörde en särskild grupp som kallades NN-fångar. Förkortningen NN stod för ”nacht und nebel”, som på svenska betyder ”natt och dimma”. NN-fångarna var män och kvinnor som var aktiva i motståndsrörelserna i Frankrike, Holland, Belgien och Norge.

Motståndsrörelserna i dessa fyra länder ansågs särskilt farliga för Nazityskland, eftersom de hade nära kontakter med sina respektive exilregeringar i London och med brittiska myndigheter. Till en början dömdes dessa personer till långa fängelsestraff eller avrättades. Men straffen och avrättningarna hade inte den avskräckande effekt som tyskarna hoppades på. De bidrog istället till att stärka motståndet och de dödsdömda gjordes till martyrer i sina hemländer.

I slutet av 1941 utarbetade Hitler därför en särskild förordning (Nacht und Nebel-Erlass) för hur dessa fångar skulle behandlas. De skulle försvinna spårlöst och placeras i läger där de skulle svältas och arbeta sig till döds under fruktansvärda förhållanden. De skulle hållas isolerade och ingen skulle få veta var de fanns. Denna ovisshet om vad som hände med gärningsmännen, skulle avskräcka människor i de ockuperade länderna från att ägna sig åt motståndsarbete.

Totalt definierades omkring 7 000 personer som NN-fångar: 5 000 från Frankrike, 1 000 från Norge, 500 från Holland och 500 från Belgien. Under 1942 placerades NN-fångarna främst i olika fängelser och tukthus i Tyskland, eller i särskilda delar av koncentrationslägren. Från och med våren 1943 sändes alla manliga NN-fångar till Natzweiler. NN-fångarna fick utföra de tyngsta arbetena i stenbrottet och fick utstå en mycket grym behandling. Dödstalen bland dem var mycket höga.

Theresienstadt var ett läger för judar som de tyska nazisterna upprättade i Terezin, norr om Prag i Tjeckoslovakien. Det kan beskrivas som en blandning av ett koncentrationsläger och ett ghetto. Theresienstadt skulle vara ett ”mönsterläger”, som kunde visas upp för omvärlden. Dit deporterades många intellektuella judar och kulturpersonligheter, som exempelvis vetenskapsmän, författare, musiker och konstnärer. Dit deporterades också många halvjudar och judar som var gifta med icke-judar. Dit fick representanter från bland annat Röda Korset komma för att inspektera.

Theresienstadt var byggt för 10 000 fångar, men som mest fanns 53 000 människor där samtidigt. Lägret drevs av tyska SS, men de flesta vakterna var tjeckiska poliser. De första judarna anlände till Theresienstadt den 24 november 1941. Därefter kom regelbundet nya transporter med judiska fångar ända fram till krigsslutet. Det var judar både från Tyska riket och från de ockuperade länderna. Hela tiden deporterades också judar från Theresienstadt till ghetton i Polen och Baltstaterna, och från och med hösten 1942 till förintelselägren Treblinka och Auschwitz-Birkenau.

Judarna i Theresienstadt behövde inte ha fångkläder och fick inte sitt hår avrakat. På grund av det stora antalet kulturpersonligheter i lägret, fanns det ett rikt kulturliv. Fångarna satte upp teaterpjäser och gav konserter, höll föredrag samt anordnade studiecirklar och sportaktiviteter. Men för övrigt var förhållandena ungefär lika fruktansvärda som i alla andra koncentrationsläger. De dåliga bostadsbarackerna var överfulla och sjukdomsepidemier härjade ständigt. De små matransonerna bestod främst av näringsfattig soppa, bröd och potatis. Fångarna svalt och många dog av undernäring. De tvingades till hårt arbete för den tyska krigsindustrin och fick också tillverka exportvaror för civilt bruk, bland annat damkläder, leksaker och konstreproduktioner. I lägret upprättades ett judiskt råd som bland annat ansvarade för matdistributionen och fördelningen av arbeten. Det var också rådets uppgift att göra upp listor på vilka fångar som skulle deporteras från Theresienstadt.

Totalt sändes 141 000 judar till Theresienstadt. 33 500 av dem dog av svält och sjukdomar i lägret. 88 000 deporterades vidare till ghetton i Östeuropa och till förintelselägren, varav endast 3 500 överlevde. Totalt överlevde bara 23 000, eller 16 procent, av alla judar som passerade Theresienstadt.

Den 3 maj 1945 överlämnade tyskarna Theresienstadt till Röda Korset. Den 8 maj befriades lägret av sovjetiska trupper.

Efter krigsslutet åtalades den tyska lägerledningen i Theresienstadt av en tjeckoslovakisk domstol och dömdes till döden.

Nazitysk propagandafilm med danska judar

I oktober 1943 deporterades judar från Danmark till Theresienstadt. En kommission med representanter från det danska utrikesministeriet och danska Röda Korset, ville göra ett besök i lägret för att se hur judarna behandlades. Tyskarna passade på att göra besöket till en stor propagandamanifestation och bjöd också in representanter från det Internationella Röda Korset och från tyska Röda Korset.

