Begreppet antisemitism betecknar judefientlighet i den mening att man har fientliga föreställningar och attityder mot judar som kollektiv.

Förföljelserna av judar går långt tillbaka i tiden. Under tidig medeltid började den kristna kyrkan anklaga judarna för att ha dödat Jesus. Under århundradena därefter förekom periodvis våldsamma pogromer mot judar. Under 1700-talet startade den judiska frigörelsen. Den innebar att judarna i Västeuropa integrerades med den europiska kulturen och det europeiska samhället.

Mot slutet av 1800-talet uppstod en ny form av judefientlighet och begreppet antisemitism började användas. Antisemitismen uttrycktes då inte främst i religiösa, utan i politiska termer. Judarnas påstådda negativa egenskaper förklarades med hänvisning till deras biologiska ras. I Ryssland började judar att förföljas i statligt organiserade pogromer. År 1905 publicerades ”Sions vises protokoll”, som var ett falskt dokument som diktats ihop av tsarens hemliga polis. Dokumentet skulle ”bevisa” att det fanns en världsomspännande judisk konspiration mot den övriga mänskligheten och att judarna kontrollerade politiken och världsekonomin. Konspirationsteorin är ännu idag ett vanligt inslag i antisemitiska sammanhang.

Under slutet av 1800-talet uppkom också de socialdarwinistiska idéerna och rasbiologin, som gav stöd åt uppfattningen att det fanns olika raser, vissa med undermåliga egenskaper. Den germanska rasen ansågs vara den mest överlägsna och måste därför härska.

Den nazistiska ideologin byggde på den ariska och germanska rasens påstådda överlägsenhet. Utgångspunkten var att den enskilda individen inte betydde någonting medan rasen betydde allt. Hela livet gick därför ut på att främja den ariska och germanska rasen, en ständig raskamp mellan det goda och det onda. Judar, romer och andra påstått lägre raser stod för det onda i tillvaron. De måste till varje pris besegras eller förintas. Målet var att skapa en rasren och auktoritär stat byggd på en blandning av gamla traditioner och tekniska nyheter.

Den nazistiska propagandan lyfte fram den normala, sunda tysken och ariern som ett rasmässigt ideal. Detta i motsats till beskrivningen av juden, som representerade det osunda och det onormala. Judarna framställdes som fiender till den tyska staten och det tyska folket. Allt osunt måste bort ur den tyska folkgemenskapen. Bit för bit skildes därför judarna från övriga tyskar. Till slut skildes de från sin mänskliga identitet, avhumaniserades och förintades.

Nazisterna betonade också vikten av utökat livsrum (lebensraum). För att säkerställa det tyska folkets tillväxt och fortlevnad skulle Tyskland ta kontroll över stora områden österut, där befolkningen utgjordes av slaver, som ansågs vara en lägre stående ras.

Adolf Hitler och nazisterna kom till makten i Tyskland den 30 januari 1933. Direkt efter makttillträdet började judarna i landet att utsättas för diskriminering och förföljelser.

Bojkott av judiska butiker

Den 1 april 1933 utlystes en landsomfattande bojkott av judiska affärsföretag. Uniformerade nazister, en del av dem beväpnade, stod utanför judisk-ägda butiker och företag, och hindrade kunder från att komma in. Samtidigt spreds fördömande propaganda mot att göra affärer med judar. Företag som ägdes av judar som ursprungligen kom från Östeuropa, drabbades särskilt hårt. Den officiella bojkotten gällde bara en dag, men inspirerade till många liknande, mindre aktioner på lokal nivå.

Bojkotten den 1 april 1933 var den första landsomfattande aktionen som nazisterna riktade mot judarna. Den gjorde antisemitism tillåten och klargjorde att anti-judiska aktiviteter stöddes av regeringen. Den utgjorde också starten för den så kallade ariseringspolitiken i Nazityskland, som utestängde judarna från hela det ekonomiska samhällslivet. De fråntogs möjligheterna att tjäna pengar, vilket ryckte undan den ekonomiska basen för deras existens.

Första anti-judiska lagen

Den första anti-judiska förordningen – ”Lagen om återställande av professionell civilservice” – infördes i Nazityskland den 7 april år 1933. Enligt den så kallade ”ariska klausulen” kunde judar avskedas från statliga och offentliga tjänster utan anledning.

