Efter att Hitler hade kommit till makten den 30 januari 1933, försämrades Tysklands relationer till de västeuropeiska länderna. Nazisternas utrensningar bland politiska motståndare, förföljelserna av judarna och den ökande militariseringen i Tyskland väckte kritik hos omvärlden.

Den 19 oktober gick Tyskland ur Nationernas Förbund. Följden blev att den internationella kontrollen av Tysklands utrikes- och upprustningspolitik minskade. 

Tyska trupper marscherade in i Rhenlandet och hälsades med jubel av områdets befolkning. Området ligger vid mellersta delen av floden Rhen och skulle enligt Versaillesfreden efter första världskriget vara demilitariserat, som en buffertzon mot Frankrike.

Inmarschen i Rhenlandet var Hitlers första gränsöverskridande åtgärd i strid med Versaillesfreden. Det var också en chanstagning. Den tyska armén var ännu inte tillräckligt stark för att klara av en fransk motaktion. Västmakterna protesterade, men ingrep inte. För Hitler blev ockupationen av Rhenlandet en stor framgång, som stärkte hans ställning i både Tyskland och utomlands. 

Inbördeskriget i Spanien bröt ut i juli 1936, efter stora regionala och sociala konflikter inom landet. Striderna stod mellan nationalistiska rebeller, ledda av general Francisco Franco, och den sittande republikanska regeringen. Franco fick starkt militärt stöd av Tyskland och Italien.

Spanska inbördeskriget brukar ofta omtalas som en tysk ”generalrepetition” inför andra världskriget. Det blev en möjlighet för Hitler och den tyska krigsmakten att pröva flygvapnets styrka. Luftwaffe gav understöd till Francos arméer och utförde terrorbombningar mot civila mål. Mest känd är tyskarnas bombning av den spanska staden Guernica den 26 april 1937, med stora förluster av civila människoliv.

Inbördeskriget tog slut den 1 april 1939. Nationalisterna hade vunnit och general Franco blev diktator. Omkring en miljon människor hade dödats eller flytt från landet. Franco behöll makten i Spanien fram till sin död 1975.

När andra världskriget bröt ut förklarade Franco Spanien som neutralt. Under perioden juni 1940-1943 stod Spanien som icke-krigförande på axelmakternas (Tyskland, Italien och Japan) sida. Därefter var Spanien återigen neutralt fram till krigsslutet.

Den 13 mars 1938 marscherade tyska trupper in i Österrike, som blev en del av det tyska riket. Stora delar av befolkningen accepterade anslutningen och hälsade tyskarna med jubel. Tyska SS-förband och österrikiska nazister genomförde en brutal utrensning bland de ledare och politiker som motsatte sig annekteringen.

I Versaillesfreden efter första världskriget fick de förlorande staterna Tyskland och Österrike-Ungern lämna ifrån sig stora landområden. Miljoner tysktalande människor hamnade i icke-tysktalande länder. Ett av dessa områden var Sudetenland, även kallat Sudettyskland. Ett område som varit en del av Österrike-Ungern, men som 1919 blev en del av Tjeckoslovakien.

Efter annekteringen av Österrike i mars 1938, krävde Hitler att också Sudetenland skulle bli en del av Tyskland. Han hade starkt stöd av Sudetområdets 3,5 miljoner tysktalande invånare och det sudettyska nazistpartiet. När den tjeckoslovakiska regeringen sade nej, förbereddes en militär tysk aktion mot landet. Den 29 september 1938 sammanträffade den brittiska premiärministern Neville Chamberlain och Frankrikes president Édouard Daladier med Adolf Hitler och Italiens ledare Benito Mussolini i München, för att försöka lösa krisen i Tjeckoslovakien. Genom att hota med krig fick Hitler igenom sina krav på Sudetenland. Han lovade att detta var hans sista territoriella krav och att respektera det övriga Tjeckoslovakiens gränser. Vid hemkomsten till London förklarade premiärminister Chamberlain att han genom Münchenavtalet hade uppnått ”fred i vår tid” ("I bring you peace in our time").

Under större delen av 1930-talet förde Storbritannien och Frankrike en eftergiftspolitik gentemot Tyskland. Hitlers åtgärder möttes med protester och fördömanden, men inte med några motaktioner. Denna så kallade appeasementpolitik förknippas starkt med den brittiske premiärministern Chamberlain. Till en början sågs eftergifterna mot Tyskland som mer eller mindre berättigade. Den tyska politiken handlade än så länge om att återställa det som hade tagits ifrån Tyskland i Versaillesfreden. När Hitlers utrikespolitik blev allt mer aggressiv under 1938-1939, blev eftergifterna ett medel att försöka rädda Europa från ett nytt krig.

I Münchenavtalet den 29 september 1938 fick Hitler igenom sitt krav på att annektera Sudetenland, den tyskspråkiga delen av Tjeckoslovakien. Den 1 oktober 1938 marscherade tyska trupper in i Sudetenland. De omkring 3,5 miljoner tysktalande invånarna i området hälsade trupperna med stort jubel. Hitler lovade att detta var hans sista territoriella krav och att han skulle respektera det övriga Tjeckoslovakiens gränser.

Mindre än ett halvår senare bröt han det löftet. Den 15 mars 1939 besatte tyska trupper Tjeckoslovakien. Den västra delen (Böhmen-Mähren) förklarades som ett tyskt protektorat och införlivades i det tyska riket. Den östra delen (Slovakien) blev en självstyrande stat i allians med Tyskland. Hösten 1944 ockuperades även Slovakien.

Ockupationen av Tjeckoslovakien våren 1939 väckte starka reaktioner hos omvärlden. Hitler nöjde sig inte längre med att återerövra det som Tyskland hade förlorat i Versaillesfreden och att samla alla tysktalande folk inom sitt rike. Hans politik syftade till en total maktdominans i Europa.

Efter första världskriget ställdes det tyska området kring handelsstaden Danzig under Nationernas Förbunds beskydd. Genom en union förenades det med Polen och fick, enligt Versaillesfördraget, inte återgå Tyskland.

Från och med hösten 1938 krävde Hitler flera gånger att Danzig skulle återförenas med Tyskland. Den polska regeringen sade nej. Den 21 mars 1939 upprepades kravet i en hotfullare ton. Den polska regeringen svarade att ett tyskt försök att erövra Danzig skulle betyda krig.