Kommissionen anlände till Theresienstadt den 23 juni 1944. Innan besöket hade tyskarna gjort stora förberedelser, för att visa omvärlden hur bra judarna hade det i lägret. För att det inte skulle se så överbefolkat och eländigt ut när de utländska gästerna kom, skickades 17 000 av de äldre, sjuka och mest utmärglade judarna till gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau. De övriga tvingades rusta upp de delar av lägret som skulle visas. Verkstäder där fångarna arbetade revs och istället anlades en park med gräsmattor, träd och blommor. Byggnader målades. Husfasader kamouflerades så att de såg ut som butiker. Butikernas skyltfönster fylldes med livsmedel, kläder och andra varor. Besökarna fick dock inte gå in i butikerna, eftersom de i själva verket bara var tomma lokaler. En stor byggnad kamouflerades till en skola. Men inte heller den fick besökarna komma in i, eftersom det ”råkade” vara skollov just den dagen. Ett sjukhus gjordes om till kulturhus och en musikpaviljong byggdes upp, där en symfoniorkester spelade.

Ett antal danska judar valdes ut för att berätta om livet i Theresienstadt. De fick flytta in i egna möblerade hus, med konstverk på väggarna och blomkrukor i fönstren. Men de fick också stränga order om hur de skulle uppföra sig. Om de framförde minsta kritik mot förhållandena i lägret skulle de omedelbart deporteras österut. Andra fångar valdes ut för att utföra olika aktiviteter under besöket, exempelvis spela fotboll, promenera omkring i den grönskande parken eller ägna sig åt kulturella nöjen. Alla de sjuka, svaga och utmärglade fångarna gömdes undan i en annan del av lägret.

För tyskarna blev besöket en framgång. Kommissionens rapport från Theresienstadt var övervägande positiv. Innan de uppbyggda kulisserna revs och förhållandena återgick till det gamla, spelade tyskarna också in en propagandafilm om lägret. Alla judar som deltog, förutom de danska, sändes till gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau efter inspelningen.

Den 15 april 1945 hämtade svenska Röda Korsets vita bussar de danska judarna i Theresienstadt och förde dem till Sverige.

Lägret Westerbork låg i nordöstra Holland, i närheten av staden med samma namn. Lägret upprättades av de holländska myndigheterna i oktober 1939, som ett flyktingläger för judiska flyktingar som hade tagit sig till Holland illegalt. När Nazityskland anföll Holland i maj 1940, fanns 750 judiska flyktingar i Westerbork. När den tyska ockupationen hade inletts transporterades fler flyktingar dit och 1941 fanns 1 100 judar i Westerbork.

I slutet av 1941 bestämde den tyska ockupationsmakten i Holland att använda Westerbork som ett transitläger för judar som skulle deporteras österut. Ett taggtrådsstängsel sattes upp runt lägret och 24 stora träbaracker byggdes. Under första halvåret 1942 sändes omkring 400 holländska judar till Westerbork.

Den 1 juli 1942 togs lägret över av den tyska säkerhetspolisen. I mitten av juli 1942 började tyskarna systematiskt att samla ihop alla judar i Holland och sända dem till Westerbork. Därifrån transporterades de vidare efter en vecka eller två, de flesta till förintelselägren i Polen. Fram till slutet av 1944 deporterades närmare 100 000 människor från Westerbork. 55 000 av dem till Auschwitz-Birkenau, 34 000 till Sobibor, 5 000 till Theresienstadt och 4 000 till Bergen-Belsen.

Från oktober 1942 var den tyska SS-officeren Albert Konrad Gemmeker kommendant i Westerbork. Den dagliga driften av lägret överläts till en judisk ledargrupp. De flesta av dem var tyska judar som hade kommit till lägret som flyktingar redan hösten 1939. Den nazityska ledningen bestämde när deportationerna skulle äga rum och hur många som skulle deporteras, men den judiska gruppen tvingades att välja ut vilka personer som skulle ingå i transporterna. Det bildades också en judisk ordningspolis, som skulle upprätthålla ordningen inne i lägret och övervaka deportationerna.

Den 12 april 1945 lämnade Gemmeker över Westerbork till den judiska ledningsgruppen. Då fanns 876 judar i lägret. Efter kriget dömdes Gemmeker till tio års fängelse av en holländsk domstol.

Bergen-Belsen var ett läger i norra Tyskland, beläget på en plats som tidigare hade använts som krigsfångeläger. Bergen-Belsen upprättades i april 1943, som ett genomgångsläger för judar som skulle utväxlas mot tyska medborgare i de allierade länderna och för judar som hade inresetillstånd till olika neutrala länder. Det var dock bara ett mindre antal av de judar som fördes till Bergen-Belsen som verkligen nådde friheten genom utväxling eller fick resa vidare.