Lagen förde med sig att de tyska judarna ganska snart förbjöds att tjänstgöra inom de flesta offentliga yrken, exempelvis som läkare, tandläkare, lärare, advokater och redaktörer. De utestängdes också från allmänna organisationer och föreningar, exempelvis idrottsföreningar. I november 1933 avskedades alla judar, och även alla icke-judar som var gifta med en jude, från det tyska järnvägsbolaget.

Begränsade möjligheter till högre utbildning

Den 25 april 1933 kom en lag som begränsade judars möjligheter till högre utbildning. Enligt denna lag fick judar utgöra högst 1,5 procent av alla gymnasie- och universitetsstuderande i Tyskland. Varje enskild skola fick ha högst 5 procent judiska studenter. På grund av en gällande lag om obligatorisk skolplikt gjordes inga begränsningar för judar i grundskolan. Många judiska grundskoleelever flyttade ändå frivilligt över till rent judiska skolor, på grund av att de skrämdes av det anti-judiska klimatet och blev trakasserade av icke-judiska lärare och elever.

I november 1938 förbjöds alla judiska barn att gå i tyska skolor och blev helt hänvisade till judiska inrättningar. Hösten 1941 förbjöds även alla judiska skolor.

Att bränna oönskade böcker var en av de åtgärder som naziregimen använde för att bestämma över människors tankar och åsikter, och begränsa yttrandefriheten. Propagandaministeriet, under ledning av Joseph Goebbels, övervakade alla delar av det kulturella och intellektuella livet i Tyskland. Ett stort nätverk av propagandakontor upprättades i hela landet.

Den 10 maj 1933 brände nazisterna tusentals böcker som var skrivna av judar och av politiska motståndare. Det genomfördes som offentliga bokbål i Berlin och på andra platser. Vid slutet av 1934 hade över 5 000 boktitlar förbjudits i Tyskland.

Våren 1933 tog regeringen kontroll över den tyska radion och pressen. Hårda restriktioner infördes för vad som fick sändas och skrivas. Också musik-, teater- och filmproduktion kontrollerades av regimen.

Den tyska regeringen försökte även påverka vad som skrevs i andra länder. När en utländsk tidning skrev något negativt om Nazityskland, skickades en officiell protest till det aktuella landets regering. Protesten var oftast, mer eller mindre, hotfullt formulerad. Många utländska tidningar förbjöds i Tyskland och det blev också förbjudet att lyssna på utländsk radio.

Rasteorin var en väsentlig del i den nazistiska världsåskådningen. När nazisterna kom till makten i Tysklandförsökte de göra den till en självklar norm inom alla områden. För att etablera och sprida den nazistiska rasläran, infördes studier om ärftlighet och ”rasvetenskap” som obligatoriskt ämne i alla tyska skolor.

Den 17 september 1933 grundades Riksrepresentationen för tyska judar (Reichsvertretung der Deutschen Juden), under ledning av rabbi Leo Baeck. Den fungerade som en nationell organisation för de tyska judarna under naziregimen och arbetade för att säkerställa den judiska existensen i Tyskland. Den judiska befolkningen uppmuntrades att känna stolthet över sitt ursprung. De uppmanades också att hålla samman och hjälpa varandra, för att klara av den fruktansvärda förföljelse och diskriminering som de utsattes för.

Riksrepresentationens arbete omfattade alla aspekter av det judiska livet och alla sektorer av det judiska samhället. Dess huvudsakliga verksamhetsområden var utbildning och inrättande av judiska skolor, omskolning av judar som hade förlorat sina arbeten, sjukvård, ekonomiskt bistånd och att hjälpa judarna att emigrera från Tyskland.

I juli 1939 erkändes Riksrepresentationen officiellt av den tyska regeringen och placerades under Gestapos kontroll. Organisationen förde judarnas talan inför de tyska myndigheterna och judiska representanter utomlands. Med hjälp av Riksrepresentationen försökte regeringen påskynda emigrationen av judar.

Under våren 1943 deporterades Riksrepresentationens ledare till Theresienstadt. I juli samma år upplöstes och förbjöds organisationen.

Under 1930-talet syftade den nazistiska politiken till att skilja det judiska samhället från det tyska och upphäva judarnas jämställdhet med övriga medborgare. Genom att ta ifrån judarna deras mänskliga rättigheter och deras möjligheter att försörja sig, skulle de tvingas att lämna Tyskland.