Den brittiska eftergiftspolitiken gentemot Tyskland hade misslyckats. Ett nytt krig i Europa verkade oundvikligt. Storbritannien och Frankrike tillkännagav att de skulle stödja Polen om det angreps.

I slutet av augusti skärptes konflikten mellan Tyskland och Polen. In i det sista försökte Storbritannien, Frankrike och flera andra stater att lösa konflikten på fredlig väg. Även Hitlers vapenbroder Mussolini försökte hindra krigsutbrottet. Anledningen var att den italienska armén ännu inte var fullt rustad för att gå i krig mot Storbritannien och Frankrike.

Efter första världskriget tillhörde Italien segrarmakterna, men uppnådde inte den stormaktsposition som många italienare hade hoppats på. I början av 1920-talet präglades Italien av svag ekonomi, massarbetslöshet, strejker och politisk oro. Kommunistiska organisationer övertog med våld makten i många städer. Gatubilden var fylld av öppna våldsstrider mellan kommunistiska och nationalistiska rörelser.

I oktober 1922 tog Benito Mussolini och hans fascistiska parti makten i Italien. I januari 1925 förbjöds alla andra politiska partier och Italien blev en diktatur. Mussolini hävdade Italiens ställning som stormakt och strävade efter att utöka det italienska territoriet. Fram till mitten av 1930-talet hade Mussolini goda relationer med västmakterna och deltog i de fransk-brittiska protesterna när Hitler bröt mot Versaillesfreden.

När Italien ockuperade Abessinien (nuvarande Etiopien) 1935, stämplade Nationernas Förbund Italien som angripare och införde ekonomiska sanktioner mot landet. Italien fick hjälp av Tyskland och ett samarbete påbörjades mellan de båda länderna. Hösten 1936 myntade Mussolini begreppet ”axeln Berlin-Rom”. Italien lämnade Nationernas Förbund och Mussolini gav Hitler sitt fulla stöd. Samarbetet stärktes 1937-1938, när både länderna stödde general Franco i det spanska inbördeskriget.

Efter att Hitler hade ockuperat Tjeckoslovaken i mars 1939, började även Mussolini att utöka sitt maktområde. Den 7 april 1939 ockuperade italienska trupper Albanien, som införlivades med Italien.

Den 22 maj 1939 ingick Tyskland och Italien en ömsesidig allians, den så kallade Stålpakten. Om ett av länderna hamnade i krig, skulle det andra landet omedelbart sluta upp som bundsförvant med militär hjälp.

Den 27 september 1940 anslöt sig också Japan till Tyskland och Italien. Tremaktspakten ”axeln Berlin-Rom-Tokyo” bildades. Under andra världskriget kallades Tyskland och dess allierade för axelmakterna.

Den 23 augusti 1939 ingick Tyskland och Sovjetunionen ett avtal om att inte angripa varandra militärt. Det skrevs under i Moskva av Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov och Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop. Det kallas därför ofta Molotov-Ribbentroppakten. Nyheten om den tysk-sovjetiska icke-angreppspakten var oväntad för övriga världen. Under hela 1930-talet hade Hitler talat om det kommunistiska Sovjetunionen som en huvudfiende.

Hitlers främsta motiv till pakten var att kunna anfalla Polen, utan att riskera ett tvåfrontskrig med både västmakterna och Sovjetunionen. Sovjetunionens ledare, Josef Stalin, hade försökt att bilda ett försvarsförbund med Storbritannien och Frankrike, men detta hade misslyckats. Avtalet med Tyskland blev en väg ut ur Sovjetunionens utrikespolitiska isolering.

Till icke-angreppspakten hörde också ett hemligt avtal, där Östeuropa delades upp. Östra Polen, Finland, Estland, Lettland och Bessarabien tillföll Sovjetunionens. Västra Polen och Litauen tillföll Tyskland, men i slutet av september 1939 fick Sovjetunionen fria händer även i Litauen. 

I gryningen den 1 september 1939 gick tyska trupper över gränsen till Polen.

Trots att den tyska upprustningen inte var färdig, var de moderna tyska trupperna klart överlägsna och avancerade snabbt. Danzig erövrades av tyskarna redan första dagen, Krakow den 6 september och Warszawa den 28 september.

Enligt den tysk-sovjetiska icke-angreppspakten, som hade ingåtts den 23 augusti 1939, skulle östra delen av Polen tillfalla Sovjetunionen. Den 17 september anföll den sovjetiska Röda armén Polen österifrån. Polen var besegrat den 5 oktober. En polsk exilregering upprättades i Paris. Den flyttade senare till London.

Det tyskockuperade Polen delades i två sektorer. Den ena införlivades med Tyskland. Den andra inrättades som ett generalguvernement, under den tyska SS-officeren Hans Franks ledning. Under Franks ledning fördes en mycket brutal politik mot den polska befolkningen och de polska judarna.

Den 2 september 1939 förklarade sig Italien som icke-krigförande nation, men på Tysklands sida. Den italienska armén var ännu inte rustad för att föra krig mot stormakterna i Europa. 

Morgonen den 3 september 1939 överlämnade de brittiska och franska regeringarna ett ultimatum till Tyskland, att dra tillbaka sina trupper från Polen före klockan 11.00. När den tyska regeringen inte hade svarat när tidsfristen gick ut, förklarade Storbritannien och Frankrike, tillsammans med de brittiska kolonierna Australien, Nya Zeeland och Indien, krig mot Tyskland.

Storbritanniens och Frankrikes krig mot Tyskland under perioden från krigsförklaringen fram till april-maj 1940, kallas ”The phony war” (låtsaskriget). Storbritannien och Frankrike skickade inga trupper till Polens hjälp och gick inte till någon militär offensiv mot Tyskland.

De nordiska länderna och de flesta andra länder i Europa samt USA, förklarade sig neutrala i början av september 1939. 

Den 8 november varje år samlades medlemmar från nazistpartiet i Bürgerbräukeller i München, för att högtidlighålla minnet av den misslyckade statskuppen (ölkällarkuppen) den 8-9 november 1923. Sammankomsten inleddes alltid med att Hitler höll ett tal mellan klockan 08.30 och 10.00. Men den 8 november 1939 började han hålla sitt tal en halvtimme tidigare och avslutade 09.07. Klockan 09.20 exploderade en bomb i närheten av platsen där Hitler hade stått och talat. Nio personer dog, men Hitler överlevde mordförsöket.