Bergen-Belsen var uppdelat i fem lägersektioner:  

1.  Ett fångläger för omkring 500 judiska fångar, som kom från Buchenwald och Natzweiler för att bygga upp Bergen-Belsen. Denna del stängdes i februari 1944 och de överlevande sändes till Sachsenhausen.
2. Ett specialläger som upprättades i juni 1943, för omkring 2 400 polska judar som kom från Warzawa, Krakow och Lvov. De hade tillstånd att resa vidare till olika sydamerikanska länder, men trots det deporterades de flesta av dem till gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau vid årsskiftet 1943/1944.
3. I juli 1944 uppfördes en lägerdel för judar med medborgarskap i neutrala länder. Dit fördes omkring 350 judar som var medborgare i främst Spanien, Portugal, Turkiet och Argentina. De hade friare förhållanden och behandlades bättre än övriga fångar.
4. Den fjärde lägerdelen var den största och kallades stjärnlägret (”the star camp”). I juli 1944 fanns där omkring 4 000 judar, som skulle användas som utväxlingsobjekt mot tyska medborgare. De flesta kom från Holland, men det var också mindre grupper från bland annat Frankrike, Jugoslavien och Albanien. Även i stjärnlägret levde judarna under lite friare förhållanden. De behövde exempelvis inte ha fångkläder. De var däremot tvungna att bära den gula stjärnan – därav namnet på lägret.
5. I juli 1944 inrättades en lägersektion för judar från Ungern. Dit fördes 1 684 judar som hade tillstånd att resa till Schweiz. Under hösten 1944 transporterades dessa judar vidare till Schweiz.

Under våren 1944 blev Bergen-Belsen alltmer ett regelrätt koncentrationsläger. I mars detta år började nazisterna sända dit sjuka och svaga fångar från andra läger. De flesta av dem dog efter en kortare tid. I augusti 1944 inrättades en särskild del som kvinnoläger och omkring 4 000 judiska kvinnor överflyttades från andra läger. I oktober transporterades ytterligare tusentals judiska fångar, de flesta kvinnor, från Auschwitz till Bergen-Belsen.

I slutet av 1944 och början av 1945 blev Bergen-Belsen slutstation för tiotusentals av alla de fångar som sändes ut på dödsmarscher, när tyskarna evakuerade lägren på östfronten. Bergen-Belsen blev starkt överbefolkat. Många av de nyanlända fångarna fick inte ens tak över huvudet. Livsmedels- och vattenförsörjningen upphörde, och en fruktansvärd fläcktyfysepidemi bröt ut. Från januari till mitten av april 1945 dog omkring 35 000 fångar, varav 18 000 enbart under mars månad. Det fanns inte möjlighet att bränna eller gräva ner alla döda kroppar, utan de började istället att staplas i högar runtom i lägret.

Bergen-Belsen befriades av brittiska styrkor den 15 april 1945. Soldaterna möttes av omkring 60 000 svältande, utmärglade och svårt sjuka fångar, och högar med tusentals lik. Omkring 14 000 människor dog av sjukdomar och undernäring under veckorna efter att lägret hade befriats. De brittiska soldaterna var oförberedda på den uppgift de ställdes inför och saknade kunskap om svårt undernärda människor. Under de första kaotiska dagarna dog uppskattningsvis omkring 2 000 människor till följd av att de fick för mycket, och fel sorts, mat.

Den 17 september 1945 åtalades 45 personer ur Bergen-Belsens lägerpersonal av en brittisk militärdomstol. Rättegången hölls i staden Lüneburg, i den brittiskockuperade delen av Tyskland. Den pågick i två månader och blev allmänt känd som ”Belsenrättegången”. De flesta av de åtalade dömdes till fängelsestraff, några få frikändes. Elva dömdes till döden och avrättades genom hängning den 12 december 1945.

Anne Frank

Bland de tusentals fångar som transporterades från Auschwitz till Bergen-Belsen hösten 1944, fanns den 15-åriga holländsk-judiska flickan Anne Frank och hennes tre år äldre syster Margot.

Familjen Frank var ursprungligen tyska judar som hade flytt till Holland 1933. Sommaren 1942 lämnade de sitt hem i Amsterdam och höll sig under två år gömda på vinden i det hus där fadern hade sitt företag. Under hela tiden i gömstället skrev Anne dagbok.

I början av augusti 1944 avslöjades deras gömställe och hela familjen deporterades till Westerbork. En månad senare sändes de till Auschwitz. I oktober 1944 transporterades Anne och Margot till Bergen-Belsen. Båda blev sjuka i fläcktyfus och dog några veckor innan lägret befriades. Deras mor dog i Auschwitz i januari 1945.

Annes far, Otto Frank, var den enda i familjen som överlevde. Efter kriget lät han publicera sin dotters dagbok. Den är en av världens mest lästa böcker.

Chelmno var ett förintelseläger I Polen, som låg väster om staden Lodz. Det var det första nazityska lägret där massavrättningar utfördes med gas. Bortsett från Einsatzgruppernas aktioner i Sovjetunionen, var det också den första plats där de tyska nazisterna utförde massmord på judar.

Chelmno var främst avsett för att avrätta judarna i Lodz ghetto och i regionerna däromkring. Själva avrättningsplatsen var uppbyggd kring en gammal slottsbyggnad, där också den tyska lägerpersonalen bodde. I ett skogsområde en bit därifrån fanns massgravar och krematorier. Lägret var i drift från december 1941 till mars 1943 och från april 1944 till januari 1945. Totalt mördades omkring 320 000 människor i Chelmno. De allra flesta var judar. Lägret bemannades av en lägerkommendant och tyska SS-män. Det fanns också ett mindre antal judiska tvångsarbetare, som bland annat fick gräva massgravarna.

Chelmno togs i bruk den 8 december 1941. De första offren var polska judar från Lodzområdet och omkring 5 000 romer. I mitten av januari 1942 påbörjades deportationerna från ghettot i Lodz. Vid slutet av året hade omkring 86 000 judar från ghettot mördats i Chelmno. Förutom polska judar var det också judar från Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien och Luxemburg, som tidigare hade deporterats till Lodz ghetto. Därutöver sändes också ett antal icke-judiska polacker, sovjetiska krigsfångar och 88 barn från staden Lidice i Tjeckoslovakien till Chelmno under 1942.