Många judar reagerade med att försöka förstärka sin tyska identitet, bland annat i olika sammanslutningar där de stöttade varandra. Den 10 februari 1935 infördes en lag om förbud för möten, där judar uppmuntrades att stanna kvar i Tyskland. Det var den första i en serie lagar och förordningar, för att bekämpa den judiska befolkningens försök att förbli tyskar. Judiska verksamheter som istället uppmanade judarna att avskärma sig från det övriga samhället eller emigrera, fick officiellt stöd av regeringen.

Den 13 september 1937 utfärdade SS-Reichsführer Heinrich Himmler en order som innebar att fängslade judar skulle friges om de lovade att emigrera från Tyskland. Detta var ett led i ansträngningarna att göra Tyskland judefritt. Denna möjlighet kom senare att ”erbjudas” många av de tiotusentals judar som arresterades under Kristallnatten i november 1938.

Den 21 oktober 1937 utfärdade Himmler ytterligare en order, som innebar att alla tyskar som hade emigrerat från Tyskland efter den 30 januari 1933, skulle arresteras och sändas till koncentrationsläger om de återvände. Denna syftade till att hindra både judar och politiska motståndare från att återvända till Tyskland.

Under senare delen av 1930-talet genomförde nazisterna flera aktioner där många judar arresterades och sändes till koncentrationsläger. Syftet var att öka pressen på judarna att lämna Tyskland.

Nürnberglagarna kallas den anti-judiska lagstiftning som antogs på partidagarna i Nürnberg den 15 september 1935. Två lagar infördes, som juridiskt och socialt skiljde judar från icke-judar i Tyskland.

Enligt den första av Nürnberglagarna – Riksmedborgarlagen – förlorade judarna sina tyska medborgarskap. Den andra lagen – Lag för skydd av det tyska blodet och den tyska äran – förbjöd äktenskap och sexuellt umgänge mellan judar och icke-judar. Judar fick heller inte använda den tyska flaggan eller de tyska färgerna. Brott mot lagen bestraffades med fängelse eller tukthus.

Den 14 november 1935 fick de båda lagarna flera tillägg som förtydligade hur de skulle användas och förklarade vem som var jude. Enligt tilläggen hade judar inte längre rösträtt och kunde inte ha offentliga ämbeten eller vara statstjänstemän. Äktenskap mellan judar och kvartsjudar förbjöds. Halvjudar kunde få gifta sig med kvartsjudar och icke-judar efter särskilt tillstånd från regeringen. Kvartsjudar fick inte gifta sig med varandra, men däremot med icke-judar. Kvartsjudarna skulle på så sätt bli en del av det tyska folket.

Jude ansågs en person vara beroende av vilka mor- och farföräldrar han eller hon hade. Beteckningen ”i rasligt hänseende heljudisk mor-/farförälder”, utgick från att en mor- eller farförälder räknades som heljude om han eller hon hade tillhört en judisk församling, oavsett biologisk härstamning.

Som jude betraktades en person som:

• hade tre i rasligt hänseende heljudiska mor-/farföräldrar.
• hade två i rasligt hänseende heljudiska mor-/farföräldrar och var medlem i en judisk församling eller var gift med en jude.

Av judisk blandras (mischlinge) var en person som:

• hade två i rasligt hänseende heljudiska mor-/farföräldrar (halvjude).
• hade en i rasligt hänseende heljudisk mor-/farförälder (kvartsjude).

Lagarna var ett tydligt uttryck för nazisternas rasideologi, där judarna bedömdes utifrån sin biologiska bakgrund. Det berodde inte på vilken religion de hade. Att roten till judens ursprung (mor-/farföräldrar) däremot bestämdes av religion, berodde på att människor inte fanns folkbokförda med ”rastillhörighet”. Det var bara genom registrerade samband med ett judiskt samfund som man kunde identifiera dem.

Att personer av judisk blandras inte drabbades lika hårt som heljudar, berodde främst på att de ansågs ha för starka band till icke-judiska tyskar. Det kunde skapa motstånd mot den anti-judiska politiken bland den icke-judiska befolkningen.

Fram till mitten av 1943 utökades Nürnberglagarna med en lång rad förordningar och förbud, som gradvis utestängde judarna från alla delar i det tyska samhället.
 

Den 13 mars 1938 införlivades Österrike med Tyskland (Anschluss). Vid den tidpunkten fanns omkring 185 000 judar i Österrike.

