Den nazityska anti-judiska politiken under 1930-talet syftade främst till att göra Tyskland judefritt. Förföljelserna och diskrimineringen skulle tvinga judarna att lämna landet. Samtidigt skärpte de flesta andra länder sin flyktingpolitik gentemot judar.
När de judiska familjerna fick allt svårare att hitta något land som tog emot dem, försökte många av dem att åtminstone rädda sina barn ut ur Nazityskland. Efter Kristallnatten i november 1938 började judiska organisationer i flera länder att arbeta för att försöka utverka inresetillstånd för tysk-judiska barn och ungdomar.
Från slutet av 1938 och fram till mitten av 1940, fördes judiska barn ut ur Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien, inom ramen för det som kallas Kindertransport (barntransport). Det exakta antalet kan inte fastställas, men uppskattningsvis handlade det om mellan 17 500 och 20 500 barn under 16 år. Omkring 10 000 av dem togs emot i Storbritannien. Andra länder som exempelvis Holland, Belgien, Frankrike, Danmark, Norge och USA tog emot ett växlande antal, från några tiotal upp till 2 000. Sverige tog emot 500. Barnen lämnade sina hemländer ensamma. Oftast fick olika judiska organisationer eller privatpersoner i mottagarländerna betala kostnaderna för deras uppehälle.
Barnens föräldrar blev kvar i Nazityskland och många av dem dog i förintelselägren. Också ett okänt antal av de barn som räddades till exempelvis Holland, Belgien och Frankrike föll offer för Förintelsen, när dessa länder senare ockuperades av Tyskland.