De deporterade anlände med tåg till en järnvägsstation i närheten och transporterades sedan på lastbilar den sista biten till lägret. Vid ankomsten samlades de ihop på slottets gårdsplan. Där fick de veta att de skulle duscha, innan de skulle resa vidare till ett arbetsläger. I grupper om 50-70 personer – män, kvinnor och barn tillsammans – fördes de in i byggnaden. Där fick de klä av sig och lämna ifrån sig sina tillhörigheter. Därefter tvingades de, oftast med slag och sparkar, att gå nedför en ramp som ledde in till ett slutet lastutrymme i en lastbil. När den var fylld låstes dörrarna och lastbilen startades. Med hjälp av en slang leddes avgaserna in i lastutrymmet. Efter ungefär tio minuter hade alla kvävts till döds. Kropparna fördes till det närbelägna skogsområdet, där de kastades i massgravar. Våren 1944 byggdes krematorier och kropparna brändes istället. En stor del av de värdesaker som tillhörde offren, gavs eller såldes till tyskar som var bosatta i området.

I mars 1943 stoppades deportationerna till Chelmno. Då var alla judar i den omgivande regionen utrotade, bortsett från dem som fortfarande fanns kvar i Lodz ghetto. När tyskarna beslutade att likvidera ghettot helt och hållet i april 1944, öppnades Chelmno igen. Från mitten av juni till mitten av juli 1944 gasades över 7 000 judar ihjäl. Därefter avtog transporterna till Chelmno. De flesta av de kvarvarnade judarna i ghettot sändes istället till Auschwitz-Birkenau. Gaskamrarna i Birkenau hade större kapacitet och var effektivare.

När den sovjetiska armén kom allt närmare under hösten 1944, började tyskarna utplåna spåren av massmorden i Chelmno. Massgravarna grävdes upp och kropparna kremerades. Den 17 januari 1945 lämnade tyskarna lägret.

Två av de judiska fångar som togs ut för att gräva gravar i Chelmno, lyckades fly därifrån. I slutet av januari 1942 gav en av dem, Jacob Grojanowski, en detaljerad rapport om Chelmno till den judiska motståndsrörelsen i Warzawaghettot. Rapportern smugglades till London av den polska motståndsrörelsen och blev känd i juni 1942. Efter kriget gav också en tysk nazist som befunnit sig i Chelmno, en detaljerad beskrivning av lägret och vad som hade ägt rum där.

Mellan 1947 och 1950 åtalades två medlemmar av Chelmnos lägerpersonal, Walter Piller och Hermann Gielow. Båda dömdes till döden och avrättades. Mellan 1962 och 1965 åtalades ytterligare tolv medlemmar av en västtysk domstol. Tre av dem dömdes till 13 års fängelse och en till tolv år. De övriga fick endast lindriga straff.

Belzec var ett förintelseläger som låg i Lublindistriktet i sydöstra Polen. De tyska nazisterna började bygga Belzec i november 1941, i syfte att utrota judarna i generalguvernementet Polen. Totalt mördades omkring 600 000 människor i Belzec. Bortsett från några hundra romer, var alla judar.

Belzec bemannades av en lägerkommendant, 20-30 SS-män och över 100 ukrainska vakter. De sistnämnda var ukrainska krigsfångar, som hade anmält sig till frivillig tjänstgöring i lägret. Lägret var indelat i en administrationsdel där fångarna togs emot och en del med tre gaskammare. Under februari 1942 skickades flera grupper av judar till lägret, för att gaskamrarna skulle testas innan de togs i drift. Den 17 mars 1942 började Belzec officiellt att fungera som förintelseläger. Bara under de närmaste veckorna därefter mördades 80 000 judar i lägret. Under maj månad sändes tusentals judar från Krakow till Belzec.

Judarna transporterades till Belzec med godståg. Varje tåg bestod av mellan 40 och 60 vagnar. Resorna tog oftast lång tid, ibland flera dagar. Förhållandena inne i de fullpackade och igenbommade godsvagnarna var odrägliga. Många dog under transporterna.

När ett tåg anlände till Belzec togs 20 vagnar åt gången in i lägret, med omkring 2 000 judar. Vid ankomsten fick judarna veta att de befann sig i ett genomgångsläger, där de skulle duschas och desinfekteras innan de skulle transporteras vidare till ett arbetsläger. Män och kvinnor separerades. De fick klä av sig och lämna ifrån sig sina tillhörigheter. Därefter fördes de in i gaskamrarna. I början tog denna procedur tre-fyra timmar. Men snart drevs tempot upp så det hela genomfördes på 60-90 minuter. Efter avrättningarna slängdes kropparna i massgravar.

I juni 1942 byggdes gaskamrarna ut, så att fler skulle få plats samtidigt. Mellan juli och december 1942 sändes 225 000 judar från Lvovområdet till Belzec, 130 000 från Krakowdistriktet och ytterligare tiotusentals från olika polska områden. I december 1942 stoppades deportationerna till Belzec. Då hade de flesta av judarna i generalguvernementet mördats.