Strax därefter greps en man vid namn Johann George Elster, när han illegalt försökte ta sig över gränsen till Schweiz. Ett antal föremål hittades hos honom, som gjorde att han misstänktes för att ligga bakom attentatet mot Hitler i München. Han förhördes och erkände under tortyr. Han skickades först till koncentrationslägret Sachsenhausen och senare till Dachau. I april 1945 avrättades han på order av högt uppsatta regeringstjänstemän.

Den nazistiska ledningen var säker på att Elster hade arbetat för den brittiska underrättelsetjänsten, men senare forskning har visat att han agerade helt på egen hand. Elster var snickare och motståndare till nazismen. Han tyckte att naziregimen hade försämrat förhållandena för den tyska arbetarklassen och tagit ifrån det tyska folket deras frihet. När det stod klart att den nazityska politiken skulle leda till ett nytt krig i Europa, hade han bestämt sig för att mörda Hitler. Han hade ägnat en månad åt att gräva en tunnel under golvet i Bürgerbräukeller. Genom tunneln tog han sig sedan in i lokalen och placerade en tidsinställd bomb.

Enligt den tysk-sovjetiska icke-angreppspakten som ingicks den 23 augusti 1939, låg Finland inom Sovjetunionens intresseområde. I oktober 1939 krävde den sovjetiska regeringen att Finland skulle överlämna landområden kring den finsk-ryska gränsen till Sovjetunionen. Istället skulle Finland få en del av Sovjetkarelen. Den finska regeringen sade nej.

Den 30 november 1939 anföll sovjetiska trupper Finland. Den finska armén var dåligt mobiliserad. På den sovjetiska sidan deltog omkring 800 000 soldater. På den finska sidan 150 000 soldater. Den 13 mars 1940 tvingades Finland kapitulera och acceptera hårda fredsvillkor. Stora finska landområden fick överlämnas till Sovjetunionen. Omkring 400 000 finländare i dessa områden tvingades lämna sina hem.

Den 17 september 1939 gick sovjetiska förband in i och ockuperade de östra delarna av Polen. Officiellt motiverades aggressionen med behovet av att ”skydda” den vitryska och ukrainska befolkningen i dessa områden efter att, som man uttryckte det den polska statens sönderfall och” interna konkurs”. I själva verket hade Tyskland och Sovjetunionen redan före det tyska anfallet på Polen delat upp det polska territoriet mellan sig i ett hemligt tilläggsprotokoll till det så kallade Molotov-Ribbentrop-avtalet som undertecknades den 23 augusti 1939. Någon officiell krigsförklaring utfärdades vare sig från sovjetisk eller från polsk sida, men en del polska förband bjöd på begränsat väpnat motstånd.

I samband med den sovjetiska ockupationen arresterades 240 000-260 000 polska militärer och sattes i sovjetiska läger. Även polska civila arresterades i stor utsträckning under de påföljande månaderna i syfte att eliminera de bärande skikten av den polska staten. Under hösten och vintern 1939 släpptes de flesta av de fångna soldaterna och underofficerarna medan polska officerare, liksom polis och fängelsepersonal, kom att koncentreras till tre läger i Kozelsk, Ostasjkov och Starobilsk.

Fångarna i dessa tre läger, sammanlagt ca 14 700, dödades i april-maj 1940 på direkt order av Politbyrån. Fångarna i Kozelsk fördes till Katynskogen utanför Gnezdovo, de från Ostasjkov till Kalinin och de från Starobilsk till Charkiv där de sköts och slängdes i massgravar. Samtidigt dödades ca 7 300 andra polska fångar som hölls i olika fängelser i de vitryska och ukrainska sovjetrepublikerna. Dessa händelser brukar ofta sammanfattande benämnas som Katyn-massakern, eftersom det var massakern på denna plats som tidigast blev föremål för internationell uppmärksamhet.

1943 hittade tyska förband massgravarna i Katyn och spred nyheten över världen som ett led i den tyska krigspropagandan. Detta bemöttes från sovjetiskt håll med påståendet att det varit tyskarna som själva var förövare. Inte minst av realpolitiska skäl kom de brittiska och amerikanska regeringarna att så länge kriget pågick officiellt acceptera den sovjetiska versionen. Efter kriget fastslog en amerikansk kongressutredning 1952 att Sovjetunionen varit förövare. Storbritannien dröjde emellertid betydligt längre med ett entydigt officiellt erkännande av den sovjetiska skulden. Från sovjetisk sida vidhöll ända fram till murens fall att det var tyskarna som var ansvariga för massakern och det var först 1990 som Mikhail Gorbatjov slutligen erkände att det i själva verket hade varit NKVD som hade dödat de polska fångarna.

 

På morgonen den 9 april 1940 gick tyska trupper över gränserna till Danmark och Norge. Den tyska regeringen uppmanade båda länderna att inte göra motstånd. Länderna skulle få förbli självständiga och regeringarna skulle få sitta kvar om de samarbetade med Tyskland. En av orsakerna till angreppet var att säkra de svenska järnmalmsleveranserna till Tyskland, som bland annat transporterades via den norska hamnstaden Narvik. Av militärstrategiska skäl skulle Tyskland också upprätta marin- och flygbaser på den norska västkusten mot Storbritannien.

Danmark

Det danska försvaret var alltför dåligt rustat för att strida mot den tyska armén. Den danska regeringen accepterade därför de tyska kraven, utan att förklara krig mot Tyskland. Regeringen fick sitta kvar och Danmark fick en särställning jämfört med andra länder som var ockuperade av Tyskland. Det innebar bland annat att judarna i Danmark inte utsattes för några tyska åtgärder under de första åren av ockupationen.

Till en början bedrev den danska regeringen en samarbetspolitik med Tyskland. Det danska folkets motstånd mot ockupationen blev emellertid allt starkare. Efter stora strejker och sabotageaktioner mot tyskarna, avsattes den danska regeringen den 29 augusti 1943. Danmark ställdes därefter under direkt tyskt styre. SS-generalen Werner Best blev den tyska regeringens representant i Danmark. Ockupationsförhållandena hårdnade och allt fler danskar fängslades. Över 6 000 tusen danskar deporterades till tyska koncentrationsläger. Minst lika många placerades i läger som upprättades i Danmark.

