Kristallnatten och flyktingar

När vi idag betraktar Förintelsen baklänges verkar varje steg mot katastrofen vara en pusselbit som passar in.

En av de mest kända angreppen på judar innan massmördandet var Kristallnatten. Det var också första gången judar massarresterades och fördes till koncentrationsläger enbart på grund av att de var judar. Omvärlden reagerade starkt på händelserna i Tyskland och flera länder, däribland Sverige, lättade något på sina restriktioner för mottagandet av judiska flyktingar.

Som ett resultat av Kristallnatten tillät Sverige 500 judiska barn inresetillstånd. Villkoren var att deras föräldrar inte skulle komma efter dem samt att kostnaderna för dem inte skulle belasta staten.

Låt eleverna undersöka primärkällor

Idag upplever vi naturligtvis en stark obalans mellan situationen i Tyskland och det svenska flyktingmottagandet. Denna obalans är så tydlig att det finns inte så mycket att säga om den i en vanlig undervisningssituation. Just därför att det inte finns mycket att säga är det lätt att frågan passerar så snabbt att eleverna inte kommer att komma ihåg att vi i Sverige, även gemene man, hade en mycket god insyn i vad som skedde i Tyskland och senare i de ockuperade länderna men gjorde så lite medan det fortfarande fanns tid.
I svensk dagspress var händelserna i Tyskland ofta förstasidas nyheter, även Kristallnatten.

För de flesta elever är det en mycket stimulerade uppgift att bege sig till biblioteket och leta i mikrofilmerna vad den lokala tidningen hade att skriva om Kristallnatten dagarna efter den 9:e november 1938.

En tänkbara arbetsuppgift

• Undersök vad som skrevs i den eller de lokala tidningarna om Kristallnatten den 10-20 november 1938.
• Var någonstans i tidningen publicerades detta?
• Tar tidningen ställning till händelsen?
• Drar tidningen någon slutsats av det som hände, t.ex. i någon ledarkommentar?
• Finns det några insändare som kommenterar händelsen?

Analysera:

• Hur tror du folk i din hemort tänkte om Kristallnatten på basis av vad de kunde läsa i tidningen?
• Kan du hitta någon händelse i vår egen tid som uppmärksammas i media och som liknar Kristallnatten/Förintelsen?
• Om du gör det hur tänker vi kring den händelsen idag?

Att tänka på

• Det är bra om eleverna använder en tidning som fortfarande finns på orten och som är så lokal som möjligt. Man skall inte underskatta betydelsen av att eleverna kommer känna igen sig i lokala beskrivningar vilka de finner i angränsande artiklar.
• Att hantera en mikroläsare kräver att man övat innan, det är bra om det finns flera personer närvarande som kan hjälpa till med det.
• Undersök själv först att mikrofilmen från den aktuella perioden finns i ett användbart skick.

Lycka till!

Efter att Hitler hade kommit till makten den 30 januari 1933, försämrades Tysklands relationer till de västeuropeiska länderna. Nazisternas utrensningar bland politiska motståndare, förföljelserna av judarna och den ökande militariseringen i Tyskland väckte kritik hos omvärlden.

Den 19 oktober gick Tyskland ur Nationernas Förbund. Följden blev att den internationella kontrollen av Tysklands utrikes- och upprustningspolitik minskade. 

Tyska trupper marscherade in i Rhenlandet och hälsades med jubel av områdets befolkning. Området ligger vid mellersta delen av floden Rhen och skulle enligt Versaillesfreden efter första världskriget vara demilitariserat, som en buffertzon mot Frankrike.

Inmarschen i Rhenlandet var Hitlers första gränsöverskridande åtgärd i strid med Versaillesfreden. Det var också en chanstagning. Den tyska armén var ännu inte tillräckligt stark för att klara av en fransk motaktion. Västmakterna protesterade, men ingrep inte. För Hitler blev ockupationen av Rhenlandet en stor framgång, som stärkte hans ställning i både Tyskland och utomlands. 

Inbördeskriget i Spanien bröt ut i juli 1936, efter stora regionala och sociala konflikter inom landet. Striderna stod mellan nationalistiska rebeller, ledda av general Francisco Franco, och den sittande republikanska regeringen. Franco fick starkt militärt stöd av Tyskland och Italien.

Spanska inbördeskriget brukar ofta omtalas som en tysk ”generalrepetition” inför andra världskriget. Det blev en möjlighet för Hitler och den tyska krigsmakten att pröva flygvapnets styrka. Luftwaffe gav understöd till Francos arméer och utförde terrorbombningar mot civila mål. Mest känd är tyskarnas bombning av den spanska staden Guernica den 26 april 1937, med stora förluster av civila människoliv.

Inbördeskriget tog slut den 1 april 1939. Nationalisterna hade vunnit och general Franco blev diktator. Omkring en miljon människor hade dödats eller flytt från landet. Franco behöll makten i Spanien fram till sin död 1975.

När andra världskriget bröt ut förklarade Franco Spanien som neutralt. Under perioden juni 1940-1943 stod Spanien som icke-krigförande på axelmakternas (Tyskland, Italien och Japan) sida. Därefter var Spanien återigen neutralt fram till krigsslutet.

Den 13 mars 1938 marscherade tyska trupper in i Österrike, som blev en del av det tyska riket. Stora delar av befolkningen accepterade anslutningen och hälsade tyskarna med jubel. Tyska SS-förband och österrikiska nazister genomförde en brutal utrensning bland de ledare och politiker som motsatte sig annekteringen.

I Versaillesfreden efter första världskriget fick de förlorande staterna Tyskland och Österrike-Ungern lämna ifrån sig stora landområden. Miljoner tysktalande människor hamnade i icke-tysktalande länder. Ett av dessa områden var Sudetenland, även kallat Sudettyskland. Ett område som varit en del av Österrike-Ungern, men som 1919 blev en del av Tjeckoslovakien.

Efter annekteringen av Österrike i mars 1938, krävde Hitler att också Sudetenland skulle bli en del av Tyskland. Han hade starkt stöd av Sudetområdets 3,5 miljoner tysktalande invånare och det sudettyska nazistpartiet. När den tjeckoslovakiska regeringen sade nej, förbereddes en militär tysk aktion mot landet. Den 29 september 1938 sammanträffade den brittiska premiärministern Neville Chamberlain och Frankrikes president Édouard Daladier med Adolf Hitler och Italiens ledare Benito Mussolini i München, för att försöka lösa krisen i Tjeckoslovakien. Genom att hota med krig fick Hitler igenom sina krav på Sudetenland. Han lovade att detta var hans sista territoriella krav och att respektera det övriga Tjeckoslovakiens gränser. Vid hemkomsten till London förklarade premiärminister Chamberlain att han genom Münchenavtalet hade uppnått ”fred i vår tid” ("I bring you peace in our time").

Under större delen av 1930-talet förde Storbritannien och Frankrike en eftergiftspolitik gentemot Tyskland. Hitlers åtgärder möttes med protester och fördömanden, men inte med några motaktioner. Denna så kallade appeasementpolitik förknippas starkt med den brittiske premiärministern Chamberlain. Till en början sågs eftergifterna mot Tyskland som mer eller mindre berättigade. Den tyska politiken handlade än så länge om att återställa det som hade tagits ifrån Tyskland i Versaillesfreden. När Hitlers utrikespolitik blev allt mer aggressiv under 1938-1939, blev eftergifterna ett medel att försöka rädda Europa från ett nytt krig.

I Münchenavtalet den 29 september 1938 fick Hitler igenom sitt krav på att annektera Sudetenland, den tyskspråkiga delen av Tjeckoslovakien. Den 1 oktober 1938 marscherade tyska trupper in i Sudetenland. De omkring 3,5 miljoner tysktalande invånarna i området hälsade trupperna med stort jubel. Hitler lovade att detta var hans sista territoriella krav och att han skulle respektera det övriga Tjeckoslovakiens gränser.

Mindre än ett halvår senare bröt han det löftet. Den 15 mars 1939 besatte tyska trupper Tjeckoslovakien. Den västra delen (Böhmen-Mähren) förklarades som ett tyskt protektorat och införlivades i det tyska riket. Den östra delen (Slovakien) blev en självstyrande stat i allians med Tyskland. Hösten 1944 ockuperades även Slovakien.

Ockupationen av Tjeckoslovakien våren 1939 väckte starka reaktioner hos omvärlden. Hitler nöjde sig inte längre med att återerövra det som Tyskland hade förlorat i Versaillesfreden och att samla alla tysktalande folk inom sitt rike. Hans politik syftade till en total maktdominans i Europa.

Efter första världskriget ställdes det tyska området kring handelsstaden Danzig under Nationernas Förbunds beskydd. Genom en union förenades det med Polen och fick, enligt Versaillesfördraget, inte återgå Tyskland.

Från och med hösten 1938 krävde Hitler flera gånger att Danzig skulle återförenas med Tyskland. Den polska regeringen sade nej. Den 21 mars 1939 upprepades kravet i en hotfullare ton. Den polska regeringen svarade att ett tyskt försök att erövra Danzig skulle betyda krig.

Den brittiska eftergiftspolitiken gentemot Tyskland hade misslyckats. Ett nytt krig i Europa verkade oundvikligt. Storbritannien och Frankrike tillkännagav att de skulle stödja Polen om det angreps.

I slutet av augusti skärptes konflikten mellan Tyskland och Polen. In i det sista försökte Storbritannien, Frankrike och flera andra stater att lösa konflikten på fredlig väg. Även Hitlers vapenbroder Mussolini försökte hindra krigsutbrottet. Anledningen var att den italienska armén ännu inte var fullt rustad för att gå i krig mot Storbritannien och Frankrike.

Efter första världskriget tillhörde Italien segrarmakterna, men uppnådde inte den stormaktsposition som många italienare hade hoppats på. I början av 1920-talet präglades Italien av svag ekonomi, massarbetslöshet, strejker och politisk oro. Kommunistiska organisationer övertog med våld makten i många städer. Gatubilden var fylld av öppna våldsstrider mellan kommunistiska och nationalistiska rörelser.

I oktober 1922 tog Benito Mussolini och hans fascistiska parti makten i Italien. I januari 1925 förbjöds alla andra politiska partier och Italien blev en diktatur. Mussolini hävdade Italiens ställning som stormakt och strävade efter att utöka det italienska territoriet. Fram till mitten av 1930-talet hade Mussolini goda relationer med västmakterna och deltog i de fransk-brittiska protesterna när Hitler bröt mot Versaillesfreden.

När Italien ockuperade Abessinien (nuvarande Etiopien) 1935, stämplade Nationernas Förbund Italien som angripare och införde ekonomiska sanktioner mot landet. Italien fick hjälp av Tyskland och ett samarbete påbörjades mellan de båda länderna. Hösten 1936 myntade Mussolini begreppet ”axeln Berlin-Rom”. Italien lämnade Nationernas Förbund och Mussolini gav Hitler sitt fulla stöd. Samarbetet stärktes 1937-1938, när både länderna stödde general Franco i det spanska inbördeskriget.