Alla judar dödades inte omedelbart vid ankomsten. En del av de yngre, fysiskt starka männen togs ut som arbetskraft. Totalt arbetade mellan 700 och 1 000 judar i lägret under hela den period det existerade. En grupp av judar rengjorde godsvagnarna efter varje transport och bar bort de människor som inte hade överlevt resan. En annan grupp sorterade offrens ägodelar. En tredje grupp forslade bort kropparna från gaskamrarna och grävde ner dem i massgravarna. Ytterligare en grupp tog bort guldplomber ur de döda offrens tänder. Dessa judiska arbetare behandlades mycket brutalt. Samtliga dödades när de inte längre behövdes som arbetskraft.

Under våren 1943 grävdes gravarna i Belzec upp och kropparna brändes, i syfte att utplåna bevisen för massmördandet. Därefter stängdes lägret. De sista 600 fångarna sändes till förintelselägret Sobibor. Platsen där Belzec hade legat gjordes om till en lantgård.

Sobibor var ett förintelseläger i Polen, i närheten av en by med samma namn. Lägret etablerades våren 1942 och avvecklades i slutet av 1943.

Sobibor bemannades av en kommendant som till sin hjälp hade omkring 30 SS-män och ett hundratal ukrainska lägervakter. De sistnämnda var tidigare krigsfångar. Lägret var uppdelat i en administrationsdel, en mottagningsdel och ett avrättningsområde. Judarna anlände i godståg och fick veta att de hade kommit till ett genomgångsläger, där de skulle få duscha innan de transporterades vidare till ett arbetsläger. De fick klä av sig och lämna ifrån sig sina ägodelar, vartefter de tvingades in i gaskamrarna. Varje gaskammare rymde drygt 150 personer. Kammaren fylldes med koloxid och efter 20-30 minuter var alla döda. Hela proceduren från ankomst till att kropparna hade kremerats tog två-tre timmar. När en transport var avslutad anlände nästa.

Under hösten 1942 upphörde transporterna tillfälligt, på grund av att järnvägen till lägret måste repareras. Tyskarna utnyttjade uppehållet till att bygga fler gaskammare. Totalt mördades omkring 250 000 judar i Sobibor. De kom från Polen, Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien, Frankrike, Holland samt från ghetton i bland annat Vilna och Minsk.

I lägret fanns en grupp på omkring 1 000 judar som användes som arbetskraft. De tvingades förbereda offren inför avrättningarna, ta hand om alla döda kroppar och göra rent i gaskamrarna efter varje avrättning. De servade också lägervakterna som bland annat skomakare, skräddare och kökspersonal. De flesta av de judiska arbetarna fördes till gaskamrarna efter några månader och ersattes av nya.

Flykten från Sobibor

Det gjordes flera flyktförsök från Sobibor. Några få lyckades, men varje gång avrättade lägerledningen många av de kvarvarande fångarna som hämnd.

Sommaren 1943 organiserade den judiske fången Leon Feldhendler en underjordisk grupp, som började förbereda ett uppror och en massflykt. I september anlände en grupp sovjet-judiska krigsfångar till lägret och dess ledare, löjtnant Aleksandr Pechersky, tog över ledningen för motståndsgruppen. Planen var att döda SS-männen, ta deras vapen och med hjälp av dem få ut så många fångar som möjligt ur lägret.

Upproret ägde rum den 14 oktober 1943. Motståndsgruppen dödade 11 SS-män och flera ukrainska vakter. Omkring 300 fångar lyckades ta sig ut ur lägret, men de flesta av dem fångades senare in och dödades. Endast omkring 50 av dem överlevde till krigsslutet. Alla de fångar som inte tog sig ut ur lägret under upproret blev avrättade.

I juli 1943 hade SS-chefen Heinrich Himmler givit order om att Sobibor skulle göras om från förintelseläger till ett koncentrationsläger. Efter fångupproret i oktober ändrades planerna och hela lägret avvecklades och förstördes. Området omvandlades till en lantgård, som överläts till en ukrainsk lägervakt.

Åren 1965-1966 åtalades elva SS-män som tjänstgjort i Sobibor. En av dem dömdes till livstids fängelse, fem dömdes till mellan tre och åtta års fängelse, fyra frikändes och en begick självmord.

Treblinka var ett förintelseläger i Polen, nordöst om Warszawa. Lägret byggdes upp i början av sommaren 1942, som ett led i den nazityska planen att utrota judarna i generalguvernementet.

Totalt mördades över 875 000 människor i Treblinka. Av dessa var omkring 845 000 polska judar, omkring 29 000 judar från bland annat Slovakien, Grekland, Bulgarien och Jugoslavien samt omkring 2 000 romer.

Treblinka låg i ett skogsområde som var skyddat från insyn. Ett särskilt järnvägsspår byggdes fram till lägret. Lägret var uppdelat i tre delar. En del var bostadsområde för lägerpersonalen. Där fanns också särskilda baracker för de judar som användes som tvångsarbetskraft i lägret. En del var mottagningsområde för fångarna och en del var avrättningsplats

 Avrättningsplatsen var särskilt inhägnad och avskild från resten av lägret. Där fanns en tegelbyggnad med tre gaskammare. I en byggnad bredvid fanns en dieselmotor som producerade koloxid. Koloxiden gick genom rör till gaskamrarnas tak, där den släpptes ut genom anordningar som liknade duschar. För att undvika panik och kaos under avrättningarna, skulle offren in i det längsta tro att de skulle duscha. I ena ändan av varje gaskammare fanns en dörr som fångarna leddes in igenom. På den motsatta sidan fanns en annan dörr, där de döda kropparna bars ut. En bit därifrån fanns stora diken där offren grävdes ner. Under augusti-oktober 1942 byggdes avrättningsområdet ut med ytterligare ett antal gaskammare.

