Första världskriget bröt ut i månadsskiftet juli-augusti 1914. De stridande parterna var centralmakterna (Tyskland, Österrike-Ungern, Bulgarien, Osmanska riket), och ententenmakterna (Storbritannien, Frankrike, Ryssland, USA, Serbien m.fl.). Efter drygt fyra års krig segrade ententen och kriget slutade den 11 november 1918.

Omkring 20 miljoner människor dog under första världskriget. De segrande staterna lade hela skulden för kriget på Tyskland och den tyska regeringen tvingades underteckna hårda fredsvillkor i den så kallade Versaillesfreden efter krigsslutet. De hårda fredsvillkoren blev en katastrof för Tyskland och lade grunden för den utveckling som ledde fram till andra världskriget.
 

Efter första världskrigets slut 1918, blev det hårda fredsförhandlingar mellan Tyskland och de segrande staterna (Storbritannien, Frankrike, USA och Ryssland). Enligt fredsfördraget som undertecknades i Versailles den 28 juni 1919 tvingades Tyskland:

• Lämna ifrån sig stora landområden, som istället införlivades med omkringliggande länder. Det innebar att Tyskland förlorade stora industriella och ekonomiska resurser. Bland annat viktiga järnmalmstillgångar och en tredjedel av sina koltillgångar. Omkring tio miljoner tyskar hamnade utanför Tysklands nya gränser. Alla kolonier förlorades.
• Avrustas militärt. Tyskland fick ha en armé med högst 100 000 man och med endast lättare vapenutrustning, en marinkår med högst 15 000 man och inget flygvapen. Den allmänna värnplikten förbjöds. Den tyska gränszonen mot väst, Rhenlandet, skulle vara demilitariserat.
• Betala ett enormt krigsskadestånd på 132 miljarder guldmark, som skulle betalas av med 2-3 miljarder årligen i 42 år. Produktions- och transportmedel (fabriker, gruvor, maskiner, större handelsfartyg m.m.) och alla tillgångar utomlands beslagtogs av segrarmakterna. Miljoner ton av den tyska kolproduktionen skulle levereras till bland annat Frankrike.
• Erkänna att Tyskland ensamt bar skulden för kriget.
• Erkänna bildandet av Nationernas Förbund (NF), som ett fredsbevarande organ.

Under första världskriget var dubbelmonarkin Österrike-Ungern allierat med Tyskland. Efter kriget delades Österrike-Ungern upp och fick lämna ifrån sig stora områden. Det ledde bland annat till att två nya stater bildades: Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Efter att ha förlorat delar av landet ville Österrike anslutas till Tyskland, men detta förbjöds av segrarmakterna.

Nationernas Förbund (NF) bildades på amerikanskt initiativ 1920. NF:s främsta uppgift var att bevara freden och öka förståelsen mellan världens folk. Men organisationen arbetade också med ekonomiska och sociala frågor. NF bestod från början av 41 medlemsländer, som alla tillhörde första världskrigets segrarmakter eller hade varit neutrala. Fram till början av 1930-talet blev ytterligare nio länder medlemmar, bland annat Tyskland 1926. USA var aldrig med i NF, trots att de tog initiativet till organisationen. Under 1920-talet löste NF en rad mindre konflikter runtom i världen.

NF försvagades under de politiska kriserna i Europa på 1930-talet och förlorade sin betydelse efter andra världskrigets utbrott. NF upplöstes efter andra världskrigets slut och ersattes med Förenta Nationerna (FN).

Efter första världskriget bröt det tyska kejsardömet samman. I fria val, där även kvinnor hade rösträtt för första gången, bildades Weimarrepubliken med en demokratisk majoritetsregering, den så kallade Weimarkoalitionen. Regeringen leddes av en Rikskansler. Den lagstiftande makten låg hos riksdagen. Den utövande makten låg hos regeringen och en folkvald president.

Weimarrepublikens första år var kaotiska. De hårda villkoren i Versaillesfreden var en katastrof för den tyska ekonomin. Hög inflation, höjda skatter och höjda priser. Återkommande lönekonflikter, strejker och revoltförsök. Brist på mat och bränsle gjorde att befolkningen svalt och frös. Skulden lades på Versaillesfreden och på Weimarkoalitionen som hade accepterat den. Folkets ilska förstärktes genom den så kallade dolkstötslegenden. Den var ett rykte om att den tyska armén aldrig hade besegrats i första världskriget. Istället skulle kapitulationen ha tvingats fram genom en inhemsk revolution, ledd av judar och kommunister. Folk trodde på dolkstötslegenden efter att den tyska överbefälhavaren Paul von Hindenburg och hans stabschef Ludendorff, officiellt bekräftade det falska påståendet att den tyska armén hade stått obesegrad vid krigsslutet. Redan 1920 ersattes Weimarkoalitionen av en liberal minoritetsregering. Weimarrepublikens fortsatta tid kännetecknades av politisk instabilitet, där olika minoritetsregeringar avlöste varandra. År 1925 valdes Paul von Hindenburg till Tysklands president.