Den tyska naziregimen satte genast igång en omfattande aktion mot judarna. Anti-judiska lagar som hade införts gradvis i Tyskland sedan 1933, infördes nu i Österrike inom loppet av några veckor. Judar utestängdes från högre utbildningar och förbjöds att ha offentliga tjänster. Judiska företag och affärsrörelser beslagtogs. Judiska bostäder plundrades på konst och värdeföremål, som transporterades till Berlin. Synagogor vandaliserades. Många arresterades och sändes till koncentrationsläger.

Enligt beräkningar av det amerikanska konsulatet i Wien, begick omkring 2 000 österrikiska judar självmord under de första månaderna efter Anschluss. Fram till krigsutbrottet i september 1939 flydde 120 000 judar från Österrike.

På initiativ av den amerikanska presidenten, Franklin D. Roosevelt, samlades representanter från 32 länder till en internationell konferens i Evian i Frankrike, den 6-15 juli 1938. Avsikten var att diskutera en lösning på flyktingproblemet i Europa, framför allt de många judiska flyktingarna från Tyskland och Österrike. Målet var att definiera de olika ländernas hjälpåtgärder för judiska flyktingar och fastställa antalet flyktingar som varje land kunde ta emot. 33 länder var inbjudna, men Italien tackade nej av hänsyn till sin allians med Tyskland. På plats fanns också representanter från närmare 40 frivilliga hjälp- och flyktingorganisationer, men dessa var inte inbjudna som deltagare, utan enbart som åhörare.

Konferansen blev ett totalt misslyckande vad det gällde att hjälpa de europeiska judarna i deras svåra situation. Alla de deltagande länderna uttryckte stor sympati med de förföljda judarna, men förklarade samtidigt att de inte kunde ta emot fler flyktingar. Skälen var främst ekonomiska och sociala hänsyn samt risk för ökad arbetslöshet. Det fanns också en rädsla för att en judisk flyktingström skulle skapa ökad antisemitism och ”ett judeproblem” i det egna landet.

Det enda konkreta resultatet av Eviankonferansen var att en internationell flyktingkommitté, Intergovernmental Committee on Refugees (IGCR), bildades, med representanter från 27 nationer och med säte i London. Dess främsta uppgift var att försöka hitta länder som var villiga att ta emot de judiska flyktingarna. Kommittén skulle också förhandla med den nazityska regeringen, för att försöka få till stånd en mer ordnad judisk utvandring från Tyskland. Men också IGCR:s arbete misslyckades. De flesta länder skärpte istället sin flyktingpolitik gentemot judar under 1938-1939. Problemet för de förföljda judarna i slutet av 1930-talet var inte att få lämna Tyskland, utan att få komma in i något annat land.

Flertalet av de 27 nationerna i IGCR deltog endast pliktskyldigast och med bristande engagemang.

När den judiska flyktingströmmen ökade i slutet av 1930-talet, skärptes flyktingpolitiken i de flesta länder i Europa. Hårdare regler infördes för att stoppa de judiska flyktingarna redan vid gränserna. Det var emellertid ofta svårt för gränspolisen att veta vilka som var judar.

I början av hösten 1938 framförde Sverige och Schweiz, oberoende av varandra, önskemål om att de tyska judarna skulle få särskilda pass. Detta ledde till att den tyska regeringen införde de så kallade J-passen.

Den 5 oktober 1938 blev alla judiska pass ogiltiga och skulle lämnas in till polisen inom två veckor. Judarna fick därefter ansöka om nya pass, som stämplades med ett rött "J" på första sidan. 

Den 27-28 oktober 1938 arresterades omkring 17 000 judar med polskt medborgarskap i Tyskland. De transporterades omedelbart ut ur landet och lämnades vid den polska gränsen. En del av de deporterade var hela familjer, men de flesta var familjefäder. De tyska myndigheterna hoppades att kvinnor och barn självmant skulle följa efter, när familjefadern hade utvisats.

Bakgrunden till deportationen var att den polska regeringen hade beslutat att alla pass som tillhörde polska judar som bodde utomlands, skulle bli ogiltiga från och med den 29 oktober. Innehavarna av passen skulle också förlora sina polska medborgarskap. Den polska regeringen ville förhindra att de judar som tidigare hade utvandrat till Tyskland och bott där i många år, skulle återvända till Polen på grund av nazisternas förföljelser.