Efter att Hitler hade ockuperat Tjeckoslovaken i mars 1939, började även Mussolini att utöka sitt maktområde. Den 7 april 1939 ockuperade italienska trupper Albanien, som införlivades med Italien.

Den 22 maj 1939 ingick Tyskland och Italien en ömsesidig allians, den så kallade Stålpakten. Om ett av länderna hamnade i krig, skulle det andra landet omedelbart sluta upp som bundsförvant med militär hjälp.

Den 27 september 1940 anslöt sig också Japan till Tyskland och Italien. Tremaktspakten ”axeln Berlin-Rom-Tokyo” bildades. Under andra världskriget kallades Tyskland och dess allierade för axelmakterna.

Den 23 augusti 1939 ingick Tyskland och Sovjetunionen ett avtal om att inte angripa varandra militärt. Det skrevs under i Moskva av Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov och Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop. Det kallas därför ofta Molotov-Ribbentroppakten. Nyheten om den tysk-sovjetiska icke-angreppspakten var oväntad för övriga världen. Under hela 1930-talet hade Hitler talat om det kommunistiska Sovjetunionen som en huvudfiende.

Hitlers främsta motiv till pakten var att kunna anfalla Polen, utan att riskera ett tvåfrontskrig med både västmakterna och Sovjetunionen. Sovjetunionens ledare, Josef Stalin, hade försökt att bilda ett försvarsförbund med Storbritannien och Frankrike, men detta hade misslyckats. Avtalet med Tyskland blev en väg ut ur Sovjetunionens utrikespolitiska isolering.

Till icke-angreppspakten hörde också ett hemligt avtal, där Östeuropa delades upp. Östra Polen, Finland, Estland, Lettland och Bessarabien tillföll Sovjetunionens. Västra Polen och Litauen tillföll Tyskland, men i slutet av september 1939 fick Sovjetunionen fria händer även i Litauen. 

I gryningen den 1 september 1939 gick tyska trupper över gränsen till Polen.

Trots att den tyska upprustningen inte var färdig, var de moderna tyska trupperna klart överlägsna och avancerade snabbt. Danzig erövrades av tyskarna redan första dagen, Krakow den 6 september och Warszawa den 28 september.

Enligt den tysk-sovjetiska icke-angreppspakten, som hade ingåtts den 23 augusti 1939, skulle östra delen av Polen tillfalla Sovjetunionen. Den 17 september anföll den sovjetiska Röda armén Polen österifrån. Polen var besegrat den 5 oktober. En polsk exilregering upprättades i Paris. Den flyttade senare till London.

Det tyskockuperade Polen delades i två sektorer. Den ena införlivades med Tyskland. Den andra inrättades som ett generalguvernement, under den tyska SS-officeren Hans Franks ledning. Under Franks ledning fördes en mycket brutal politik mot den polska befolkningen och de polska judarna.

Den 2 september 1939 förklarade sig Italien som icke-krigförande nation, men på Tysklands sida. Den italienska armén var ännu inte rustad för att föra krig mot stormakterna i Europa. 

Morgonen den 3 september 1939 överlämnade de brittiska och franska regeringarna ett ultimatum till Tyskland, att dra tillbaka sina trupper från Polen före klockan 11.00. När den tyska regeringen inte hade svarat när tidsfristen gick ut, förklarade Storbritannien och Frankrike, tillsammans med de brittiska kolonierna Australien, Nya Zeeland och Indien, krig mot Tyskland.

Storbritanniens och Frankrikes krig mot Tyskland under perioden från krigsförklaringen fram till april-maj 1940, kallas ”The phony war” (låtsaskriget). Storbritannien och Frankrike skickade inga trupper till Polens hjälp och gick inte till någon militär offensiv mot Tyskland.

De nordiska länderna och de flesta andra länder i Europa samt USA, förklarade sig neutrala i början av september 1939. 

Den 8 november varje år samlades medlemmar från nazistpartiet i Bürgerbräukeller i München, för att högtidlighålla minnet av den misslyckade statskuppen (ölkällarkuppen) den 8-9 november 1923. Sammankomsten inleddes alltid med att Hitler höll ett tal mellan klockan 08.30 och 10.00. Men den 8 november 1939 började han hålla sitt tal en halvtimme tidigare och avslutade 09.07. Klockan 09.20 exploderade en bomb i närheten av platsen där Hitler hade stått och talat. Nio personer dog, men Hitler överlevde mordförsöket.

Strax därefter greps en man vid namn Johann George Elster, när han illegalt försökte ta sig över gränsen till Schweiz. Ett antal föremål hittades hos honom, som gjorde att han misstänktes för att ligga bakom attentatet mot Hitler i München. Han förhördes och erkände under tortyr. Han skickades först till koncentrationslägret Sachsenhausen och senare till Dachau. I april 1945 avrättades han på order av högt uppsatta regeringstjänstemän.

Den nazistiska ledningen var säker på att Elster hade arbetat för den brittiska underrättelsetjänsten, men senare forskning har visat att han agerade helt på egen hand. Elster var snickare och motståndare till nazismen. Han tyckte att naziregimen hade försämrat förhållandena för den tyska arbetarklassen och tagit ifrån det tyska folket deras frihet. När det stod klart att den nazityska politiken skulle leda till ett nytt krig i Europa, hade han bestämt sig för att mörda Hitler. Han hade ägnat en månad åt att gräva en tunnel under golvet i Bürgerbräukeller. Genom tunneln tog han sig sedan in i lokalen och placerade en tidsinställd bomb.

Enligt den tysk-sovjetiska icke-angreppspakten som ingicks den 23 augusti 1939, låg Finland inom Sovjetunionens intresseområde. I oktober 1939 krävde den sovjetiska regeringen att Finland skulle överlämna landområden kring den finsk-ryska gränsen till Sovjetunionen. Istället skulle Finland få en del av Sovjetkarelen. Den finska regeringen sade nej.

Den 30 november 1939 anföll sovjetiska trupper Finland. Den finska armén var dåligt mobiliserad. På den sovjetiska sidan deltog omkring 800 000 soldater. På den finska sidan 150 000 soldater. Den 13 mars 1940 tvingades Finland kapitulera och acceptera hårda fredsvillkor. Stora finska landområden fick överlämnas till Sovjetunionen. Omkring 400 000 finländare i dessa områden tvingades lämna sina hem.

Den 17 september 1939 gick sovjetiska förband in i och ockuperade de östra delarna av Polen. Officiellt motiverades aggressionen med behovet av att ”skydda” den vitryska och ukrainska befolkningen i dessa områden efter att, som man uttryckte det den polska statens sönderfall och” interna konkurs”. I själva verket hade Tyskland och Sovjetunionen redan före det tyska anfallet på Polen delat upp det polska territoriet mellan sig i ett hemligt tilläggsprotokoll till det så kallade Molotov-Ribbentrop-avtalet som undertecknades den 23 augusti 1939. Någon officiell krigsförklaring utfärdades vare sig från sovjetisk eller från polsk sida, men en del polska förband bjöd på begränsat väpnat motstånd.

I samband med den sovjetiska ockupationen arresterades 240 000-260 000 polska militärer och sattes i sovjetiska läger. Även polska civila arresterades i stor utsträckning under de påföljande månaderna i syfte att eliminera de bärande skikten av den polska staten. Under hösten och vintern 1939 släpptes de flesta av de fångna soldaterna och underofficerarna medan polska officerare, liksom polis och fängelsepersonal, kom att koncentreras till tre läger i Kozelsk, Ostasjkov och Starobilsk.

Fångarna i dessa tre läger, sammanlagt ca 14 700, dödades i april-maj 1940 på direkt order av Politbyrån. Fångarna i Kozelsk fördes till Katynskogen utanför Gnezdovo, de från Ostasjkov till Kalinin och de från Starobilsk till Charkiv där de sköts och slängdes i massgravar. Samtidigt dödades ca 7 300 andra polska fångar som hölls i olika fängelser i de vitryska och ukrainska sovjetrepublikerna. Dessa händelser brukar ofta sammanfattande benämnas som Katyn-massakern, eftersom det var massakern på denna plats som tidigast blev föremål för internationell uppmärksamhet.

1943 hittade tyska förband massgravarna i Katyn och spred nyheten över världen som ett led i den tyska krigspropagandan. Detta bemöttes från sovjetiskt håll med påståendet att det varit tyskarna som själva var förövare. Inte minst av realpolitiska skäl kom de brittiska och amerikanska regeringarna att så länge kriget pågick officiellt acceptera den sovjetiska versionen. Efter kriget fastslog en amerikansk kongressutredning 1952 att Sovjetunionen varit förövare. Storbritannien dröjde emellertid betydligt längre med ett entydigt officiellt erkännande av den sovjetiska skulden. Från sovjetisk sida vidhöll ända fram till murens fall att det var tyskarna som var ansvariga för massakern och det var först 1990 som Mikhail Gorbatjov slutligen erkände att det i själva verket hade varit NKVD som hade dödat de polska fångarna.

På morgonen den 9 april 1940 gick tyska trupper över gränserna till Danmark och Norge. Den tyska regeringen uppmanade båda länderna att inte göra motstånd. Länderna skulle få förbli självständiga och regeringarna skulle få sitta kvar om de samarbetade med Tyskland. En av orsakerna till angreppet var att säkra de svenska järnmalmsleveranserna till Tyskland, som bland annat transporterades via den norska hamnstaden Narvik. Av militärstrategiska skäl skulle Tyskland också upprätta marin- och flygbaser på den norska västkusten mot Storbritannien.

Danmark

Det danska försvaret var alltför dåligt rustat för att strida mot den tyska armén. Den danska regeringen accepterade därför de tyska kraven, utan att förklara krig mot Tyskland. Regeringen fick sitta kvar och Danmark fick en särställning jämfört med andra länder som var ockuperade av Tyskland. Det innebar bland annat att judarna i Danmark inte utsattes för några tyska åtgärder under de första åren av ockupationen.

Till en början bedrev den danska regeringen en samarbetspolitik med Tyskland. Det danska folkets motstånd mot ockupationen blev emellertid allt starkare. Efter stora strejker och sabotageaktioner mot tyskarna, avsattes den danska regeringen den 29 augusti 1943. Danmark ställdes därefter under direkt tyskt styre. SS-generalen Werner Best blev den tyska regeringens representant i Danmark. Ockupationsförhållandena hårdnade och allt fler danskar fängslades. Över 6 000 tusen danskar deporterades till tyska koncentrationsläger. Minst lika många placerades i läger som upprättades i Danmark.