I Treblinka fanns också ett ”sjukhus”. Det var en avskild del av lägret, kamoflourerat med en Rödakorsflagga. Dit fördes de fångar som var för svaga för att själva kunna gå till gaskamrarna, under förespegling att de skulle få vård. Inne i ”sjukhuset” väntade beväpnade lägervakter som dödade dem.

Lägret bemannades av en kommendant, 20-30 tyska SS-män och en ukrainsk vaktstyrka på omkring 100 man. De flesta av de ukrainska vakterna var krigsfångar som anmält sig till frivillig tjänstgöring i lägret. Deras uppgift var att förhindra att någon rymde och att avvärja alla försök till motstånd från fångarna. Det fanns också en tvångsarbetsstyrka på mellan 700 och 1 000 judar i lägret. De rengjorde godsvagnarna efter varje transport, förberedde avrättningarna, sorterade offrens ägodelar samt utförde underhållsarbeten i lägret. De bar också ut kropparna från gaskamrarna, plockade bort guldplomber från deras tänder och begravde dem. En del judar fick också serva lägerpersonalen som skomakare och skräddare. Omkring 50 judiska kvinnor arbetade i lägrets kök och tvätteri. De flesta av de judiska arbetarna dödades efter en kortare tid och ersattes av nya.

Treblinka var färdigbyggt den 22 juli 1942. Dagen efter anlände den första transporten med judar, från Warzawa ghetto. Bara under de första månaderna därefter mördades omkring 365 000 judar i Treblinka. Massmördandet i lägret pågick fram till april 1943. Därefter anlände bara ett fåtal transporter.

Avrättningsprocessen i Treblinka byggde på erfarenheter från de tidigare upprättade förintelselägren Belzec och Sobibor. När ett tåg anlände med 6 000-7 000 judar ombord, kopplades 20 vagnar åt gången loss och togs in i lägret. Fångarna beordrades ut ur vagnarna och fick veta att de hade kommit till ett genomgångsläger, där de skulle duschas och desinfekteras innan vidare transport till olika arbetsläger. Män och kvinnor separerades, barn fick följa med sina mödrar. De fördes in i baracker där de fick klä av sig och lämna ifrån sig sina ägodelar. Kvinnorna fick håret avklippt. Därefter fördes de ut på en stig genom skogen till avrättningsområdet, där de tvingades in i gaskamrarna.

Många judar försökte fly från tågen under transporterna till lägret. De allra flesta misslyckades. De sköts av de medföljande SS-vakterna eller överlämnades till polisen av lokala invånare som hittade dem. Andra försökte fly från själva lägret, men också de flesta av dem infångades och avrättades.

I mars 1943 kom order till Treblinka att alla bevis på massmorden i lägret skulle utplånas. De judiska tvångsarbetarna fick gräva upp massgravarna och bränna liken. I april 1943 bildades en motståndsgrupp bland tvångsarbetarna. Deras plan var att fångarna skulle stjäla vapen från lägervakternas förråd, för att kunna fly och ansluta sig till den polska motståndsrörelsen. Planen sattes i verket den 2 augusti, men misslyckades. Av de omkring 750 fångar som försökte fly, undkom bara sjuttio. De övriga avrättades.

I juli 1943 stängdes Treblinka. Platsen där lägret hade legat förvandlades till en lantgård, som gavs till en ukrainsk familj.

1964-1965 åtalades tio personer som hade tillhört lägerpersonalen I Treblinka. Fyra av de åtalade dömdes till livstids fängelse, fem dömdes till fängelsestraff på mellan tre och tolv år och en blev frikänd. 1970 åtalades Franz Stangl, som hade varit kommendant i Treblinka. Han hade lyckats fly vid krigsslutet och levde i Brasilien, men utlämnades till Tyskland när han hittades. Han dömdes till livstids fängelse.

Auschwitz-Birkenau var ett kombinerat koncentrations- och förintelseläger, som bestod av tre stora lägerkomplex samt ett fyrtiotal satellitläger. Det var det största och mest brutala nazityska lägret. Totalt deporterades omkring 1,3 miljoner människor till Auschwitz-Birkenau, varav 1,1 miljoner var judar. Omkring en miljon av judarna dog i lägret. De flesta av dem mördades i gaskamrarna. Därutöver miste också omkring 75 000 polacker, 21 000 romer, 15 000 sovjetiska krigsfångar och 15 000 fångar av andra nationaliteter livet i Auschwitz-Birkenau.

Auschwitz I

I början av 1940 gav SS-chefen Heinrich Himmler order om att ett koncentrationsläger skulle upprättas vid staden Oswiecim (Auschwitz) i det ockuperade Polen. Lägret, som senare kom att kallas Auschwitz I eller huvudlägret, öppnades den 20 maj 1940. Till en början var de flesta fångarna polska politiska motståndare, men snart sändes fångar från många europeiska länder och Sovjetunionen dit. I slutet av 1941 inrättades en gaskammare, som främst användes för experiment på mindre grupper av fångar. Här gjordes de första försöken att gasa ihjäl människor med Zyklon-B. Offren var sovjetiska krigsfångar.