De polska myndigheterna vägrade först att släppa in de deporterade judarna i Polen. De internerades istället i den lilla gränsstaden Zbaszyn, där de tvingades leva under svåra förhållanden. Först den 24 januari 1939 nåddes en överenskommelse mellan Tyskland och Polen. De utvisade judarna fick tillfälligt åka tillbaka till Tyskland för att ordna upp sina affärer. Därefter fick de återvända till Polen med sina familjer.

Den 7 november 1938 blev tredjesekreteraren vid den tyska beskickningen i Paris, Ernst vom Rath, skjuten. Skotten avlossades av en 17-årig polsk jude, Herschel Grynszpan. Hans föräldrar och syster hade, tillsammans med omkring 17 000 andra polskfödda judar, utvisats från Tyskland till Polen den 28 oktober (Zbaszyn-deportationen). De polska myndigheterna hade vägrat att ta emot dem och de befann sig nu under svåra förhållanden i ett ingenmansland vid den tysk-polska gränsen. Grynzpans motiv var förtvivlan över familjens situation och den behandling de hade fått av de tyska nazisterna. Ernst vom Rath dog av skadorna den 9 november.

Mordet på vom Rath blev en förevändning för den tyska nazistregeringen att genomföra en stor våldsaktion mot judarna i Tyskland och Österrike. En landsomfattande pogrom med massarresteringar av judar hade redan planlagts och koncentrationslägren hade förberetts för att ta emot ett stort antal fångar. vom Raths död bjöd på ett bra tillfälle att sätta planen i verket. Aktionen genomfördes av lokala parti- och SA-organisationer över hela landet. Polis och brandkår beordrades att inte ingripa, så länge inte tysk egendom hotades.

Natten mellan den 9 och 10 november 1938 brändes och förstördes över 1 400 synagogor och bönehus. Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Också judiska bostäder vandaliserades. Judar misshandlades, kastades ut genom fönster, sköts, slogs ihjäl och höggs till döds med knivar. Många begick självmord i desperation. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen, där de utsattes för en brutal behandling av SS. De som hade möjlighet att lämna Tyskland blev senare frisläppta, efter att de hade förbundit sig att aldrig återvända.

Enligt senare forskning mördades omkring 400 judar under natten den 9-10 november. Tillsammans med självmorden och dödsfallen i koncentrationslägren den närmaste tiden efteråt, beräknas det totala antalet dödsoffer för hela pogromen vara runt 1 500. De materiella skadorna uppgick till enorma summor. Regeringen gav judarna själva skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten. De judiska affärsägarna fick också städa upp på gatorna efter förödelsen.

Glassplittret från alla de krossade fönstren som täckte gatorna, gjorde att pogromen fick namnet Kristallnatten, eller egentligen Rikskristallnatten. Men våldsaktionerna mot judarna i november 1938 ägde inte rum enbart under natten den 9-10. De började redan den 7 och pågick till den 13. Det anses därför mer rättvisande att kalla händelserna för Novemberpogromen. Det är också oklart vem som från början hittade på namnet Kristallnatten. Det skulle kunna vara en cynisk benämning som skapades av förövarna.

Novemberpogromen markerade att de tyska nazisterna var beredda att använda vilka medel som helst i kriget mot judarna. Den tydliggjorde också att den tyska staten skyddade våldsverkarna, inte de judiska offren.

Under hösten 1938 infördes ett omfattande system av raslagar i det fascistiska Italien. Äktenskap och intimt umgänge mellan judar och ”arier” (icke-judar) förbjöds. Judar som inte hade italienskt medborgarskap utvisades ur landet. Judiska elever och lärare stängdes ute från skolorna och en rad ekonomiska restriktioner infördes för judarna.
 

Den nazityska anti-judiska politiken under 1930-talet syftade främst till att göra Tyskland judefritt. Förföljelserna och diskrimineringen skulle tvinga judarna att lämna landet. Samtidigt skärpte de flesta andra länder sin flyktingpolitik gentemot judar.

När de judiska familjerna fick allt svårare att hitta något land som tog emot dem, försökte många av dem att åtminstone rädda sina barn ut ur Nazityskland. Efter Kristallnatten i november 1938 började judiska organisationer i flera länder att arbeta för att försöka utverka inresetillstånd för tysk-judiska barn och ungdomar.