Norge

Den norska regeringen sade nej till de tyska kraven om samarbete och förklarade krig mot Tyskland. Storbritannien och Frankrike sände några mindre trupper till Norges hjälp, men kunde inte hindra invasionen. Norge tvingades kapitulera den 10 juni. Några dagar tidigare hade den norska regeringen och kungen flytt till London, där en exilregering upprättades.

I Norge inrättades en tysk ockupationsmyndighet, under ledning av rikskommissarie Josef Terboven. Vidkun Quisling, som var ledare för det norska nazistpartiet Nasjonal Samling, blev ministerpresident för en nationell nazistisk regering. Men Quisling och hans regering fick aldrig någon verklig makt.

Makten låg hos Terboven, som var direkt underställd den tyska regeringen. Terboven använde propaganda, våld och terror för att skrämma det norska folket till lydnad. Till sin hjälp hade han Gestapo, SS och Wehrmacht. Som mest fanns över 400 000 tyska soldater i Norge. Omkring 40 000 norrmän arresterades. Tre fjärdedelar av dem sattes i fängelser och koncentrationsläger som tyskarna upprättade i Norge. Omkring 9 000 deporterades till läger i Tyskland. 

På morgonen den 10 maj 1940 gick tyska trupper över gränserna till Holland, Belgien och Luxemburg. Därifrån fortsatte de vidare in i Frankrike. Luxemburg erövrades snabbt. Den 14 maj utsattes den holländska hamnstaden Rotterdam för ett tyskt bombanfall, som nästan jämnade staden med marken. Holland kapitulerade den 15 maj och Belgien den 28 maj. Både den holländska och den belgiska regeringen flydde till London och bildade exilregeringar. Hitler utnämnde SS-officeren Arthur Seyss-Inquart till rikskommissarie i det ockuperade Holland.

I slutet av maj omringades brittiska och franska styrkor på den franska kusten vid Dunkerque. Mellan den 27 maj och den 4 juni räddades 215 000 brittiska och 120 000 franska soldater över Engelska kanalen till Storbritannien. Över 850 fartyg i alla storlekar – krigsfartyg, färjor, pråmar, fiskebåtar och fritidsbåtar – hämtade oavbrutet soldater på stränderna, samtidigt som de besköts av tyskarna. Det mesta av de brittiska vapnen fick lämnas kvar i Dunkerque och föll i tyskarnas händer.

Paris ockuperades av tyskarna den 14 juni 1940. Den 22 juni undertecknades vapenstilleståndet mellan Frankrike och Tyskland. Frankrikes kapitulation var en stor seger för Hitler, som nu fick chansen att triumfera över ett av de länder som hade dikterat Tysklands nederlag i Versaillesfreden, efter första världskriget. Fransmännen tvingades underteckna kapitulationen i samma järnvägsvagn som hade använts vid Tysklands kapitulation den 11 november 1918. Hitler lät hämta den från det museum där den stod uppställd. Den franska officeren Charles de Gaulle flydde till London, där han senare blev ledare för en fransk exilregering.

Två tredjedelar av Frankrike ockuperades av Tyskland. Södra delen av landet blev formellt självständigt och styrdes av den franska så kallade Vichyregeringen, under ledning marskalk Henri Philippe Pétain. I verkligheten fungerade Vichyfrankrike som en tysk lydstat. Vichyregimen förde en hård anti-judisk politik, både efter tyska krav och på egna initiativ. I november 1942 ockuperades även Vichyfrankrike av Tyskland. 

Den 10 maj 1940, samma dag som Tyskland anföll Holland, Belgien och Frankrike, tvingades den brittiska premiärministern Neville Chamberlain att avgå. Han efterträddes av Winston Churchill, som sedan krigsutbrottet hade varit marinminister.

Orsakerna till Chamberlains avgång var bland annat en växande kritik mot den eftergiftspolitik han hade fört gentemot Nazityskland under senare delen av 1930-talet. När Storbritannien inte lyckades stoppa de tyska truppernas erövring av Norge, blev kritiken mot Chamberlain ännu starkare.

Churchill ledde Storbritannien under resten av kriget. Han rubbade aldrig på sin övertygelse att Nazityskland måste besegras. Många av hans officiella uttalanden under krigsåren blev berömda citat över hela världen. Strax efter att han blivit premiärminister föklarade han: ”Jag har ingenting annat att erbjuda än blod, möda, tårar och svett” (”I have nothing to offer but blood, toil, tears and sweat”).

Under senare delen av 1930-talet etablerades ett nära politiskt samarbete mellan det nazistiska Tyskland och det fascistiska Italien. Den 22 maj 1939 ingick de båda länderna en biståndspakt (Stålpakten), som innebar ömsesidig militär hjälp om ett av länderna skulle hamna i krig.

När kriget bröt ut mellan Tyskland och Polen/Storbritannien/Frankrike i början av september 1939, valde Italien ändå att ställa sig utanför. De förklarade sig som icke-krigförande på Tysklands sida. Den främsta anledningen var att den italienska armén ännu inte var tillräckligt rustad för att gå i krig.

Efter Tysklands stora segrar i Västeuropa under våren 1940, valde Italien att gå in i kriget som stridande part på Tysklands sida. Den 10 juni 1940 förklarade Italien krig mot Storbritannien och Frankrike. I september anföll Italien Egypten och i oktober Grekland. Den italienska armén led emellertid stora förluster och trängdes tillbaka på båda fronterna.

Enligt den tysk-sovjetiska icke-angreppspakten, som ingicks den 23 augusti 1939, fick Sovjetunionen fria händer i Baltikum. I mitten av juni 1940 ockuperades Estland, Lettland och Litauen av sovjetiska trupper. Kort därefter införlivades de tre staterna med Sovjetunionen.

Efter Frankrikes fall i juni 1940 stod Storbritannien på tur för Hitlers invasionsplaner. Anfallet skulle göras i två etapper. Först skulle det tyska flygvapnet (Luftwaffe) slå ut det brittiska stridsflyget (RAF - Royal Air Force), vilket beräknades ta högst några veckor. Därefter skulle tyska trupper landstiga på den brittiska kusten.

Den 12 augusti 1940 inleddes det tyska flyganfallet över Storbritannien. Men det brittiska flygvapnet var starkare än vad tyskarna hade trott. Efter en månad stod det klart att Storbritannien inte skulle kunna besegras i luften. RAF hade vunnit slaget om Storbritannien och gjort den tyska invasionen omöjlig. Premiärminister Churchill hyllade de brittiska stridspiloterna med de berömda orden: ”Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket” (”Never was so much owed by so many to so few”).

När invasionsplanerna misslyckades började Tyskland istället genomföra rena terrorbombningar mot det brittiska folket. Under den så kallade blitzen över London hösten och vintern 1940/1941, förstördes miljoner bostäder och över 40 000 människor dödades. De tyska bombningarna fortsatte fram till maj 1941. Då omdirigerades Luftwaffe till östfronten, inför anfallet mot Sovjetunionen.

Efter att Nationernas Förbund (NF) hade fördömt Japans angrepp på Kina i början av 1930-talet, lämnade Japan NF 1932. Japan blev utrikespolitiskt isolerat och välkomnade Hitlers förslag till samarbete under senare delen av 1930-talet.

Den 27 september 1940 anslöt sig Japan till alliansen mellan Tyskland och Italien. En tremaktspakt undertecknades och den tidigare ”axeln Berlin-Rom” utökades till ”axeln Berlin-Rom-Tokyo”. Pakten innebar att de tre staterna skulle ge varandra militärt bistånd. Den gav också Tyskland och Italien rätt att bli ledande stater  i Europa, medan Japan skulle vara ledande i Asien.

Tyskland, Italien och Japan kallades för axelmakterna. Även alla andra länder som var allierade med Tyskland räknades till axelmakterna.  

Ungern, Rumänien och Bulgarien ansluter sig

Under hösten 1940 utövade Hitler påtryckningar mot Ungern, Rumänien och Bulgarien, för att de skulle ansluta sig till tremaktspakten.

Ungern anslöt sig den 20 november och Rumänien den 23 november. Redan tidigare på hösten hade tyska trupper placerats i Rumänien. Den främsta anledningen var att skydda de rumänska oljefälten. På grund av kriget avbröts Europas handelsutbyte med Nord- och Sydamerika. Eftersom större delen av all olja importerades därifrån, blev det stor brist på olja och bensin i Europa. Under kriget var Rumänien det enda land som kunde förse Tyskland med olja.

Den 1 mars 1941 anslöt sig också Bulgaren till tremaktspakten.

Att få kontroll över den nordafrikanska kusten var strategiskt viktigt för båda de krigförande sidorna. Den krigförande part som behärskade kusten, skulle även få kontroll över fartygstrafiken i Medelhavet. Härifrån skulle de allierade också lätt kunna anfalla de italienska öarna.

Under hösten 1940 försökte italienska trupper ockupera Egypten, men möttes av överlägset brittiskt motstånd. I mars 1941 sattes den tyska afrikakåren, under ledning av general Erwin Rommel, in i striderna i Nordafrika. Tyskarna nådde stora framgångar. I början av 1942 hade de brittiska styrkorna lidit stora förluster och trängts tillbaka in i Egypten, till el-Alamein.

Den 28 oktober 1940 gick italienska styrkor in i Grekland, men lyckades inte besegra den grekiska armén. Grekland fick hjälp av Storbritannien som skickade allierade trupper till det grekiska fastlandet och Kreta.

Den 6 april 1941 förklarade Tyskland krig mot Grekland och sände trupper till Italiens hjälp. Det grekiska fastlandet ockuperades av Tyskland i slutet av april och Kreta i slutet av maj.

Den 6 april 1941 anföll tyska, österrikiska och ungerska trupper Jugoslavien. Efter tyska bombangrepp som förstörde flera städer, kapitulerade Jugoslavien den 17 april 1941.

Den 22 juni 1941 inledde Tyskland operation Barbarossa – det stora fälttåget i Sovjetunionen

De tyska förberedelserna för Barbarossa hade pågått sedan sommaren 1940, men för Sovjetunionen kom anfallet överraskande. Den sovjetiske ledaren, Josef Stalin, var övertygad om att Hitler inte skulle bryta den icke-angreppspakt som gjorts mellan Tyskland och Sovjetunionen i augusti 1939. I anslutning till det tyska anfallet förklarade också Rumänien, Ungern, Slovakien och Finland krig mot Sovjetunionen. Bulgarien deltog däremot inte, med motiveringen att de inte ville föra krig mot ett slaviskt broderfolk. Sovjetunionen blev nu allierat med de västeuropeiska länderna. Den 12 juli undertecknades ett avtal om ömsesidigt militärt bistånd mellan Sovjetunionen och Storbritannien.