I början av 1923 klarade Tyskland inte längre av att betala det stora krigsskadeståndet från Versaillesfreden. För att istället kunna ta ut skadeståndet direkt ur den tyska produktionen ockuperade Frankrike det stora industricentrat för kol- och stålproduktion i Ruhr. Ockupationen av Ruhrområdet blev dödsstöten för Tysklands ekonomi. Resultatet blev en mycket kraftig inflation och den tyska valutan förlorade hela sitt värde. De tyska arbetarna och medelklassen förlorade nästan allt. Reallönerna sjönk till hälften. Kontanta besparingar och förmögenheter blev värdelösa. Många människor blev helt utblottade.

År 1924 sänkte segrarmakterna de tyska avbetalningarna på krigsskadeståndet under fyra år framåt. Ockupationen av Ruhr drogs tillbaka 1925. I Tyskland genomfördes en valutareform som stabiliserade den tyska ekonomin. Det var dock bara en tillfällig återhämtning. Den ekonomiska depressionen, som började i USA 1929, spred sig till Europa och slog hårdare mot Tyskland än mot övriga europeiska länder. Den tyska exporten sjönk och arbetslösheten steg snabbt. I januari 1932 var den tyska arbetslösheten 27 procent och störst i världen.

Den svåra situationen i Tyskland var en bra grogrund för högerextrema rörelser. Det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiets (NSDAP) ledare Adolf Hitler vann gehör med sina löften om ett bättre Tyskland. Han lovade att ogiltigförklara Versaillesfreden, få ekonomin på fötter, ge arbete och förbättrad levnadsstandard åt folket, återta förlorade landområden och förena alla tysktalande människor i ett blomstrande Stortyskland. Samtidigt gav han judarna skulden för Tysklands nederlag i första världskriget, den ekonomiska misären och folkets lidanden.

Weimarrepublikens sista år präglades av politiska oroligheter. Med hjälp av propaganda och våld, försökte Hitler och nazisterna erövra folkets röster och få större inflytande över Tyskland. I riksdagsvalet år 1928 fick NSDAP 2,6 procent av rösterna och i valet år 1930 fick de 18,3 procent. I valet den 31 juli 1932 fick NSDAP 37,3 procent av rösterna och blev det största partiet i riksdagen. I ett nyval den 6 november 1932 gick nazistpartiet tillbaka till 33,1 procent, men var fortfarande det största partiet.

Det högerorienterade Deutsche Arbeiterpartei bildades i München 1919 och den då 30-årige Adolf Hitler anslöt sig. År 1920 bytte partiet namn till Nationalsocialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP).

NSDAP tog tidigt starkt intryck av Voelkisch-rörelsens idéer om den gamla germanska mytomspunna folkgemenskapen. Idéerna var vitt spridda och många av rörelsens tankar återspeglades i det nazistiska partiprogrammet. Bland annat sågs historien som en kamp mellan den andliga blonda nordiska hjälten och den parasiterande juden som förknippades med stadslivet. Voelkisch-rörelsen betonade banden mellan folket och jorden, mellan Blut und Boden. Den antisemitism som fanns inom Voelkisch-rörelsen var central även i det nazistiska partiprogrammet. Enligt nazisterna var judarna underlägsna genom sin ”ras” och detta kunde aldrig förändras, eftersom det hade genetiska orsaker. Nazisterna påverkades också av socialdarwinismen, som tolkades som att vissa individer eller grupper dominerar genom sin medfödda genetiska överlägsenhet. Idén hade fått stor genomslagskraft under slutet av 1800-talet när det passade väl in i samhällsklimatet. De vitas maktpositioner i kolonierna kunde rättfärdigas med att de tillhörde en högre stående ”ras”.

För nazisterna var det viktigt att få upprättelse efter nederlaget i första världskriget. Man betonade att Tyskland behövde utvidga sitt ”livsrum” (Lebensraum), framför allt österut där man ansåg att befolkningen utgjordes av lägre stående folk.

Den 29 juli 1921 blev Adolf Hitler partiledare för NSDAP. Partiet hade då knappt 1 000 medlemmar. NSDAP förkastade det demokratiska styrelseskicket med flerpartisystem och förespråkade en stark centralstat uppbyggd kring en ledare med diktatorisk makt, en Führer.

SA är en förkortning av Sturmabteilung, som på svenska betyder stormtrupp eller stormavdelning.

SA grundades av Hitler och NSDAP 1920, med Ernst Röhm som chef. SA-trupperna skulle upprätthålla ordningen på nazistiska möten och skapa oordning på andra partiers möten. De användes i propagandaparader och genomförde terroraktioner mot nazismens motståndare. De brununiformerade SA-männen blev ett fruktat inslag i den tyska gatubilden.

Efter att nazisterna hade kommit till makten 1933, riktades en stor del av SA:s terror mot judarna. Judar trakasserades och misshandlades på gatorna. Judiska butiker vandaliserades.

