Adolf Hitler och nazisterna kom till makten i Tyskland den 30 januari 1933. Direkt efter makttillträdet började judarna i landet att utsättas för diskriminering och förföljelser.
Bojkott av judiska butiker
Den 1 april 1933 utlystes en landsomfattande bojkott av judiska affärsföretag. Uniformerade nazister, en del av dem beväpnade, stod utanför judisk-ägda butiker och företag, och hindrade kunder från att komma in. Samtidigt spreds fördömande propaganda mot att göra affärer med judar. Företag som ägdes av judar som ursprungligen kom från Östeuropa, drabbades särskilt hårt. Den officiella bojkotten gällde bara en dag, men inspirerade till många liknande, mindre aktioner på lokal nivå.
Bojkotten den 1 april 1933 var den första landsomfattande aktionen som nazisterna riktade mot judarna. Den gjorde antisemitism tillåten och klargjorde att anti-judiska aktiviteter stöddes av regeringen. Den utgjorde också starten för den så kallade ariseringspolitiken i Nazityskland, som utestängde judarna från hela det ekonomiska samhällslivet. De fråntogs möjligheterna att tjäna pengar, vilket ryckte undan den ekonomiska basen för deras existens.
Första anti-judiska lagen
Den första anti-judiska förordningen – ”Lagen om återställande av professionell civilservice” – infördes i Nazityskland den 7 april år 1933. Enligt den så kallade ”ariska klausulen” kunde judar avskedas från statliga och offentliga tjänster utan anledning.
Lagen förde med sig att de tyska judarna ganska snart förbjöds att tjänstgöra inom de flesta offentliga yrken, exempelvis som läkare, tandläkare, lärare, advokater och redaktörer. De utestängdes också från allmänna organisationer och föreningar, exempelvis idrottsföreningar. I november 1933 avskedades alla judar, och även alla icke-judar som var gifta med en jude, från det tyska järnvägsbolaget.
Begränsade möjligheter till högre utbildning
Den 25 april 1933 kom en lag som begränsade judars möjligheter till högre utbildning. Enligt denna lag fick judar utgöra högst 1,5 procent av alla gymnasie- och universitetsstuderande i Tyskland. Varje enskild skola fick ha högst 5 procent judiska studenter. På grund av en gällande lag om obligatorisk skolplikt gjordes inga begränsningar för judar i grundskolan. Många judiska grundskoleelever flyttade ändå frivilligt över till rent judiska skolor, på grund av att de skrämdes av det anti-judiska klimatet och blev trakasserade av icke-judiska lärare och elever.
I november 1938 förbjöds alla judiska barn att gå i tyska skolor och blev helt hänvisade till judiska inrättningar. Hösten 1941 förbjöds även alla judiska skolor.