Under hösten 1941 blev fälttåget en stor framgång för Tyskland. De baltiska staterna (Estland, Lettland och Litauen) som hade varit ockuperade av Sovjetunionen sedan sommaren 1940, ockuperades nu istället av Tyskland. Utan större svårigheter tog sig de tyska trupperna närmare huvudmålet Moskva. Den sovjetiska Röda armén förfogade över många fler soldater än den tyska armén, men kvalitativt var den tyska armén överlägsen.

Efter anfallet genomfördes en gigantisk mobilisering i Sovjetunionen. Vid årsskiftet 1941/1942 stoppades tyskarna av Röda armén utanför Moskva och lyckades inte ta staden. Den ryska vintern hjälpte också till att hindra tyskarnas framfart. Stor del av det  tyska krigsmaterielet klarade inte kylan, både fordon och vapen slutade att fungera.

Den tyska krigsmaskinen var uppbyggd för blixtkrig. Överraskande anfall med starkt flygunderstöd, för att snabbt komma närmare slutmålet innan fienden hann organisera ett effektivt motstånd. Blixtkriget hade haft stor framgång i Västeuropa och på Balkan 1940-1941, men i Sovjetunionen tvingades tyskarna istället föra ett försvars- och ställningskrig.

Efter Finlands nederlag i Vinterkriget mot Sovjetunionen vintern 1939/1940, tvingades Finland överlämna stora landområden till Sovjetunionen. Under hösten 1940 Växte en finsk opinion fram, att Finland borde ställa sig på Tysklanda sida om ett krig skulle bryta ut mellan Tyskland och Sovjetunionen. Finlands främsta syfte var att ta tillbaka de landområden som hade förlorats i Vinterkriget.

Den 26 juni 1941 förklarade Finland krig mot Sovjetunionen, på Tysklands sida. Finska trupper deltog sedan i striderna mot Sovjetunionen fram till september 1944. Det har kommit att kallas Fortsättningskriget eller Finlands fortsättningskrig.

När kriget bröt ut i Europa i september 1939, förklarade sig USA neutralt. Under 1941 visade USA sitt stöd för de allierade genom att bland annat sända krigsförnödenheter till Storbritannien, men vägrade att gå med i kriget.

Den 7 december 1941 anfölls USA av Tysklands allierade Japan. Anfallet riktades mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbour på Hawaii och kom helt oväntat. Stora delar av den amerikanska stillahavsflottan förstördes och över 3 000 amerikaner dödades. De japanska förlusterna blev däremot mycket små.

Den 8 december förklarade USA krig mot Japan. Den 11 december förklarade Tyskland och Italien krig mot USA. Det tidigare neutrala USA var nu i krig både i Fjärran östern och i Europa.

Pearl Harbour var inledningen på en stor japansk offensiv i hela Sydostasien och Ostindien. I maj 1942 hade Japan ockuperat områden som kunde mäta sig med Tysklands segrar i Europa.

I augusti 1941 träffades Storbritanniens premiärminister Churchill och USA:s president Roosevelt på ett fartyg i Nordatlanten. Under mötet skrev de Atlantdeklarationen, med demokratiska riktlinjer inför krigsslutet. Det nazistiska tyranniet skulle utplånas och en varaktig fred skulle upprättas.

Den 1 januari 1942 anslöt sig 26 nationer till Atlantdeklarationen, genom att underteckna det så kallade Washingtonavtalet. Det var ett avtal som innebar att alla länder som skrev under skulle kämpa mot Nazityskland och dess bundsförvanter. Avtalet undertecknades av de tre stormakterna USA, Storbritannien och Sovjetunionen och deras allierade, samt av en rad länder i Latinamerika. Washingtonavtalet ledde till ett närmare samarbete mellan de allierade stormakterna, i kampen mot axelmakterna.

I början av 1942 behärskade den tyska Afrikakåren och general Rommel kriget i Nordafrika. Den svårt sargade brittiska armén hade tvingats tillbaka till el-Alamein. Under större delen av 1942 återupprustades de brittiska styrkorna. De omorganiserades och ställdes under general Bernard Law Montgomerys befäl.

I slutet av oktober 1942 påbörjade britterna en offensiv mot de tyska styrkorna. Den 8 november landsteg amerikanska trupper, under ledning av general Dwight D. Eisenhower i Nordafrika. Under det följande halvåret uppnådde de brittiska och amerikanska styrkorna avgörande framgångar på den nordafrikanska fronten.

Hösten 1942 inledde tyska styrkor ett anfall mot staden Stalingrad i Sovjetunionen. Striderna om staden pågick i flera månader och var ett av de hårdaste slagen under hela andra världskriget. Den 31 januari 1943 tvingades tyskarna kapitulera för de sovjetiska styrkorna.

Stalingrad blev en vändpunkt i kriget. Det var militärt en viktig strategisk knutpunkt, som nu gick förlorad för tyskarna. Det fick också en stark psykologisk effekt. Den sovjetiska armén hade visat sig överlägsen och tyskarna hade lidit ett katastrofalt nederlag. Allt fler började nu tvivla på att Tyskland skulle vinna kriget.

Efter Stalingrad avancerade de sovjetiska styrkorna på nästan alla fronter i Sovjetunionen och lyckades återerövra de områden som hade ockuperats av tyskarna. Vid årsskiftet 1943/1944 hade de tyska styrkorna drivits tillbaka till den polska gränsen.

Den 11-13 maj 1943 tvingades de tyska och italienska styrkorna att kapitulera för de brittisk-amerikanska trupperna på den nordafrikanska fronten.

De allierade hade segrat i kriget i Nordafrika och kontrollerade hela den nordafrikanska kustlinjen.

Den 10 juli 1943 invaderade brittiska och amerikanska styrkor Sicilien, för att därifrån ta sig vidare till det italienska fastlandet. I Italien blev den folkliga opinionen mot kriget och Mussolini allt starkare. Italienarna var trötta på kriget, ville lösgöra sig från alliansen med Tyskland och söka fred med de allierade.

Den 25 juli avsattes Mussolini av sitt eget fascistiska råd och en ny italiensk regering bildades. Mussolini arresterades, men fritogs av tyska fallskärmstrupper och tog sig till Norditalien.

Den 9 september nådde de brittisk-amerikanska styrkorna fastlandet och några dagar senare kapitulerade Italien. Hitler accepterade emellertid inte att Italien drog sig ur kriget, utan beslutade att landet skulle ockuperas. I mitten av september besatte tyska trupper Italien och fortsatte striderna mot de västallierade styrkorna.

Sedan november 1940 var Ungern allierat med Tyskland. När de tyska motgångarna ökade under 1943, försökte den ungerska statschefen, Nicolaus Horthy, att bryta samarbetet med Tyskland och dra sig ur kriget. I början av år 1944 bestämde Hitler därför att Ungern skulle ockuperas.

Den 19 mars besatte tyska trupper Budapest. Horthy fick till en början sitta kvar som statschef, men hans regering upplöstes. Istället tillsattes en ny tyskvänlig regering, med medlemmar från det ungerska fascistpartiet, de så kallade pilkorsarna. Den 15 oktober 1944 avgick Horthy, efter att tyskarna hade kidnappat hans son och hotade att avrätta honom. Pilkorsledaren Ferenc Szálasi blev ny statschef i Ungern.

Den 6 juni 1944 inleddes den västallierade invasionen av det europeiska fastlandet – Operation Overlord. Invasionen hade planerats länge och våren 1944 samlades stora allierade trupper i Storbritannien, i väntan på D-dagen. Den amerikanska generalen Dwight D. Eisenhower ledde hela operationen. Den brittiska generalen Bernard Law Montgomery var ledare för själva landstigningen.

Invasionen skulle egentligen ägt rum den 5 juni, men fick skjutas upp ett dygn på grund av hård storm. Invasionsstyrkan bestod av omkring 200 000 soldater, 30 000 strids- och transportplan och 5 000 fartyg.

Tidigt på morgonen den 6 juni inleddes anfallet över engelska kanalen. De allierade landsteg på fem olika platser utefter den franska kusten i Normandie, som alla hade fått olika kodnamn: Utah och Omaha (amerikanska trupper), Gold och Sword (brittiska trupper) samt Juno (kanadensiska trupper). Det dåliga vädret försvårade landstigningen. Flygplan flög vilse och divisioner med fallskärmsjägare landade på fel ställen. Många soldater drunknade i de höga vågorna och mycket krigsmateriel gick förlorat.

Tyskarna visste att en invasion skulle komma, men inte var och när. De överraskades av anfallet, men lyckades ändå mobilisera ett starkare försvar än de allierade hade väntat sig. Men trots de svåra förhållandena och det tyska motståndet lyckades invasionen. Omkring 150 000 allierade soldater landsattes det första dygnet. Efter några veckor hade de allierade tagit kontrollen över Normandie och marschen mot Tyskland kunde börja. Den 25 augusti 1944 befriades Paris. Senare på hösten befriades också Belgien.

Ungefär samtidigt med den västallierade invasionen påbörjade den sovjetiska armén en stark offensiv österifrån.

Efter Tysklands nederlag i Sovjetunionen och Nordafrika våren 1943, insåg många inom den tyska krigsmakten att kriget var förlorat. För att försöka rädda Tyskland från total undergång, gick ett antal högre militärer och ämbetsmän samman i en motståndsgrupp. De planerade att mörda Hitler och störta den nazistiska regeringen. Därefter skulle en ny regering bildas, som skulle göra slut på kriget genom att förhandla fram en fred med de allierade.

Under hösten 1943 och våren 1944 planerade gruppen flera olika attentat mot Hitler, men inget av dem kunde genomföras. Efter landstigningen i Normandie i början av juni 1944, började det bli ont om tid för att förhandla med de allierade innan det var för sent.

Den 20 juli 1944 sattes ”Operation Valkyria” i verket. Under ett militärt möte i högkvarteret i Rastenburg i Ostpreussen, skulle Hitler mördas med hjälp av en tidsinställd bomb. När Hitler var död skulle regeringsbyggnaderna i Berlin ockuperas och de övriga ledande nazisterna skulle arresteras.

Mordet på Hitler skulle utföras av den tyske översten, Claus Schenk von Stauffenberg. Han hade bevittnat Einzatsgruppens brutala mord på judarna i Östeuropa och insett det vansinniga i den nazistiska utrotningspolitiken. Efter att ha blivit svårt skadad vid den nordafrikanska fronten, stationerades han i Tyskland 1943 och anslöt sig till den motståndsgrupp som tänkte störta den nazistiska regeringen.

Stauffenberg anlände till mötet i Rastenburg utrustad med en dokumentväska och två sprängladdningar. Han placerade väskan under bordet i närheten av Hitlers plats och lämnade sedan rummet. Explosionen dödade fyra personer och skadade flera, men Hitler undkom nästan oskadd. En del av anledningen till att Hitler klarade sig var att bomben exploderade för långt ifrån honom. Efter att Stauffenberg hade lämnat rummet stötte en annan deltagare till väskan, och eftersom han tyckte den stod i vägen flyttade han undan den. Hitler skyddades också av den tjocka bordsskivan av ek, som han stod lutad över. Dessutom hade Stauffenberg bara hunnit aptera den ena av de båda sprängladdningarna, vilket innebar att explosionskraften blev mindre än planerat.