Norge

Den norska regeringen sade nej till de tyska kraven om samarbete och förklarade krig mot Tyskland. Storbritannien och Frankrike sände några mindre trupper till Norges hjälp, men kunde inte hindra invasionen. Norge tvingades kapitulera den 10 juni. Några dagar tidigare hade den norska regeringen och kungen flytt till London, där en exilregering upprättades.

I Norge inrättades en tysk ockupationsmyndighet, under ledning av rikskommissarie Josef Terboven. Vidkun Quisling, som var ledare för det norska nazistpartiet Nasjonal Samling, blev ministerpresident för en nationell nazistisk regering. Men Quisling och hans regering fick aldrig någon verklig makt.

Makten låg hos Terboven, som var direkt underställd den tyska regeringen. Terboven använde propaganda, våld och terror för att skrämma det norska folket till lydnad. Till sin hjälp hade han Gestapo, SS och Wehrmacht. Som mest fanns över 400 000 tyska soldater i Norge. Omkring 40 000 norrmän arresterades. Tre fjärdedelar av dem sattes i fängelser och koncentrationsläger som tyskarna upprättade i Norge. Omkring 9 000 deporterades till läger i Tyskland. 

På morgonen den 10 maj 1940 gick tyska trupper över gränserna till Holland, Belgien och Luxemburg. Därifrån fortsatte de vidare in i Frankrike. Luxemburg erövrades snabbt. Den 14 maj utsattes den holländska hamnstaden Rotterdam för ett tyskt bombanfall, som nästan jämnade staden med marken. Holland kapitulerade den 15 maj och Belgien den 28 maj. Både den holländska och den belgiska regeringen flydde till London och bildade exilregeringar. Hitler utnämnde SS-officeren Arthur Seyss-Inquart till rikskommissarie i det ockuperade Holland.

I slutet av maj omringades brittiska och franska styrkor på den franska kusten vid Dunkerque. Mellan den 27 maj och den 4 juni räddades 215 000 brittiska och 120 000 franska soldater över Engelska kanalen till Storbritannien. Över 850 fartyg i alla storlekar – krigsfartyg, färjor, pråmar, fiskebåtar och fritidsbåtar – hämtade oavbrutet soldater på stränderna, samtidigt som de besköts av tyskarna. Det mesta av de brittiska vapnen fick lämnas kvar i Dunkerque och föll i tyskarnas händer.

Paris ockuperades av tyskarna den 14 juni 1940. Den 22 juni undertecknades vapenstilleståndet mellan Frankrike och Tyskland. Frankrikes kapitulation var en stor seger för Hitler, som nu fick chansen att triumfera över ett av de länder som hade dikterat Tysklands nederlag i Versaillesfreden, efter första världskriget. Fransmännen tvingades underteckna kapitulationen i samma järnvägsvagn som hade använts vid Tysklands kapitulation den 11 november 1918. Hitler lät hämta den från det museum där den stod uppställd. Den franska officeren Charles de Gaulle flydde till London, där han senare blev ledare för en fransk exilregering.

Två tredjedelar av Frankrike ockuperades av Tyskland. Södra delen av landet blev formellt självständigt och styrdes av den franska så kallade Vichyregeringen, under ledning marskalk Henri Philippe Pétain. I verkligheten fungerade Vichyfrankrike som en tysk lydstat. Vichyregimen förde en hård anti-judisk politik, både efter tyska krav och på egna initiativ. I november 1942 ockuperades även Vichyfrankrike av Tyskland. 

Den 10 maj 1940, samma dag som Tyskland anföll Holland, Belgien och Frankrike, tvingades den brittiska premiärministern Neville Chamberlain att avgå. Han efterträddes av Winston Churchill, som sedan krigsutbrottet hade varit marinminister.

Orsakerna till Chamberlains avgång var bland annat en växande kritik mot den eftergiftspolitik han hade fört gentemot Nazityskland under senare delen av 1930-talet. När Storbritannien inte lyckades stoppa de tyska truppernas erövring av Norge, blev kritiken mot Chamberlain ännu starkare.

Churchill ledde Storbritannien under resten av kriget. Han rubbade aldrig på sin övertygelse att Nazityskland måste besegras. Många av hans officiella uttalanden under krigsåren blev berömda citat över hela världen. Strax efter att han blivit premiärminister föklarade han: ”Jag har ingenting annat att erbjuda än blod, möda, tårar och svett” (”I have nothing to offer but blood, toil, tears and sweat”).

Under senare delen av 1930-talet etablerades ett nära politiskt samarbete mellan det nazistiska Tyskland och det fascistiska Italien. Den 22 maj 1939 ingick de båda länderna en biståndspakt (Stålpakten), som innebar ömsesidig militär hjälp om ett av länderna skulle hamna i krig.

När kriget bröt ut mellan Tyskland och Polen/Storbritannien/Frankrike i början av september 1939, valde Italien ändå att ställa sig utanför. De förklarade sig som icke-krigförande på Tysklands sida. Den främsta anledningen var att den italienska armén ännu inte var tillräckligt rustad för att gå i krig.

Efter Tysklands stora segrar i Västeuropa under våren 1940, valde Italien att gå in i kriget som stridande part på Tysklands sida. Den 10 juni 1940 förklarade Italien krig mot Storbritannien och Frankrike. I september anföll Italien Egypten och i oktober Grekland. Den italienska armén led emellertid stora förluster och trängdes tillbaka på båda fronterna.

Enligt den tysk-sovjetiska icke-angreppspakten, som ingicks den 23 augusti 1939, fick Sovjetunionen fria händer i Baltikum. I mitten av juni 1940 ockuperades Estland, Lettland och Litauen av sovjetiska trupper. Kort därefter införlivades de tre staterna med Sovjetunionen.

Efter Frankrikes fall i juni 1940 stod Storbritannien på tur för Hitlers invasionsplaner. Anfallet skulle göras i två etapper. Först skulle det tyska flygvapnet (Luftwaffe) slå ut det brittiska stridsflyget (RAF - Royal Air Force), vilket beräknades ta högst några veckor. Därefter skulle tyska trupper landstiga på den brittiska kusten.

Den 12 augusti 1940 inleddes det tyska flyganfallet över Storbritannien. Men det brittiska flygvapnet var starkare än vad tyskarna hade trott. Efter en månad stod det klart att Storbritannien inte skulle kunna besegras i luften. RAF hade vunnit slaget om Storbritannien och gjort den tyska invasionen omöjlig. Premiärminister Churchill hyllade de brittiska stridspiloterna med de berömda orden: ”Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket” (”Never was so much owed by so many to so few”).