I det politiska och ekonomiska kaos som rådde i Tyskland, försökte Hitler och nazisterna ta makten genom en statskupp. Försöket startade i Bürgerbräukeller i München den 8 november 1923. Med 600 SA-män bakom sig, stormade Hitler in under ett politiskt möte och uppmanade alla att ansluta sig till en ny regering. När Hitler och några tusen nazistanhängare dagen efter marscherade in i centrala München för att tillkännage revolutionen, ingrep polisen. 16 nazister och tre poliser dödades. Hitler och flera av hans närmaste män dömdes till fängelse. NSDAP upplöstes och förbjöds som parti fram till 1925.

Hitler dömdes till fem års fängelse för landsförräderi, men benådades efter bara nio månader. Inför domstolen propagerade han mot Versaillesfredens orättvisor, judarnas utsugning av det tyska folket och en kommunistisk världsrevolution. Rättegången fick stor uppmärksamhet i tyska tidningar och blev en propagandaframgång för nazisterna. Under de nio månaderna i fängelse skrev Hitler första delen av sin bok ”Mein Kampf”.

Efter den misslyckade statskuppen bestämde sig Hitler för att försöka vinna makten i Tyskland på laglig väg, det vill säga genom att bli vald av folket. Han arbetade för att bygga upp och stärka nazistpartiet, både i städerna och på landsbygden.

Under Ölkällarkuppen den 8-9 november 1923, försökte Adolf Hitler och nazisterna ta makten i Tyskland genom en statskupp. De misslyckades och Hitler fick avtjäna nio månader i fängelse. Under fängelsetiden skrev han första delen av sin bok ”Mein Kampf”, som publicerades i juli 1925. När han blivit frisläppt skrev han den andra delen, som publicerades i december 1926. Några år senare slogs de båda delarna ihop till en enda bok.

I ”Mein Kampf” lade Hitler fram sitt politiska manifest. Han utmålade judarna som en mindervärdig och konspirerande ras, med allt igenom usla egenskaper. Han beskrev sina utrikespolitiska mål att krossa kommunismen och erövra land i Sovjetunionen och Östeuropa.

”Mein Kampf” blev nationalsocialismens bibel och lanserades både i och utanför Tyskland. År 1939 hade över fem miljoner exemplar av boken sålts och den hade översatts till elva olika språk. Vid krigsslutet 1945 hade upplagan ökat till tio miljoner och den hade översatts till ytterligare fem språk.>>

Förkortningen SS står för Schutzstaffeln, som på svenska betyder skyddsavdelning eller skyddsvakt.

Från början var SS en personlig vaktstyrka på omkring 250 man, som Hitler började omge sig med under 1923. Den 6 januari 1929 grundades SS som en officiell organisation, som sorterade under SA. Heinrich Himmler utnämndes till chef för SS (Reichführer-SS). Fram till slutet av 1932 ökade medlemsantalet från några hundra till över 50 000. I slutet av 1933 bestod SS av 200 000 man. Efter att Hitler hade rensat ut inom SA, under ”De långa knivarnas natt” den 30 juni 1934, blev SS en helt självständig organisation. Under slutet av 1930-talet och efter krigsutbrottet växte organisationen ytterligare.

SS var en dominerande organisation i Nazityskland, en elitstyrka som kunde liknas vid en stat i staten. SS ansvarade för de nazityska koncentrations- och förintelselägren, och för hela genomförandet av Förintelsen. Under kriget styrde SS politiken i de ockuperade länderna, med terror, deportationer och ekonomisk utplundring.

En rad organisationer och enheter upprättades under SS – bland annat SD, Gestapo och Einzatsgruppen. Hösten 1939 bildades Waffen-SS, som blev SS militära förband. En annan av SS underorganisationer var RSHA (Reichsischerheitshauptamt, på svenska ungefär Rikssäkerhetsöverstyrelsen). Det bildades i september 1939 och var ett ledningsorgan för den tyska säkerhetspolisen. RSHA var i sin tur uppdelat i flera olika avdelningar. En av dessa var den judiska byrån under Gestapo, som leddes av Adolf Eichmann. Denna avdelning ansvarade för judefrågor, bland annat alla deportationer av judar både från Tyska riket och från de ockuperade länderna.

I Nürnbergprocessen efter kriget förklarades SS, och alla dess underorganisationer, som en brottslig organisation.

SD är en förkortning av Sicherheitsdienst des Reichsführer-SS, som på svenska betyder SS-säkerhetstjänst.

SD bildades 1931 som en underorganisation till SS, med Reinhard Heydrich som chef. SD var en underrättelseorganisation, som till en början hade till uppgift att avslöja fiender inom det tyska nazistpartiet. När nazisterna kom till makten 1933, utökades organisationens spionarbete till att omfatta hela det tyska folket. SD stod nära Gestapo och gränserna mellan dem var ibland svåra att urskilja. Enkelt uttryckt, var det SD:s uppgift att identifiera fiender och Gestapos uppgift att oskadliggöra dem. Under kriget var SD också verksamt i alla de tyskockuperade länderna.