Auschwitz II - Birkenau

I oktober 1941 upprättades ytterligare ett lägerområde, tre kilometer från huvudlägret. Det fick namnet Auschwitz II eller Birkenau, uppkallat efter den polska byn Brzezinka (Birkenau på tyska) där det byggdes. Birkenau fungerade som förintelseläger, med fyra större gaskammare och krematorier. Birkenau byggdes hela tiden ut och blev det största lägerområdet, med över 250 baracker och byggnader. Auschwitz I och II drevs av SS, med Rudolf Höss som kommendant. Den största andelen av fångarna var judar, som kom från alla de tyskkontrollerade länderna. I början av 1943 inrättades en särskild lägerdel för romer. Dit deporterades omkring 23 000 romer.

Auschwitz III - Monowitz

Det tredje lägerområdet var ett arbetsläger som låg i Monowitz, omkring en halvmil från huvudlägret. Det kallades Monowitz eller Auschwitz III. Under 1941 byggde den tyska kemikoncernen I.G. Farben (Interessen Gemeinschaft Farbenindustri Aktiengesellschaft) ett industrikomplex i Auschwitz, för att tillverka syntetisk olja och syntetiskt gummi till den tyska krigsmakten. SS-ledningen i Auschwitz hyrde ut koncentrationslägerfångar till koncernen, som använde dem som slavarbetskraft i fabrikerna. Sommaren 1942 byggde I.G. Farben ett eget bostadsläger för arbetarna, i anslutning till fabriksområdet i Monowitz. Både fabrikerna och bostadslägret drevs i privatägd regi av I.G. Farben, men vakthållningen överläts till SS. Det fungerade som ett vanligt koncentrationsläger, med samma brutalitet och dåliga förhållanden. Dessutom var arbetet extremt hårt. Många fångar dog efter en kort tid i Monowitz.

Förintelse

Från och med 1942 blev Auschwitz-Birkenau centrum för utrotningen av Europas judar. Under 1942 deporterades omkring 200 000 judar till lägret, under 1943 omkring 270 000 och under 1944 över 600 000. Vissa perioder anlände godståg fullastade med judar så gott som dagligen. Ibland kom flera tåg per dag. Mer än 80 procent av alla judar som kom till Auschwitz-Birkenau blev aldrig inregistrerade i lägret, utan fördes direkt till gaskamrarna.

Vid ankomsten till lägret fick fångarna genomgå en selektion, där de antingen valdes ut som slavarbetare eller sändes till gaskamrarna. De som inte bedömdes att kunna arbeta fördes till den del av lägret där gaskamrarna och krematorierna låg. De fick klä av sig och lämna ifrån sig sina ägodelar, under förevändning att de skulle duscha. Därefter fördes de in i gaskamrarna. När dörrarna hade slagit igen släcktes ljuset och behållare med giftgasen zyklon-B tömdes ner genom öppningar i taket. Efter varje avrättning fick en särskild arbetsgrupp med fångar, det så kallade Sonderkommando, bära ut de döda kropparna och bränna dem i krematorierna.

Slavarbete

De fångar som valdes ut som arbetskraft registrerades in i lägret. De fick håret avrakat, fick ta på sig fångkläder och fick sina fångnummer intatuerade på vänster arm. De fick först sitta i karantän några veckor innan de förlyttades till vanliga bostadsbaracker och fick börja arbeta. Det dagliga livet i lägret var en ständig kamp för att överleva. De dåliga förhållandena, svälten, det tunga arbetet och den fysiska och psykiskta terrorn, gjorde att många dog efter bara några månader. Med jämna mellanrum genomfördes också selektioner bland fångarna, under vilka utmärglade och svaga sorterades bort och sändes till gaskamrarna. Fångar som blev sjuka eller skadade blev inlagda på ett sjukhus i lägret. Kunde de inte återgå till arbetet efter en-två veckor, skickades de till gaskamrarna.

Medicinska experiment på fångarna

I början av 1943 blev SS-läkaren Joseph Mengele chefsläkare i Auschwitz-Birkenau. Mengele valde ut fångar, framför allt judar och romer, som han utförde fruktansvärda “medicinska” experiment på. De injicerades med olika smittoämnen och gifter, steriliserades på de mest makabra sätt, fick kroppsdelar amputerade, ögonen bortfrätta med syra och mycket, mycket mer.

En stor del av Mengeles offer var barn. Han var särskilt intresserad av att expremintera med tvillingar i yngre åldrar. De flesta av Mengeles offer dog under experimenten eller avrättades efteråt.

27 januari 1945

I oktober 1944 gjorde några medlemmar i Sonderkommando uppror. De lyckades döda några SS-män och förstöra en av gaskamrarna, med hjälp av insmugglade sprängämnen. Alla upprorsmännen dödades. I slutet av 1944 förstörde tyskarna själva de övriga gaskamrarna och krematiorierna, för att undanröja bevisen på massmorden.