När invasionsplanerna misslyckades började Tyskland istället genomföra rena terrorbombningar mot det brittiska folket. Under den så kallade blitzen över London hösten och vintern 1940/1941, förstördes miljoner bostäder och över 40 000 människor dödades. De tyska bombningarna fortsatte fram till maj 1941. Då omdirigerades Luftwaffe till östfronten, inför anfallet mot Sovjetunionen.

Efter att Nationernas Förbund (NF) hade fördömt Japans angrepp på Kina i början av 1930-talet, lämnade Japan NF 1932. Japan blev utrikespolitiskt isolerat och välkomnade Hitlers förslag till samarbete under senare delen av 1930-talet.

Den 27 september 1940 anslöt sig Japan till alliansen mellan Tyskland och Italien. En tremaktspakt undertecknades och den tidigare ”axeln Berlin-Rom” utökades till ”axeln Berlin-Rom-Tokyo”. Pakten innebar att de tre staterna skulle ge varandra militärt bistånd. Den gav också Tyskland och Italien rätt att bli ledande stater  i Europa, medan Japan skulle vara ledande i Asien.

Tyskland, Italien och Japan kallades för axelmakterna. Även alla andra länder som var allierade med Tyskland räknades till axelmakterna.  

Ungern, Rumänien och Bulgarien ansluter sig

Under hösten 1940 utövade Hitler påtryckningar mot Ungern, Rumänien och Bulgarien, för att de skulle ansluta sig till tremaktspakten.

Ungern anslöt sig den 20 november och Rumänien den 23 november. Redan tidigare på hösten hade tyska trupper placerats i Rumänien. Den främsta anledningen var att skydda de rumänska oljefälten. På grund av kriget avbröts Europas handelsutbyte med Nord- och Sydamerika. Eftersom större delen av all olja importerades därifrån, blev det stor brist på olja och bensin i Europa. Under kriget var Rumänien det enda land som kunde förse Tyskland med olja.

Den 1 mars 1941 anslöt sig också Bulgaren till tremaktspakten.

Att få kontroll över den nordafrikanska kusten var strategiskt viktigt för båda de krigförande sidorna. Den krigförande part som behärskade kusten, skulle även få kontroll över fartygstrafiken i Medelhavet. Härifrån skulle de allierade också lätt kunna anfalla de italienska öarna.

Under hösten 1940 försökte italienska trupper ockupera Egypten, men möttes av överlägset brittiskt motstånd. I mars 1941 sattes den tyska afrikakåren, under ledning av general Erwin Rommel, in i striderna i Nordafrika. Tyskarna nådde stora framgångar. I början av 1942 hade de brittiska styrkorna lidit stora förluster och trängts tillbaka in i Egypten, till el-Alamein.

Den 28 oktober 1940 gick italienska styrkor in i Grekland, men lyckades inte besegra den grekiska armén. Grekland fick hjälp av Storbritannien som skickade allierade trupper till det grekiska fastlandet och Kreta.

Den 6 april 1941 förklarade Tyskland krig mot Grekland och sände trupper till Italiens hjälp. Det grekiska fastlandet ockuperades av Tyskland i slutet av april och Kreta i slutet av maj.

Den 6 april 1941 anföll tyska, österrikiska och ungerska trupper Jugoslavien. Efter tyska bombangrepp som förstörde flera städer, kapitulerade Jugoslavien den 17 april 1941.

Den 22 juni 1941 inledde Tyskland operation Barbarossa – det stora fälttåget i Sovjetunionen

De tyska förberedelserna för Barbarossa hade pågått sedan sommaren 1940, men för Sovjetunionen kom anfallet överraskande. Den sovjetiske ledaren, Josef Stalin, var övertygad om att Hitler inte skulle bryta den icke-angreppspakt som gjorts mellan Tyskland och Sovjetunionen i augusti 1939. I anslutning till det tyska anfallet förklarade också Rumänien, Ungern, Slovakien och Finland krig mot Sovjetunionen. Bulgarien deltog däremot inte, med motiveringen att de inte ville föra krig mot ett slaviskt broderfolk. Sovjetunionen blev nu allierat med de västeuropeiska länderna. Den 12 juli undertecknades ett avtal om ömsesidigt militärt bistånd mellan Sovjetunionen och Storbritannien.

Under hösten 1941 blev fälttåget en stor framgång för Tyskland. De baltiska staterna (Estland, Lettland och Litauen) som hade varit ockuperade av Sovjetunionen sedan sommaren 1940, ockuperades nu istället av Tyskland. Utan större svårigheter tog sig de tyska trupperna närmare huvudmålet Moskva. Den sovjetiska Röda armén förfogade över många fler soldater än den tyska armén, men kvalitativt var den tyska armén överlägsen.

Efter anfallet genomfördes en gigantisk mobilisering i Sovjetunionen. Vid årsskiftet 1941/1942 stoppades tyskarna av Röda armén utanför Moskva och lyckades inte ta staden. Den ryska vintern hjälpte också till att hindra tyskarnas framfart. Stor del av det  tyska krigsmaterielet klarade inte kylan, både fordon och vapen slutade att fungera.

Den tyska krigsmaskinen var uppbyggd för blixtkrig. Överraskande anfall med starkt flygunderstöd, för att snabbt komma närmare slutmålet innan fienden hann organisera ett effektivt motstånd. Blixtkriget hade haft stor framgång i Västeuropa och på Balkan 1940-1941, men i Sovjetunionen tvingades tyskarna istället föra ett försvars- och ställningskrig.

Efter Finlands nederlag i Vinterkriget mot Sovjetunionen vintern 1939/1940, tvingades Finland överlämna stora landområden till Sovjetunionen. Under hösten 1940 Växte en finsk opinion fram, att Finland borde ställa sig på Tysklanda sida om ett krig skulle bryta ut mellan Tyskland och Sovjetunionen. Finlands främsta syfte var att ta tillbaka de landområden som hade förlorats i Vinterkriget.

Den 26 juni 1941 förklarade Finland krig mot Sovjetunionen, på Tysklands sida. Finska trupper deltog sedan i striderna mot Sovjetunionen fram till september 1944. Det har kommit att kallas Fortsättningskriget eller Finlands fortsättningskrig.