Alla som på något sätt hade varit inblandade i sammansvärjningen mot Hitler straffades hårt. Flera av attentatsmännen, däribland Stauffenberg, sköts ihjäl redan samma kväll. De övriga ställdes inför rätta, dömdes till döden och hängdes. Fältmarskalk Erwin Rommel hade stött motståndsgruppen, men inte deltagit aktivt i attentatet. Han fick välja mellan att avrättas eller begå självmord. Han valde självmord.

När den sovjetiska armén närmade sig Warszawa, startade den polska motståndsrörelsen ett uppror mot de tyska trupperna i staden. Inom några dagar skulle de sovjetiska styrkorna tränga in i Warszawa och komma motståndsmännen till hjälp.

Men de sovjetiska trupperna kom aldrig till undsättning, utan stannade utanför Warszawa. Efter 63 dagars hårda strider tvingades motståndskämparna ge upp. Då hade tiotusentals motståndsmän och civila dödats av de tyska trupperna. En stor del av Warszawas befolkning deporterades till koncentrations- och arbetsläger och tyskarna förstörde stora delar av staden. Först därefter gick de sovjetiska styrkorna in och erövrade Warszawa.

För samtiden var det oförklarligt varför de sovjetiska styrkorna inte hade ingripit. Efter kriget framträdde emellertid ett politiskt motiv bakom ryssarnas agerande. Under den tyska ockupationen hade den polska motståndsrörelsen vuxit sig stark. Dess mål var att uppnå ett fritt och självständigt Polen. Men Sovjetunionen hade andra planer för Polen. Efter krigsslutet skulle landet bli kommunistiskt och göras till en sovjetisk lydstat. För att underlätta införandet av kommunismen, var det från sovjetisk sida önskvärt att den nationella polska motståndsstyrkan eliminerades.

Under våren 1944 ville den finska regeringen bryta den militära alliansen med Tyskland och försöka få fred med Sovjetunionen. Samtidigt använde den tyska regeringen både löften och hot för att hålla kvar Finland i alliansen.

Den 19 september undertecknades ett fredsavtal mellan Finland och Sovjetunionen. Finland tvingades lämna över vissa landområden och acceptera ett krigsskadestånd på 300 miljoner dollar. Den finska armén skulle demobiliseras och alla tyska förband skulle lämna finsk mark.

Tyskarna hämnades genom att bränna ner många byar och samhällen i norra Finland, innan de lämnade landet.

Den 4-12 februari 1945 träffades Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, USA:s president Franklin D Roosevelt och Sovjetunionens ledare Josef Stalin i Jalta på Krim.

Under mötet diskuterade de tre allierade ledarna frågor som rörde krigsslutet och tiden därefter.

• Tyskland skulle tvingas att kapitulera villkorslöst.
• Efter kapitulationen skulle Tyskland delas in i fyra ockupationszoner: en brittisk, en fransk, en amerikansk och en sovjetisk.
• Den allierade ockupationspolitiken skulle skötas av en särskild kontrollkommission.
• Tyskland skulle demilitariseras.
• Det tyska folket skulle avnazifieras.
• Förenta Nationerna (FN) skulle bildas som en världsomfattande freds- och säkerhetsorganisation.

En konfliktfråga mellan de två västliga ledarna och Stalin, var Östeuropas och framför allt Polens framtid. Många länder i Östeuropa hade redan erövrats av den sovjetiska armén och ingått avtal som, på ett eller annat sätt, band dem till Sovjetunionen, men frågan om Polen var ännu inte löst. Stalin hade här ett ganska starkt förhandlingsläge gentemot Churchill och Roosevelt. Sovjetunionens insats i kriget mot Tyskland var betydande, både vad det gällde segrar över de tyska arméerna och sovjetiska förluster. Vid tiden för Jaltakonferensen hade den sovjetiska armén också nått längre i offensiven mot Tyskland på östfronten, än vad de västallierade arméerna hade gjort i Västeuropa. Lösningen blev att Churchill och Roosevelt accepterade en tillfällig kommunistisk regering i Polen (Lublinregeringen), på villkor att fria val skulle utlysas efter krigsslutet.

Den 12 april 1945 dog den amerikanska presidenten Franklin D Roosevelt, 63 år gammal. Han efterträddes av den tidigare vicepresidenten Harry Truman.

Roosevelt hade varit president i USA sedan 1933. 

När krigetsslutet närmade sig försökte Mussolini fly från Italien. Han och hans älskarinna, Clara Petacci, tillfångatogs av italienska motståndsmän när de försökte ta sig över gränsen till Schweiz.

Mussolini anklagades för krigsförbrytelser. Både han och Clara Petacci sköts ihjäl den 28 april 1945. Efter morden hängdes deras kroppar upp på Piazza Loreto i Milano. 

I början av 1945 var Berlin en sönderbombad stad och de allierade styrkorna kom allt närmare, både från väster och öster.

Hitler tillbringade sina sista månader i en bunker djupt under riksdagskansliets trädgård. Där fanns också hans älskarinna Eva Braun, en stab av adjutanter och sekreterare samt vaktmanskap. Den 22 april flyttade även propagandaminister Joseph Goebbels, med sin hustru Magda och deras sex barn, till bunkern.

Den 20 april firade Hitler sin 56:e födelsedag i bunkern. Många av de ledande nazisterna kom och gratulerade. De flesta av dem lämnade sedan Berlin, för att komma undan den sovjetiska armén.

Den 29 april gifte sig Hitler med Eva Braun. Samma dag skrev han sitt politiska testamente, där han utsåg chefen för den tyska flottan, storamiral Karl Dönitz, till sin efterträdare. Men Dönitz fick inte ärva titeln Führer, utan blev utsedd till rikspresident.

På eftermiddagen den 30 april begick Hitler och hans nyblivna fru självmord. Hon med hjälp av en cyanidtablett (blåsyra). Han genom att skjuta sig själv i tinningen. Dessförinnan hade Hitler testat cyanidtabletternas tillförlitlighet, genom att döda sin schäferhund Blondie. Hitlers och Evas lik bars upp i trädgården, där de dränktes i bensin och brändes. På förmiddagen den 1 maj fick Dönitz veta att han nu var Nazitysklands ledare. Knappt en vecka senare tillkännagav han Tysklands kapitulation.

Dagen efter Hitlers död begick också Joseph och Magda Goebbels självmord. Innan de tog sina egna liv dödade de sina sex barn, som var mellan fyra och tolv år gamla. Barnen drogades först medvetslösa med morfin och dödades sedan med cyanidtabletter.

Under de första månaderna 1945 trängde de allierade allt längre in på den europeiska kontinenten och in i Tyskland. Brittiska och amerikanska styrkor västerifrån och den sovjetiska Röda armén österifrån. Den 25 april möttes sovjetiska och västallierade soldater för första gången, vid staden Torgau söder om Berlin.

I mitten av april nådde sovjetiska styrkor fram till Berlin. Det tyska försvaret av staden bestod endast av ungdomar från Hitler-Jugend, hemvärnsmän och spillror av Vermacht och Waffen-SS. Den 2 maj kapitulerade Berlin och ockuperades av Röda armén.

Den 2 maj 1945 kapitulerade de tyska trupperna i Italien. Den 5 maj kapitulerade de tyska trupperna i nordvästra Tyskland, Holland och Danmark. Den 7-8 maj kapitulerade Tyskland på alla övriga fronter. Efter fem år och åtta månaders krig blev det fred i Europa.

Tyskland delades upp i fyra ockupationszoner av segrarmakterna Storbritannien, Frankrike, USA och Sovjetunionen. Även Berlin, som låg i den sovjetockuperade delen av landet, delades i fyra ockupationszoner.

Under segrarmakternas kontroll skulle Tyskland avrustas, avnazifieras och byggas upp till en framtida demokrati.

Den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över staden Hiroshima i Japan. Den 9 augusti fälldes den andra atombomben över Nagasaki. Med undantag av några få byggnader, förstördes båda städerna helt.

I Hiroshima dog mellan 60 000 och 70 000 människor omedelbart, i Nagasaki omkring 40 000. Antalet svårt skadade var ännu högre och många av dem dog av sina skador. Ytterligare ett mycket stort antal människor drabbades av strålningsskador på längre sikt.

Beslutet att fälla atombomberna över Japan togs av den amerikanska presidenten Harry Truman. I början av 1945 stod det klart att Japan skulle förlora kriget, men den slutliga invasionen av landet beräknades kosta närmare en miljon amerikanska soldater livet. Istället valdes atombomben, för att få ett snabbt slut på kriget.

Till följd av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki kapitulerade Japan den 14 augusti 1945. 

Den 14 augusti 1945 tillkännagav den japanska kejsaren att Japan kapitulerade. Det officiella fredsavtalet mellan USA och Japan undertecknades den 2 september. Andra världskriget var slut.

Räknat från Tysklands anfall mot Polen den 1 september 1939 till Japans kapitulation den 2 september 1945, pågick andra världskriget i sex år. Omkring 50 miljoner människor dog på grund av kriget. En stor del av de dödade var civila offer. 

Den 31 juli 1941 fick SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich instruktioner av Hermann Göring att förbereda de organisatoriska, ekonomiska och praktiska åtgärder som krävdes för en slutgiltig lösning av ”judefrågan” i Europa. Den 20 januari 1942 sammankallade Heydrich ett antal ledare för olika tyska myndigheter till en konferens i en herrgårdsbyggnad i Wannsee i Berlin. Syftet med mötet var att dra upp riktlinjer och samordna organiseringen av massmordet på Europas judar.

Judarna från hela Europa skulle samlas ihop och deporteras till läger i Östeuropa, där de skulle utplånas. En del av de arbetsföra judarna skulle utnyttjas som slavarbetskraft innan de avrättades. Slutmålet var att utrota hela den europeiska judendomen. Förintelsen skulle således inte bara omfatta de judiska befolkningarna i de tyskkontrollerade länderna, utan alla judar i hela Europa. Enligt nazisternas beräkningar omkring 11 miljoner människor.

Efter konferensen var Heydrich mycket nöjd med att allt verkade gå enligt planerna och att alla deltagarna var överens om vad som måste göras för att uppnå en slutgiltig lösning på ”judeproblemet”.

En fråga som inte kunde lösas under Wannseekonferensen, var hur judar som var gifta med icke-judar och deras barn skulle behandlas. Frågan togs upp på ytterligare två möten i mars och oktober 1942. Förslagen som diskuterades var tvångssterilisering och deportation till koncentrationsläger i Östeuropa, men något beslut togs aldrig. Judar i blandäktenskap, halvjudar och kvartsjudar (mischlinge) utgjorde ett särskilt problem för den nazityska regimen. De ansågs ha för starka band till det icke-judiska samhället. Om man vidtog alltför omfattande åtgärder mot dem, kunde det skapa motstånd bland den ”ariska” befolkningen.

SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich var en nyckelperson i organiseringen av Förintelsen. Han var chef för de tyska Einzatsgruppen i Sovjetunionen under hösten 1941 och våren 1942. På order av Hermann Göring anordnade han Wannseekonferensen i januari 1942, för att organisera deportationerna av europas judar till förintelselägren.

I september 1941 blev han riksprotektor i Böhmen-Mähren, som var den del av Tjeckoslovakien som hade införlivats med Nazityskland. En av hans uppgifter i Böhmen-Mähren var att bryta ned den nationella motståndsrörelsen. Tusentals motståndsmän arresterades och skickades till koncentrationsläger. Hundratals avrättades.

Den 27 maj 1942 blev Heydrich attackerad med handgranater, när han var på väg till Prag i en öppen bil. Han dog av skadorna den 4 juni. Attentatsmännen var två tjeckiska agenter, som hade fått i uppdrag av den tjeckoslovakiska exilregeringen i London att mörda Heydrich. De båda lyckades hålla sig gömda i några veckor efter attentatet, men hittades av tyskarna den 18 juni och avrättades.

De tyska nazisterna tog en fruktansvärd hämnd för mordet på Heydrich. Den 10 juni 1942 jämnades byn Lidice, utanför Prag, med marken av SS-soldater. Alla de 192 männen i byn och över 70 av kvinnorna avrättades. 198 kvinnor deporterades till koncentrationslägret Ravensbrück, varav bara 143 överlevde. De 98 barnen i byn fördes bort av tyskarna för att ”uppfostras till nazister”. Endast 15 av barnen överlevde fram till krigsslutet.

Lidice återuppbyggdes efter krigsslutet och blev en symbol för både den nazityska terrorn och det tjeckiska motståndet.

23 juni 1941

Under de tyska förberedelserna inför anfallet mot Sovjetunionen organiserades fyra insatsgrupper (Einzatsgruppen). Det var mobila militära enheter som i huvudsak bestod av SS-män och poliser – dödspatruller som skulle följa i den tyska arméns spår och likvidera ”störande element” i civilbefolkningarna i de områden som ockuperades. Grupperna bestod sammanlagt av omkring 3 000 personer.

Insatsgrupperna fick ofta hjälp av Wehrmacht den reguljära armén  med transporter och utrustning. De fick också hjälp av andra SS-enheter, beväpnade civila personer och lokal polis samt tvångskommenderad lokalbefolkning.

Enligt en order från Reinhard Heydrich,chef för säkerhetstjänsten, skulle insatsgrupperna döda  partifunktionärer  judar och andra ”fientliga element” som sabotörer.  I juli 1941 utgick order om att även judiska kvinnor och barn skulle dödas.

Offren samlades ihop och fördes till olika skogar, raviner eller andra undanskymda platser. Där ställdes de upp framför massgravar och sköts ihjäl. Från och med hösten 1941 användes också skåpbilar för att gasa ihjäl offren. Man ledde in avgaserna i bilarna.

Mellan sommaren 1941 och våren 1943 mördade insatsgrupperna omkring 1,5 miljoner judar och hundratusentals andra sovjetmedborgare och krigsfångar.

Undersökningar och vittnesmål visar att massavrättningarna i Sovjetunionen följde samma mönster, med små lokala skillnader.

1. Morden förbereds

Innan dödspatrullerna anlände sändes en förtrupp ut för att förbereda det praktiska, som mat och husrum i respektive by eller stad.

Judarna informerades genom exempelvis affischering och högtalarförsedda bilar om att de måste samlas på en specifik plats och ta med sig varma kläder och mat. På mindre orter fick borgmästaren lämna över registret över judiska invånare. Lokalbefolkningen tvångskommenderades för allt från att transportera offren och laga mat till instatsgruppen till att gräva groparna där offren begravdes. Vanligtvis utnyttjades existerande gropar som gjordes djupare – till exempel bevattningsdammar, sädesförråd och sandtag.

2. Judarna grips

En del judar fick veta att de skulle samlas för att föras österut, exempelvis till Kiev, eller Palestina. Andra lurades att tro att de skulle få arbeta. Många hämtades i sina bostäder. Fält och skogar runt byarna genomsöktes ibland  under flera dagar.

Judarna fick gå till avrättningsplatsen på långa led eller transporterades i hästdragna vagnar, omgivna av beväpnade vakter. I större städer användes lastbilar. De som försökte fly eller inte kunde gå sköts ihjäl direkt.

3. Judarnas värdesaker konfiskeras och ett slutligt urval görs

I de flesta fall tvingades offren att klä av sig nakna innan de dödades.  Först togs de varma ytterkläderna av, medan resten av kläderna samt smycken och värdesaker samlades in närmare avrättningsplatsen. Här gjordes också ett slutligt urval. I sällsynta fall tilläts några leva; till exempel ett barn som bara hade en judisk förälder, ukrainare som misstagits för judar eller unga flickor som kunde utnyttjas som slavar.

4. Offren leds fram och dödas

Vanligtvis tvingades judarna med våld fram till kanten av gropen. Mödrar fick hålla spädbarn i famnen. De som skulle skjutas med pistoler, vars magasin bara innehöll fem kulor, arrangerades i grupper om fem, stående eller på knä. Med k-pistar kunde större grupper skjutas i ett svep. I västra Ukraina placerade man ofta en planka över gropen, som offret tvingades ut på för att skjutas och falla ned. Plankan kunde flyttas och därmed spreds kropparna jämnt på gropens botten. I andra fall tvingades judarna ner i gropen och fick lägga sig ovanpå redan avrättade offer innan de sköts.

5. Groparna fylls igen

Efter arkebuseringen fylldes gravarna, ibland först med kalk och därefter jord. Det hände att de som var vid liv fick ett nådaskott, men många levde fortfarande när groparna fylldes. Ibland kremerades offren direkt efter massakern. Kropparna täcktes då med stora mängder torkade solrosor eller hampa och dränktes in med dieselolja. Solrosorna sattes i brand och de som ännu inte var döda brändes levande.

6. Nazisterna firar och judarnas ägodelar tas om hand

Efter avslutad massavrättning ställde nazisterna till fest. De mördades klädesplagg och ägodelar sorterades. En del kläder skickades till Tyskland, andra gavs till lokalbefolkningen eller användes till krigsfångar. Vid storskaliga avrättningar fylldes hela byggnader med de dödas kläder. Möbler och andra värdesaker auktionerades bort. Judars tomma hus togs över av andra ortsbor.
 

Under 1942 ökade nazisterna sin kapacitet för massmord genom att börja bygga de första förintelselägren i Polen. Men i de områden av Sovjetunionen som i dag utgör centrala Ukraina låg fronten för nära för att man skulle kunna bygga läger där. Järnvägsnätet lämpade sig inte heller för att deportera stora mängder människor till Polen. Istället sköts cirka 80 procent av de judiska offren ihjäl.

Judarna samlades ihop och fördes till undanskymda avrättningsplatser. Där ställdes de upp framför massgravar och sköts ihjäl. Den ukrainska lokalbefolkningen tvångskommenderades i arbetet med allt från att gräva massgravar till att laga mat till soldaterna och sortera offrens kläder och allt massavrättningarna. En av de mest kända och omfattande massavrättningarna skedde i Babij Jar, i utkanten av Kiev, där 33 771 barn, kvinnor och män sköts till döds och begravdes i en ravin.

Dödandet pågick fram till 1943, men redan i mars 1942 började tyskarna planera för att sopa undan alla spår av massmorden. Ett specialförband under ledning av SS-befälhavaren Paul Blobel fick i uppdrag att under namnet »Aktion 1005« söka upp alla avrättningsplatser och utplåna bevis. Men massgravarna var så många att man inte hann med dem alla innan Röda armén anlände i slutet av 1943. De första som rapporterade om folkmordet i Ukraina var därför NKVD, den sovjetiska hemliga polisen, som följde i Röda arméns spår.

Massavrättningarna av judar i Ukraina var kända av de allierade redan 1941. De dokumenterades även av de sovjetiska myndigheterna åren 1944– 1945 och de ytterst ansvariga dömdes i Nürnbergrättegångarna. Ändå är detta en relativt okänd del av Förintelsen. Fortfarande ligger de flesta offren – barn, kvinnor och män – dolda i omärkta massgravar på den ukrainska landsbygden.
 

Juli 1941 — 31 augusti 1941

När Tyskland anföll Sovjetunionen i juni 1941 förklarade också Rumänien krig mot Sovjetunionen. I juli 1941 erövrades Bessarabien, ett område mellan Rumänien och Ukraina. Bessarabien var tidigare ett ryskt område som hade införlivats med Rumänien år 1918. År 1940 återförenades området med Sovjetunionen, enligt ett tysk-sovjetiskt avtal som ingicks den 23 augusti 1939.

I samband med det tyska anfallet mot Sovjetunionen i juni 1941, gav Rumäniens diktator, Ion Antonescu, en hemlig order om att alla judar i Bessarabien skulle avrättas. Judarna på landsbygden skulle dödas på plats. Judarna i städerna skulle först samlas ihop i ghetton. Under juli och augusti mördades mellan 150 000 och 200 000 judar i Bessariabien. Morden utfördes av en särskilt upprättad rumänsk insatsstyrka i samarbete med den rumänska armén och tyska SS-styrkor.

27 augusti 1941 — 28 augusti 1941

När Tyskland anföll Sovjetunionen i juni 1941, förklarade också Ungern krig mot Sovjetunionen. I juli 1941 ockuperades Kamenets-Podolsk i västra Ukraina av ungerska styrkor. Från mitten av juli till mitten av augusti skickade de ungerska myndigheterna mellan 14 000 och 18 000 judar med utländskt medborgarskap till Kolomija i närheten av Kamenets-Podolsk. Där överlämnades de till tyska SS. Den 25 augusti bestämde de tyska nazisterna att judarna skulle avrättas. Aktionen ägde rum den 27-28 augusti. Enligt SS egen rapport mördades 23 600 människor. 14 000-18 000 av dem var ungerska judar och de övriga judar från Kamenets-Podolskområdet.
 

29-30 september 1941

Den 28 september 1941 utfärdade tyskarna en order att judarna i Kiev i Ukraina skulle anmäla sig klockan 08.00 dagen efter, på en angiven plats i staden. Enligt ordern skulle de förflyttas till andra orter. Tyskarna hade förväntat sig att omkring 6 000 judar skulle följa ordern, men på morgonen den 29 september kom över 30 000 judar till uppsamlingsplatsen.