Från slutet av 1938 och fram till mitten av 1940, fördes judiska barn ut ur Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien, inom ramen för det som kallas Kindertransport (barntransport). Det exakta antalet kan inte fastställas, men uppskattningsvis handlade det om mellan 17 500 och 20 500 barn under 16 år. Omkring 10 000 av dem togs emot i Storbritannien. Andra länder som exempelvis Holland, Belgien, Frankrike, Danmark, Norge och USA tog emot ett växlande antal, från några tiotal upp till 2 000. Sverige tog emot 500. Barnen lämnade sina hemländer ensamma. Oftast fick olika judiska organisationer eller privatpersoner i mottagarländerna betala kostnaderna för deras uppehälle.

Barnens föräldrar blev kvar i Nazityskland och många av dem dog i förintelselägren. Också ett okänt antal av de barn som räddades till exempelvis Holland, Belgien och Frankrike föll offer för Förintelsen, när dessa länder senare ockuperades av Tyskland.

Den 30 januari 1939 höll Hitler ett tal i den tyska riksdagen. I talet gav han judarna skulden för att ett nytt världskrig närmade sig och hotade att utrota alla judar i Europa om kriget skulle bryta ut.

”Jag vill idag åter vara profet: om den internationella finansjudendomen inom och utom Europa skulle lyckas att än en gång störta folken i ett världskrig, så blir resultatet inte en bolsjevisering av världen och därmed judendomens seger, utan ett förintande av den judiska rasen i Europa.”

Efter att Tyskland hade ockuperat Tjeckoslovakien den 15 mars 1939, började en omfattande förföljelse av de tjeckiska judarna. Anti-judiska lagar tog ifrån judarna deras medborgerliga rättigheter. Judisk egendom beslagtogs. Synagogor vandaliserades. Judar trakasserades, överfölls på gatorna och arresterades. Fram till krigsutbrottet i september 1939 lämnade omkring 26 000 judar Tjeckoslovakien. 

Den 13 maj 1939 lämnade det tyska passagerarfartyget St. Louis staden Hamburg, på väg mot Kubas huvudstad Havanna. Ombord fanns 930 tyska judar, med inresetillstånd till Kuba. Tillstånden var utfärdade av generaldirektören för den kubanska immigrationsmyndigheten, som hade tagit betalt för dem och försäkrat att de skulle gälla istället för visum. Men inresetillstånden förklarades, trots myndighetens löfte, ogiltiga av den kubanska regeringen. Många kubaner visade också ett starkt motstånd mot judisk invandring.

När St. Louis kom fram till Havanna den 27 maj 1939, fick endast 23 av de 930 judarna tillåtelse att komma in i landet. De övriga fick inte lämna fartyget. Den 2 juni tvingades St. Louis lämna Havannas hamn. Den amerikanska organisationen Jewish Joint Distribution Committee (JDC) försökte förhandla med den kubanska regeringen för att alla judarna skulle få stanna. Den 5 juni gick Kuba med på att ta emot dem, mot en ersättning av 500 dollar per flykting, som skulle betalas senast dagen efter. JDC klarade inte av att betala den summan på den korta tiden.

Medan förhandlingarna mellan JDC och den kubanska regeringen pågick, cirklade St. Louis runt i området mellan Kuba och Florida. Försök gjordes att få USA att ta emot flyktingarna, men de amerikanska myndigheterna meddelade att St. Louis inte fick komma in på amerikanskt vatten.

Den 6 juni påbörjade St. Louis färden tillbaka mot Tyskland. För judarna ombord väntade en mörk framtid. Enligt en tysk lag som hade utfärdats den 21 oktober 1937, skulle alla som emigrerade från Tyskland, men återvände, arresteras och placeras i koncentrationsläger. Men judarna på St. Louis behövde inte återvända till Tyskland. Medan fartyget var på väg tillbaka förhandlade JDC med flera europeiska länder och lyckades till slut få Storbritannien, Frankrike, Holland och Belgien att ta emot dem.

St. Louis resa till Kuba uppmärksammades i världspressen. För Hitler och de tyska nazisterna blev den en propagandaseger. Den visade att judar var lika oönskade i övriga världen, som i Nazityskland.

En av dem som kämpade för att rädda judarna på St. Louis, var fartygets kapten Gustav Schröder. Han vägrade i det längsta att vända tillbaka till Tyskland. Han var till och med beredd att låta fartyget gå på grund utanför den brittiska kusten, så att alla passagerarna skulle bli tvungna att föras i land i Storbritannien.

Många av de judar på St. Louis som togs emot i Frankrike, Holland och Belgien blev senare offer för Förintelsen, när dessa länder ockuperades av Nazityskland.