När kriget bröt ut i Europa i september 1939, förklarade sig USA neutralt. Under 1941 visade USA sitt stöd för de allierade genom att bland annat sända krigsförnödenheter till Storbritannien, men vägrade att gå med i kriget.

Den 7 december 1941 anfölls USA av Tysklands allierade Japan. Anfallet riktades mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbour på Hawaii och kom helt oväntat. Stora delar av den amerikanska stillahavsflottan förstördes och över 3 000 amerikaner dödades. De japanska förlusterna blev däremot mycket små.

Den 8 december förklarade USA krig mot Japan. Den 11 december förklarade Tyskland och Italien krig mot USA. Det tidigare neutrala USA var nu i krig både i Fjärran östern och i Europa.

Pearl Harbour var inledningen på en stor japansk offensiv i hela Sydostasien och Ostindien. I maj 1942 hade Japan ockuperat områden som kunde mäta sig med Tysklands segrar i Europa.

I augusti 1941 träffades Storbritanniens premiärminister Churchill och USA:s president Roosevelt på ett fartyg i Nordatlanten. Under mötet skrev de Atlantdeklarationen, med demokratiska riktlinjer inför krigsslutet. Det nazistiska tyranniet skulle utplånas och en varaktig fred skulle upprättas.

Den 1 januari 1942 anslöt sig 26 nationer till Atlantdeklarationen, genom att underteckna det så kallade Washingtonavtalet. Det var ett avtal som innebar att alla länder som skrev under skulle kämpa mot Nazityskland och dess bundsförvanter. Avtalet undertecknades av de tre stormakterna USA, Storbritannien och Sovjetunionen och deras allierade, samt av en rad länder i Latinamerika. Washingtonavtalet ledde till ett närmare samarbete mellan de allierade stormakterna, i kampen mot axelmakterna.

I början av 1942 behärskade den tyska Afrikakåren och general Rommel kriget i Nordafrika. Den svårt sargade brittiska armén hade tvingats tillbaka till el-Alamein. Under större delen av 1942 återupprustades de brittiska styrkorna. De omorganiserades och ställdes under general Bernard Law Montgomerys befäl.

I slutet av oktober 1942 påbörjade britterna en offensiv mot de tyska styrkorna. Den 8 november landsteg amerikanska trupper, under ledning av general Dwight D. Eisenhower i Nordafrika. Under det följande halvåret uppnådde de brittiska och amerikanska styrkorna avgörande framgångar på den nordafrikanska fronten.

Vid en konferens i Casablanca träffades Churchill och Roosevelt. Även Stalin var inbjuden men kom inte till Casablanca i Marocko. Han skyllde på den militära situationen. Vid konferensen beslutades att de allierades målsättning var Tysklands, Italiens och Japans ovillkorliga kapitulation. Vidare bestämdes att de allierade skulle föra kriget gemensamt och inga separata fredsförhandlingar skulle få inledas. Detta innebar att inte några förhandlingar fick äga rum med Tyskland, inte ens om det gällde räddningen av människor undan Förintelsen. 

Hösten 1942 inledde tyska styrkor ett anfall mot staden Stalingrad i Sovjetunionen. Striderna om staden pågick i flera månader och var ett av de hårdaste slagen under hela andra världskriget. Den 31 januari 1943 tvingades tyskarna kapitulera för de sovjetiska styrkorna.

Stalingrad blev en vändpunkt i kriget. Det var militärt en viktig strategisk knutpunkt, som nu gick förlorad för tyskarna. Det fick också en stark psykologisk effekt. Den sovjetiska armén hade visat sig överlägsen och tyskarna hade lidit ett katastrofalt nederlag. Allt fler började nu tvivla på att Tyskland skulle vinna kriget.

Efter Stalingrad avancerade de sovjetiska styrkorna på nästan alla fronter i Sovjetunionen och lyckades återerövra de områden som hade ockuperats av tyskarna. Vid årsskiftet 1943/1944 hade de tyska styrkorna drivits tillbaka till den polska gränsen.

 

Den 11-13 maj 1943 tvingades de tyska och italienska styrkorna att kapitulera för de brittisk-amerikanska trupperna på den nordafrikanska fronten.

De allierade hade segrat i kriget i Nordafrika och kontrollerade hela den nordafrikanska kustlinjen.

 

Den 10 juli 1943 invaderade brittiska och amerikanska styrkor Sicilien, för att därifrån ta sig vidare till det italienska fastlandet. I Italien blev den folkliga opinionen mot kriget och Mussolini allt starkare. Italienarna var trötta på kriget, ville lösgöra sig från alliansen med Tyskland och söka fred med de allierade.

Den 25 juli avsattes Mussolini av sitt eget fascistiska råd och en ny italiensk regering bildades. Mussolini arresterades, men fritogs av tyska fallskärmstrupper och tog sig till Norditalien.

Den 9 september nådde de brittisk-amerikanska styrkorna fastlandet och några dagar senare kapitulerade Italien. Hitler accepterade emellertid inte att Italien drog sig ur kriget, utan beslutade att landet skulle ockuperas. I mitten av september besatte tyska trupper Italien och fortsatte striderna mot de västallierade styrkorna.

Sedan november 1940 var Ungern allierat med Tyskland. När de tyska motgångarna ökade under 1943, försökte den ungerska statschefen, Nicolaus Horthy, att bryta samarbetet med Tyskland och dra sig ur kriget. I början av år 1944 bestämde Hitler därför att Ungern skulle ockuperas.

Den 19 mars besatte tyska trupper Budapest. Horthy fick till en början sitta kvar som statschef, men hans regering upplöstes. Istället tillsattes en ny tyskvänlig regering, med medlemmar från det ungerska fascistpartiet, de så kallade pilkorsarna. Den 15 oktober 1944 avgick Horthy, efter att tyskarna hade kidnappat hans son och hotade att avrätta honom. Pilkorsledaren Ferenc Szálasi blev ny statschef i Ungern.

Den 6 juni 1944 inleddes den västallierade invasionen av det europeiska fastlandet – Operation Overlord. Invasionen hade planerats länge och våren 1944 samlades stora allierade trupper i Storbritannien, i väntan på D-dagen. Den amerikanska generalen Dwight D. Eisenhower ledde hela operationen. Den brittiska generalen Bernard Law Montgomery var ledare för själva landstigningen.