Judarna fördes ut ur staden, till en ravin i Babij Jar. Ravinen hade inhägnats med taggtråd och vaktades av soldater från Waffen-SS och ukrainsk polis. Judarna tvingades klä av sig och lämna ifrån sig sina ägodelar. De fick sedan gå i grupper fram till ravinen. När de nådde fram till kanten sköts de till döds av en tysk insatsgrupp (Einsatzgruppe) och föll ner i ravinen. Efteråt täcktes kropparna med ett tunt lager jord.

Enligt insatsgruppens egen rapport sköts 33 771 judar i Babij Jar den 29-30 september 1941. En stor del av dem var kvinnor, barn och äldre. I insatsgruppens rapport noterades också att ”på grund av utomordentligt skicklig organisering” hade judarna inte förstått vad som skulle hända förrän i sista stund och att aktionen hade genomförts ”utan några incidenter”.

24 oktober 1941

Den 22 oktober 1941 genomfördes ett sprängattentat mot det rumänska militärhögkvarteret i Odessa i Sovjetunionen och 66 rumänska militärer dödades. Som hämnd bestämde Rumäniens diktator, Ion Antonescu, att för varje död rumänsk officer skulle 200 sovjetiska kommunister avrättas och för varje död soldat skulle 100 kommunister avrättas. Alla andra kommunister skulle fängslas och judiska familjer skulle tas som gisslan i förhoppning om att partisanrörelsen skulle upphöra med sina aktioner.

Dagen efter, den 23 oktober, greps omkring 5 000 människor, de flesta judar, och avrättades. De flesta hängdes, de övriga sköts. Samma eftermiddag greps ytterligare omkring 20 000 judar. Den 24 oktober fördes de till den sovjetiska byn Dalnik och avrättades. En del sköts ihjäl, andra stängdes in i olika byggnader och brändes levande.

Efter massakern skickades många av judarna som var kvar i Odessa till olika läger. Den 25 oktober samlades mellan 35 000 och 40 000 judar ihop på ett särskilt område, där de först fick stanna utomhus i tio dygn. Många dog av köld och svält. De övriga transporterades iväg och mördades en månad senare.
 

8 oktober 1941

Den 11 juli 1941 ockuperade tyskarna Vitebsk, en stad i nordöstra Vitryssland. Direkt efter ockupationen började judarna i området att förföljas. Först togs de ut i tvångsarbete och sedan mördas de. Ett ghetto med 16 000 judar upprättades men efter bara några månader bestämde tyskarna att det inte skulle finnas något ghetto i Vitebsk. Under tre dagar, den 8-10 oktober 1941, fördes judarna från ghettot till en närbelägen flod. Där sköts de ihjäl och kropparna slängdes i floden.
 

Piotrkow Trybunalski är en stad i centrala Polen, söder om Lodz. År 1939 fanns omkring 18 000 judar i Poitrkow, vilka utgjorde en tredjedel av stadens befolkning. I Piotrkow upprättade de tyska nazisterna sitt allra första judiska ghettot.

Piotrkow ockuperades av tyskarna redan den 5 september 1939, fyra dagar efter krigsutbrottet. Den judiska befolkningen började omedelbart att utsättas för en rad brutala övergrepp. Judar misshandlades och avrättades på gatorna, många tvingades till tvångsarbete. Stadens synagoga plundrades och förstördes. Omkring 2 000 av judarna i Piotrkows lyckades fly, men samtidigt kom många judiska flyktingar från närliggande områden till staden.

Den 8 oktober 1939 beordrade tyskarna att alla judar skulle koncentreras till ett särskilt bostadsområde i staden. De uppmanades att frivilligt lämna sina hem och bara ta med sig det nödvändigaste. De flesta valde dock att inte lyda ordern. I januari 1940 tvingades judarna med våld att flytta över till ghettot, samtidigt som alla icke-judar som bodde där tvingades flytta därifrån.

Ghettoområdet i Piotrkow Trybunalski var inte inhägnat. Judarna fick lämna ghettot under vissa tider på dagarna och vistas i de ”ariska” delarna av staden.

Ghettot likviderades i oktober 1942. Tyska SS-soldater samlade ihop ghettoinvånarna, samtidigt som lokala polska kollaboratörer omringade området för att hindra dem från att fly. 20 000 judar deporterades till förintelselägret Treblinka. Omkring 500 lyckades fly ut i skogarna, men flertalet av dem hittades senare och mördades. 2 000 judar togs ut till slavarbete och fick stanna kvar i Piotrkow fram till sommaren 1943, då de deporterades till andra arbetsläger eller till Auschwitz-Birkenau.

Av Piotrkows ursprungliga judiska befolkning överlevde endast 1 400.

Lodz var Polens näst största stad och låg i den del av landet som blev en del av Tyska riket, det så kallade Warthegau. De 223 000 judar som bodde i Lodz utgjorde närmare 35% av stadens totala befolkning. Omkring 10% av invånarna i Lodz var tyskar. I april 1940 döptes staden om till Litzmannstadt, efter den tyska generalen Karl Litzmann, som hade erövrat Lodz under första världskriget.

Direkt efter att tyskarna hade intagit Lodz konfiskerades större delen av de judiska invånarnas ekonomiska tillgångar. En rad anti-judiska restriktioner infördes, som bland annat innebar att judarna inte fick äga bilar eller radioapparater och inte färdas med allmänna transportmedel. Tiotusentals judar skickades iväg på tvångsarbete. I mitten av november 1939 förstördes alla synagogor i staden.

Den 8 februari 1940 började judarna i Lodz att föras samman i ett ghetto, som inrättades i den mest omoderna delen av staden. Under 1941-1942 fördes också judar från närliggande områden och från en del av de tyskockuperade länderna i Europa dit.

Totalt passerade omkring 205 000 judar ghettot i Lodz. Som mest bodde 164 000 människor där samtidigt. Trängseln var enorm och det var stor brist på mat. Det saknades både vatten och avlopp. En särskild grupp judar tvingades att samla ihop all avföring och frakta bort den på kärror. Dessa människor blev betraktade som de lägst stående och de flesta av dem dog i tyfys. Totalt dog närmare 45 000 judar av svält, köld och sjukdomar i ghettot. Med jämna mellanrum utförde tyskarna offentliga avrättningar, för att skrämma invånarna från att göra motstånd.

Inne i ghettot upprättades fabriker, där judarna användes som arbetskraft för den tyska krigsindustrin. I fabrikerna tillverkades bland annat uniformer och skor till tyska soldater. Det fanns också skolor för barnen och sjukhus. Lodzghettot var mycket slutet och helt isolerat från omvärlden. Ingen fick gå in eller ut och invånarna kunde aldrig upprätta några kontakter med den nationella polska motståndsrörelsen eller någon annan utanför. Detta bidrog till att ghettot i Lodz var ett av de absolut fattigaste, på grund av att ingen extra mat eller andra varor kunde smugglas in utifrån. En underjordisk grupp i ghettot byggde egna mottagare, som kunde ta emot radioutsändningar. Detta var den enda information från omvärlden som kom in i ghettot. Gruppen avslöjades av tyskarna i början av juni 1944 och avrättades.

Under 1941 deporterades många judar från ghettot i Lodz till olika arbetsläger. I januari 1942 började ghettoinvånarna att deporteras till förinelselägret Chelmno. Under de första fem månaderna 1942 sändes 55 000 judar från Lodzghettot till gaskamrarna i Chelmno. I september samma år ytterligare 20 000. Från oktober 1942 till april 1944 ägde inga deportationer rum. I maj 1944 började tyskarna att likvidera ghettot och under de efterföljande tre månaderna deporterades omkring 70 000 av invånarna till Auschwitz-Birkenau. Kvar i ghettot fanns 1 200 judar. Hälften av dem skickades till arbetsläger i Tyskland och den andra hälften stängdes in i en fängelseliknande byggnad inne i ghettot. De sistnämnda befriades av sovjetiska trupper den 19 januari 1945.

I slutet av 1941 fördes omkring 5 000 romer till Lodz och placerades i en avskild del av ghettot. Alla dessa deporterades till gaskamrarna i Chelmno redan på våren 1942.

När Polen ockuperades av Nazityskland i september 1939 levde 375 000 judar i Warszawa, som var ett viktigt centrum för hela den polska judiska befolkningen. Judarna i Warszawa utgjorde 30 procent av huvudstadens totala invånare.

Direkt efter ockupationen började judarna i Warszawa att utsättas för brutala förföljelser. Det infördes anti-judiska lagar och restriktioner som medförde att judarna förlorade sina medborgerliga rättigheter och möjligheterna till inkomst. Den 12 oktober 1940 beordrades alla judar att flytta till ett nyupprättat ghetto, i en avgränsad del av staden. Senare fördes även judar från andra delar av generalguvernementet Polen och från Tyska riket dit.

Ghettot bestod av två delar – Stora och Lilla ghettot – som avskiljdes av en starkt trafikerad ”arisk” huvudgata. I början fick judarna bara gå mellan de båda ghettona vid en viss tidpunkt på dagen, när gatan stängdes av för ”arier”. Senare byggdes en gångbro över gatan. Kring såväl Stora som Lilla ghettot restes en flera meter hög mur som försågs med taggtråd och krossat glas högst upp. Ingångarna bevakades av tyska SS-män och polsk polis. Invånarna användes som tvångsarbetskraft. En del arbetade i olika verkstäder som inrättades inne i ghettot, medan andra fördes till tunga arbeten utanför. Att lämna ghettot om man inte hade tillstånd att arbeta utanför var belagt med dödsstraff.

Som mest fanns omkring 445 000 judar i Warszawaghettot. Trångboddheten och de sanitära förhållandena var katastrofala. Minst sex-sju personer bodde tillsammans i ett rum. Matransonerna som tilldelades av tyskarna var minimala. Dödligheten till följd av svält, köld och sjukdomsepidemier var mycket hög. Många barn som blev föräldralösa tvingades tillbringa all sin tid på gatorna, där de snart svalt eller frös ihjäl. Döende och döda människor som låg utomhus blev en så vanlig syn, att de som gick förbi inte reagerade. Men trots de svåra förhållandena försökte invånarna inrätta en så normal vardag som möjligt, med bland annat skolor för barnen. Det fanns också ett rikt kulturliv, med exempelvis en symfoniorkester.

Sommaren 1942 började de tyska nazisterna att massdeportera judar från ghettot till förintelselägren. Under några månader deporterades 300 000, de flesta till Treblinka. Kvar i ghettot fanns omkring 60 000 judar. Till följd av att invånarna blev färre stängdes Lilla ghettot i augusti 1942.