När den sovjetiska armén närmades sig i mitten av januari 1945, evakuerades hela lägerkomplexet. Fångarna tvingades ut på dödsmarscher till olika koncentrationsläger i Tyskland. Tiotusentals dog under vägen. Omkring 7 500 fångar, som var för sjuka och svaga för att gå, lämnades kvar i lägret. Auschwitz-Birkenau befriades av sovjetiska trupper den 27 januari 1945.

Av de omkring 7 000 SS-medlemmar som arbetade i Auschwitz-Birkenau under olika perioder, åtalades omkring 700 efter kriget. Rudolf Höss undkom vid krigsslutet, men hittades i början av 1946. En domstol i Warzawa dömde honom till döden och han hängdes i Auschwitz den 16 april 1947. Joseph Mengele lyckades fly till Sydamerika, där han levde under falsk identitet. Han drunknade under en simtur 1979, 68 år gammal.

Majdanek var ursprungligen ett koncentrationsläger, som upprättades utanför staden Lublin i det tyskockuperade Polen. Från början hade tyskarna planer på att göra Majdanek till ett jättestort slavarbetsläger. Det skulle byggas baracker för 250 000 fångar och stora rustningsindustrier runtomkring, där fångarna skulle arbeta. Dessa planer blev aldrig verklighet. Lägret blev bara en femtedel så stort som det var tänkt, med några mindre gaskammare och plats för omkring 50 000 fångar samtidigt.

I oktober 1941 sändes 2 000 sovjetiska krigsfångar till Majdanek och i december samma år 2 000 judiska män. De skulle bygga upp lägret och fick under tiden bo utomhus. Många av dem dog av kölden.

Fångarna som skickades till Majdanek kom från många olika grupper och från hela det tyskkontrollerade Europa. Totalt fanns fångar med över 50 olika nationaliteter representerade i lägret. En stor del av dem var judar. Vid årsskiftet 1941/1942 skickades den judiska befolkningen i Lublinområdet till Majdanek. Våren 1942 anlände omkring 7 000 slovakiska judar till lägret. I april 1943 kom tiotusentals judar från Warzawaghettot. Därutöver sändes också grupper av judar från de flesta tyskockuperade länderna till Majdanek.

Dödssiffran i Majdanek var mycket hög. En stor del av fångarna dog av sjukdomar, svält och utmattning. Många misshandlades till döds av SS-vakterna. Tiotusentals fångar sköts också till döds i organiserade massavrättningar, däribland många judar och sovjetiska krigsfångar.

Majdanek kom i praktiken att fungera både som koncentrationsläger och förintelseläger. De flesta som avrättades i lägrets gaskammare var judar. När transporter med judiska fångar anlände genomfördes selektioner och de som inte kunde arbeta sorterades ut för att avrättas. Men gaskamrarna i Majdanek var förhållandevis små och hade inte kapacitet för några massavrättningar. En del av de icke-arbetsföra fångarna transporterades därför vidare till andra förintelseläger.

Det finns inga säkra uppgifter om det totala antalet fångar som passerade Majdanek, men det rörde sig om flera hundratusen, möjligen upp till en halv miljon. Det finns heller inga säkra uppgifter om hur många som dog där. De uppskattningar som har gjorts av olika historiker, varierar mellan 100 000 till över 350 000. Uppgifter om antalet judar som dog i lägret varierar mellan 60 000 och 120 000.

När den sovjetiska armén närmade sig under våren 1944, började tyskarna att likvidera Majdanek. Fångarna förflyttades till Auschwitz-Birkenau och andra läger. Tyskarna brände all dokumentation, men hann bara utplåna en del av byggnaderna.

Majdanek befriades av sovjetiska trupper den 24 juli 1944. Då fanns bara några hundra fångar kvar i lägret. Direkt efter befrielsen tillsattes en polsk-sovjetisk kommission, för att utreda de brott som nazisterna hade begått i Majdanek. Redan i november 1944 bestämde kommissionen att lägret skulle bevaras som ett statligt monument över nazismens offer.

Av Majdaneks lägerpersonal på omkring 1 300 personer, var det bara drygt 100 som åtalades efter krigsslutet. Ett fåtal av dem dömdes till döden. De övriga fick fängelsestraff

Den 22 januari 1944 upprättade USA:s president, Franklin D. Roosevelt, krigsflyktingstyrelsen War Refugee Board (WRB). Dess uppgift var att rädda judar och andra utsatta grupper i de tyskockuperade länderna. WRB samarbetade med motståndsgrupper i de ockuperade länderna, judiska organisationer och neutrala staters diplomater.

Under 1944 genomförde WRB flera räddningsaktioner, bland annat i Baltstaterna. Flertalet av aktionerna hade Stockholm som bas. Den mest omtalade räddningsaktionen i WRB:s regi är Raoul Wallenbergs och den svenska beskickningen i Budapests arbete för att rädda ungerska judar.

Den 7 april 1944 lyckades två slovakiska judar fly från Auschwitz-Birkenau. De tog sig till Slovakien och kontaktade en judisk motståndsorganisation. De gav en detaljerad berättelse om hur de tyska nazisterna massmördade judar i specialbyggda gaskammare.

Deras nedskrivna vittnesmål, det så kallade Auschwitz-protokollet, smugglades ut till Västeuropa. I mitten av juni fick de brittiska och amerikanska myndigheterna tillgång till protokollet. Delar av det lästes också upp i den brittiska radion.