Invasionen skulle egentligen ägt rum den 5 juni, men fick skjutas upp ett dygn på grund av hård storm. Invasionsstyrkan bestod av omkring 200 000 soldater, 30 000 strids- och transportplan och 5 000 fartyg.

Tidigt på morgonen den 6 juni inleddes anfallet över engelska kanalen. De allierade landsteg på fem olika platser utefter den franska kusten i Normandie, som alla hade fått olika kodnamn: Utah och Omaha (amerikanska trupper), Gold och Sword (brittiska trupper) samt Juno (kanadensiska trupper). Det dåliga vädret försvårade landstigningen. Flygplan flög vilse och divisioner med fallskärmsjägare landade på fel ställen. Många soldater drunknade i de höga vågorna och mycket krigsmateriel gick förlorat.

Tyskarna visste att en invasion skulle komma, men inte var och när. De överraskades av anfallet, men lyckades ändå mobilisera ett starkare försvar än de allierade hade väntat sig. Men trots de svåra förhållandena och det tyska motståndet lyckades invasionen. Omkring 150 000 allierade soldater landsattes det första dygnet. Efter några veckor hade de allierade tagit kontrollen över Normandie och marschen mot Tyskland kunde börja. Den 25 augusti 1944 befriades Paris. Senare på hösten befriades också Belgien.

Ungefär samtidigt med den västallierade invasionen påbörjade den sovjetiska armén en stark offensiv österifrån.

Efter Tysklands nederlag i Sovjetunionen och Nordafrika våren 1943, insåg många inom den tyska krigsmakten att kriget var förlorat. För att försöka rädda Tyskland från total undergång, gick ett antal högre militärer och ämbetsmän samman i en motståndsgrupp. De planerade att mörda Hitler och störta den nazistiska regeringen. Därefter skulle en ny regering bildas, som skulle göra slut på kriget genom att förhandla fram en fred med de allierade.

Under hösten 1943 och våren 1944 planerade gruppen flera olika attentat mot Hitler, men inget av dem kunde genomföras. Efter landstigningen i Normandie i början av juni 1944, började det bli ont om tid för att förhandla med de allierade innan det var för sent.

Den 20 juli 1944 sattes ”Operation Valkyria” i verket. Under ett militärt möte i högkvarteret i Rastenburg i Ostpreussen, skulle Hitler mördas med hjälp av en tidsinställd bomb. När Hitler var död skulle regeringsbyggnaderna i Berlin ockuperas och de övriga ledande nazisterna skulle arresteras.

Mordet på Hitler skulle utföras av den tyske översten, Claus Schenk von Stauffenberg. Han hade bevittnat Einzatsgruppens brutala mord på judarna i Östeuropa och insett det vansinniga i den nazistiska utrotningspolitiken. Efter att ha blivit svårt skadad vid den nordafrikanska fronten, stationerades han i Tyskland 1943 och anslöt sig till den motståndsgrupp som tänkte störta den nazistiska regeringen.

Stauffenberg anlände till mötet i Rastenburg utrustad med en dokumentväska och två sprängladdningar. Han placerade väskan under bordet i närheten av Hitlers plats och lämnade sedan rummet. Explosionen dödade fyra personer och skadade flera, men Hitler undkom nästan oskadd. En del av anledningen till att Hitler klarade sig var att bomben exploderade för långt ifrån honom. Efter att Stauffenberg hade lämnat rummet stötte en annan deltagare till väskan, och eftersom han tyckte den stod i vägen flyttade han undan den. Hitler skyddades också av den tjocka bordsskivan av ek, som han stod lutad över. Dessutom hade Stauffenberg bara hunnit aptera den ena av de båda sprängladdningarna, vilket innebar att explosionskraften blev mindre än planerat.

Alla som på något sätt hade varit inblandade i sammansvärjningen mot Hitler straffades hårt. Flera av attentatsmännen, däribland Stauffenberg, sköts ihjäl redan samma kväll. De övriga ställdes inför rätta, dömdes till döden och hängdes. Fältmarskalk Erwin Rommel hade stött motståndsgruppen, men inte deltagit aktivt i attentatet. Han fick välja mellan att avrättas eller begå självmord. Han valde självmord.

När den sovjetiska armén närmade sig Warszawa, startade den polska motståndsrörelsen ett uppror mot de tyska trupperna i staden. Inom några dagar skulle de sovjetiska styrkorna tränga in i Warszawa och komma motståndsmännen till hjälp.

Men de sovjetiska trupperna kom aldrig till undsättning, utan stannade utanför Warszawa. Efter 63 dagars hårda strider tvingades motståndskämparna ge upp. Då hade tiotusentals motståndsmän och civila dödats av de tyska trupperna. En stor del av Warszawas befolkning deporterades till koncentrations- och arbetsläger och tyskarna förstörde stora delar av staden. Först därefter gick de sovjetiska styrkorna in och erövrade Warszawa.

För samtiden var det oförklarligt varför de sovjetiska styrkorna inte hade ingripit. Efter kriget framträdde emellertid ett politiskt motiv bakom ryssarnas agerande. Under den tyska ockupationen hade den polska motståndsrörelsen vuxit sig stark. Dess mål var att uppnå ett fritt och självständigt Polen. Men Sovjetunionen hade andra planer för Polen. Efter krigsslutet skulle landet bli kommunistiskt och göras till en sovjetisk lydstat. För att underlätta införandet av kommunismen, var det från sovjetisk sida önskvärt att den nationella polska motståndsstyrkan eliminerades.

 

Under våren 1944 ville den finska regeringen bryta den militära alliansen med Tyskland och försöka få fred med Sovjetunionen. Samtidigt använde den tyska regeringen både löften och hot för att hålla kvar Finland i alliansen.

Den 19 september undertecknades ett fredsavtal mellan Finland och Sovjetunionen. Finland tvingades lämna över vissa landområden och acceptera ett krigsskadestånd på 300 miljoner dollar. Den finska armén skulle demobiliseras och alla tyska förband skulle lämna finsk mark.

Tyskarna hämnades genom att bränna ner många byar och samhällen i norra Finland, innan de lämnade landet.

Den 4-12 februari 1945 träffades Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, USA:s president Franklin D Roosevelt och Sovjetunionens ledare Josef Stalin i Jalta på Krim.

Under mötet diskuterade de tre allierade ledarna frågor som rörde krigsslutet och tiden därefter.

• Tyskland skulle tvingas att kapitulera villkorslöst.
• Efter kapitulationen skulle Tyskland delas in i fyra ockupationszoner: en brittisk, en fransk, en amerikansk och en sovjetisk.
• Den allierade ockupationspolitiken skulle skötas av en särskild kontrollkommission.
• Tyskland skulle demilitariseras.
• Det tyska folket skulle avnazifieras.
• Förenta Nationerna (FN) skulle bildas som en världsomfattande freds- och säkerhetsorganisation.

En konfliktfråga mellan de två västliga ledarna och Stalin, var Östeuropas och framför allt Polens framtid. Många länder i Östeuropa hade redan erövrats av den sovjetiska armén och ingått avtal som, på ett eller annat sätt, band dem till Sovjetunionen, men frågan om Polen var ännu inte löst. Stalin hade här ett ganska starkt förhandlingsläge gentemot Churchill och Roosevelt. Sovjetunionens insats i kriget mot Tyskland var betydande, både vad det gällde segrar över de tyska arméerna och sovjetiska förluster. Vid tiden för Jaltakonferensen hade den sovjetiska armén också nått längre i offensiven mot Tyskland på östfronten, än vad de västallierade arméerna hade gjort i Västeuropa. Lösningen blev att Churchill och Roosevelt accepterade en tillfällig kommunistisk regering i Polen (Lublinregeringen), på villkor att fria val skulle utlysas efter krigsslutet.

Den 12 april 1945 dog den amerikanska presidenten Franklin D Roosevelt, 63 år gammal. Han efterträddes av den tidigare vicepresidenten Harry Truman.

Roosevelt hade varit president i USA sedan 1933. 

När krigetsslutet närmade sig försökte Mussolini fly från Italien. Han och hans älskarinna, Clara Petacci, tillfångatogs av italienska motståndsmän när de försökte ta sig över gränsen till Schweiz.

Mussolini anklagades för krigsförbrytelser. Både han och Clara Petacci sköts ihjäl den 28 april 1945. Efter morden hängdes deras kroppar upp på Piazza Loreto i Milano. 

I början av 1945 var Berlin en sönderbombad stad och de allierade styrkorna kom allt närmare, både från väster och öster.

Hitler tillbringade sina sista månader i en bunker djupt under riksdagskansliets trädgård. Där fanns också hans älskarinna Eva Braun, en stab av adjutanter och sekreterare samt vaktmanskap. Den 22 april flyttade även propagandaminister Joseph Goebbels, med sin hustru Magda och deras sex barn, till bunkern.

Den 20 april firade Hitler sin 56:e födelsedag i bunkern. Många av de ledande nazisterna kom och gratulerade. De flesta av dem lämnade sedan Berlin, för att komma undan den sovjetiska armén.

Den 29 april gifte sig Hitler med Eva Braun. Samma dag skrev han sitt politiska testamente, där han utsåg chefen för den tyska flottan, storamiral Karl Dönitz, till sin efterträdare. Men Dönitz fick inte ärva titeln Führer, utan blev utsedd till rikspresident.

På eftermiddagen den 30 april begick Hitler och hans nyblivna fru självmord. Hon med hjälp av en cyanidtablett (blåsyra). Han genom att skjuta sig själv i tinningen. Dessförinnan hade Hitler testat cyanidtabletternas tillförlitlighet, genom att döda sin schäferhund Blondie. Hitlers och Evas lik bars upp i trädgården, där de dränktes i bensin och brändes. På förmiddagen den 1 maj fick Dönitz veta att han nu var Nazitysklands ledare. Knappt en vecka senare tillkännagav han Tysklands kapitulation.

Dagen efter Hitlers död begick också Joseph och Magda Goebbels självmord. Innan de tog sina egna liv dödade de sina sex barn, som var mellan fyra och tolv år gamla. Barnen drogades först medvetslösa med morfin och dödades sedan med cyanidtabletter.

Under de första månaderna 1945 trängde de allierade allt längre in på den europeiska kontinenten och in i Tyskland. Brittiska och amerikanska styrkor västerifrån och den sovjetiska Röda armén österifrån. Den 25 april möttes sovjetiska och västallierade soldater för första gången, vid staden Torgau söder om Berlin.

I mitten av april nådde sovjetiska styrkor fram till Berlin. Det tyska försvaret av staden bestod endast av ungdomar från Hitler-Jugend, hemvärnsmän och spillror av Vermacht och Waffen-SS. Den 2 maj kapitulerade Berlin och ockuperades av Röda armén.

Den 2 maj 1945 kapitulerade de tyska trupperna i Italien. Den 5 maj kapitulerade de tyska trupperna i nordvästra Tyskland, Holland och Danmark. Den 7-8 maj kapitulerade Tyskland på alla övriga fronter. Efter fem år och åtta månaders krig blev det fred i Europa.

Tyskland delades upp i fyra ockupationszoner av segrarmakterna Storbritannien, Frankrike, USA och Sovjetunionen. Även Berlin, som låg i den sovjetockuperade delen av landet, delades i fyra ockupationszoner.

Under segrarmakternas kontroll skulle Tyskland avrustas, avnazifieras och byggas upp till en framtida demokrati.

Den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över staden Hiroshima i Japan. Den 9 augusti fälldes den andra atombomben över Nagasaki. Med undantag av några få byggnader, förstördes båda städerna helt.

I Hiroshima dog mellan 60 000 och 70 000 människor omedelbart, i Nagasaki omkring 40 000. Antalet svårt skadade var ännu högre och många av dem dog av sina skador. Ytterligare ett mycket stort antal människor drabbades av strålningsskador på längre sikt.

Beslutet att fälla atombomberna över Japan togs av den amerikanska presidenten Harry Truman. I början av 1945 stod det klart att Japan skulle förlora kriget, men den slutliga invasionen av landet beräknades kosta närmare en miljon amerikanska soldater livet. Istället valdes atombomben, för att få ett snabbt slut på kriget.

Till följd av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki kapitulerade Japan den 14 augusti 1945. 

Den 14 augusti 1945 tillkännagav den japanska kejsaren att Japan kapitulerade. Det officiella fredsavtalet mellan USA och Japan undertecknades den 2 september. Andra världskriget var slut.

Räknat från Tysklands anfall mot Polen den 1 september 1939 till Japans kapitulation den 2 september 1945, pågick andra världskriget i sex år. Omkring 50 miljoner människor dog på grund av kriget. En stor del av de dödade var civila offer.