Inne i Warszawaghettot organiserades en motståndsgrupp, under ledning av Mordecai Anielewicz. Gruppen kallades ZOB, efter sitt polska namn Zydowska Organizacja Bojowa (på svenska ungefär Judiska kamporganisationen). När tyskarna återigen började deportera judar från ghettot i januari 1943, försökte ZOB göra väpnat motstånd. Transporterna upphörde efter fem dagar. Ghettoinvånarna stärktes i tron att det var motståndsaktionen som hade stoppat deportationerna. I själva verket hade tyskarna planerat att bara sända iväg några tusen judar vid denna tidpunkt.

Upproret i Warszawas ghetto

När tyska SS-enheter påbörjade arbetet med att likvidera ghettot den 19 april 1943 möttes de på nytt av väpnat motstånd. Motståndsmännen barrikerade sig i bunkrar och förde ett gerillaliknande krig mot tyskarna. Det som brukar kallas för upproret i Warszawaghettot pågick i knappt en månad, under vilken motståndskämparna flera gånger lyckades tränga tillbaka SS-soldaterna.

I slutändan var det dock inga större svårigheter för tyskarna att slå ned upproret. Genom att sätta eld på eller spränga byggnaderna, tvingade soldaterna ut invånarna på gatorna, där de togs tillfånga. De flesta av ZOB:s medlemmar, inklusive Anielewicz, tillfångatogs och dödades. I mitten av maj hade tyskarna tagit full kontroll över ghettot. Tusentals judar hade dött under upproret och ytterligare flera tusen sköts efter att de hade kapitulerat. Över 50 000 judar deporterades, varav hälften till förintelseläger och hälften till arbetsläger. Av de tyska soldaterna dödades 16 och 90 sårades.

Men det var också många judar som lyckades ta sig ut ur ghettot under upproret. En del av dem anslöt sig till den nationella polska motståndsrörelsen och kom att kämpa mot tyskarna även i det så kallade Warszawaupproret, som ägde rum i augusti 1944. Andra klarade att gömma sig fram till januari 1945, då Warszawa befriades av sovjetiska trupper.

The Oneg Shabbat Archive

I Warszawaghettot fanns en polsk-judisk historiker som hette Emanuel Ringelblum (1900-1944). Han och en grupp medarbetare, som kallade sig ”The Oneg Shabbat Archive”, samlade in uppgifter och vittnesmål om vad som hände i ghettot och vad de fick veta utifrån. Allt skrevs ned och förvarades i tre mjölkkärl. Med hjälp av den polska motståndsrörelsen lyckades de också smuggla ut information om massmorden på judar till världen utanför.

Ett av mjölkkärlen med dokument hittades 1946 och det andra 1950. Det tredje har inte återfunnits. Materialet från ”The Oneg Shabbat Archive” är idag en av de mest värdefulla källorna för information om judarnas situation i det tyskockuperade Polen.

I mars 1943 flydde Emanuel Ringelblum och hans familj från ghettot och gömde sig i Warszawa. Under upproret en månad senare återvände han och togs tillfånga av tyskarna. Han sändes till ett arbetsläger, men lyckades fly även därifrån och gick än en gång under jorden med sin familj. I mars 1944 hittades hela familjen av tyskarna och mördades.

Vid andra världskrigets utbrott bodde 60 000 judar i den polska staden Krakow. De utgjorde närmare en fjärdedel av stadens totala befolkning.

Tyska trupper ockuperade Krakow den 6 september 1939 och började direkt att förfölja den judiska befolkning. Flera tusen judar lyckades emellertid lämna staden under de första dagarna. I början av december samma år beslagtogs större delen av all judisk egendom och synagogorna i staden brändes.

I maj 1940 bestämdes de tyska nazisterna att Krakow skulle göras judefritt. Fram till mars 1941 tvångsförflyttade omkring 40 000 judar till närbelägna städer. Den 20 mars fördes de kvarvarande 11 000 judarna till ett ghetto i den södra delen av staden. Dit fördes också flera tusen judar från omkringliggande områden. I slutet av 1941 fanns omkring 18 000 judar i Krakows ghetto.

Den 19 mars 1942 genomförde de tyska nazisterna en aktion mot ghettots intellektuella och sände ett femtiotal judar till Auschwitz-Birkenau. Under sommaren och hösten 1942 deporterades omkring 13 000 judar till gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau och Belzec, och ett tusental sköts till döds i ghettot.

I mars 1943 beslutade tyskarna att likvidera ghettot. Många av de kvarvarande judarna sköts på platsen. Tusentals sändes till Auschwitz-Birkenau och några tusen till Plaszowlägret.

Plaszowlägret - Oscar Schindler

Plaszowlägret var ett arbetsläger i utkanten av Krakow, där både politiska fångar och judar användes som tvångsarbetare. I januari 1944 gjordes det om till ett koncentrationsläger, dit bland annat många ungerska judar skickades.

Många av judarna i Plaszowlägret arbetade i den sudettyska industrimannen Oscar Schindlers emaljfabrik utanför Krakow. Hösten 1944 räddade Schindler omkring 1 100 av sina judiska arbetare från att deporteras till Auschwitz-Birkenau.

Vid andra världskrigets utbrott bodde omkring 40 000 judar i den litauiska staden Kovno (Kaunas på litauiska). De judiska invånarna utgjorde en fjärdedel av Kovnos befolkning och staden var ett viktigt centrum för den östeuropeiska judendomen. I Kovno fanns ett rikt judiskt kulturliv, flera judiska läroanstalter och en stark sionistisk rörelse.

Under den sovjetiska ockupationen av Litauen från juni 1940 till juni 1941, stängdes de judiska skolorna och de flesta judiska organisationer och föreningar förbjöds. Hundratals judiska företagsägare, köpmän och sionistiska ledare deporterades till Sibirien.

När Tyskland ockuperade Litauen i juni 1941, utbröt en våg av antisemitisk terror i Kovno. Omkring 10 000 judar mördades under ockupationens första veckor. Efter att tyskarna tagit administrativ kontroll över Kovno, infördes anti-judiska lagar och förordningar enligt tyskt mönster.

Den 10 juli 1941 upprättades ett ghetto, dit alla judar i området tvingades flytta. I augusti fanns 30 000 judar i ghettot. Under hösten 1941 mördades omkring 12 000 av dem genom massarkebuseringar. I mars 1944 dödade tyskarna 1 800 barn och åldringar i ghettot.

Judarna i Kovnoghettot tvingades leva under mycket svåra förhållanden. Svält, köld och sjukdomar var ständigt närvarande. De tvingades till hårt arbete, både inne i ghettot och i tyska militäranläggningar på utsidan. Flera tusen sändes till arbetsläger i andra delar av Litauen och i Estland.

När den sovjetiska armén närmade sig Kovno sommaren 1944, deporterades ghettoinvånarna till koncentrationsläger i Tyskland. Under deportationerna dödades flera tusen judar som försökte gömma sig eller fly. När Kovno befriades av Röda armén den 1 augusti 1944, fanns 90 judar kvar i ghettot. Endast omkring 2 000 av judarna från Kovnoghettot överlevde kriget.

När Nazityskland invaderade Sovjetunionen i juni 1941, bodde omkring 80 000 judar i Vitrysslands huvudstad Minsk. Judarna utgjorde en tredjedel av stadens totala befolkning.

Minsk var den första staden i Sovjetunionen som ockuperades av tyskarna. Judeförföljelserna satte igång omedelbart. Den 8 juli började Einsatzgruppe att driva ut judar till närliggande skogar, där de sköts till döds.

Den 20 juli upprättades ett ghetto. Dit fördes alla judarna från Minsk och trakterna runtomkring. Även icke-judar som var gifta med judar och deras barn placerades i ghettot. I slutet av 1941 inrättades en särskild del i ghettot, där judar som deporterades från Tyska riket placerades. Totalt levde omkring 100 000 judar i Minsk ghetto.

I november 1941 avrättade tyskarna närmare 20 000 av ghettoinvånarna och i mars 1942 ytterligare över 5 000. I slutet av juli 1942 avrättades över 30 000 judar i ghettot, inklusive judarna som hade deporterats från Tyska riket. I slutet av 1942 hade antalet judar i Minsk ghetto reducerats till omkring 9 000. Under augusti-september 1943 deporterades närmare hälften av de kvarvarande judarna, bland annat till utrotningslägret Sobibor. I oktober likviderades ghettot och de sista 4 000 judarna mördades.

När Minsk befriades den 3 juli 1944, levde bara en handfull judar som hade lyckats att hålla sig gömda.

Vilna (eller Vilnius) är Litauens huvudstad, som före andra världskriget var ett viktigt centrum för judisk kultur. År 1939 levde omkring 55 000 judar i Vilna, vilka utgjorde över en fjärdedel av stadens totala befolkning.

Vilna ockuperades av tyskarna den 24 juni 1941. Under juli månad infördes en rad anti-judiska förordningar och omkring 5 000 judiska män mördades av tyska Einzatsgruppen och litauiska medlöpare. Den 5 september upprättades ett ghetto i Vilna. Det var indelat i ett större och ett mindre inhägnat område, som var avskilda från varandra av en ”arisk” gata. Under hösten 1941 genomförde Einzatsgruppen en rad aktioner mot ghettot. Tiotusentals judar samlades ihop och fördes till Ponaryskogen utanför staden, där de sköts och slängdes i massgravar. Vid slutet av året hade omkring 33 000 av judarna i Vilna mördats och det mindre ghettoområdet stängdes.

Invånarna i ghettot svalt, frös och drabbades av ständiga sjukdomsepidemier. De tvingades till hårt tvångsarbete för den tyska krigsindustrin. Men trots detta försökte de inrätta en någorlunda fungerande vardag, med skolundervisning för barnen och kulturella aktiviteter.

I september 1943 likviderades ghettot i Vilna. Judarna deporterades till förintelselägret Sobibor och till koncentrationsläger i Estland och Litauen. Hundratals kvinnor och barn fördes till Ponaryskogen och avrättades.

Vilna befriades den 13 juli 1944. Endast 2 000-3 000 av stadens judiska invånare överlevde kriget.

Staden Lvov ligger vid gränsen mellan Polen och Ukraina. Idag tillhör Lvov Ukraina, men vid tiden för andra världskriget var den under polsk kontroll. År 1939 fanns 110 000 judar i Lvov, vilka utgjorde en tredjedel av stadens totala befolkning. Lvov ockuperades av tyskarna i juni 1941.

Under de första veckorna av ockupationen mördades närmare 4 000 judar i Lvov, de flesta av ukrainska kollaboratörer. I slutet av juli genomförde delar av lokalbefolkningen en tre dagar lång massaker, under vilken 2 000 judar mördades. Under sommaren och hösten 1941 brändes synagogor, judisk egendom plundrades och många judar sändes iväg på tvångsarbete.

I november 1941 upprättades ett ghetto i Lvov, där judarna trängdes ihop under fruktansvärda förhållanden. Efter bara någon månad avrättade tyskarna 5 000 sjuka och äldre judar, för att minska överbefolkningen i ghettot.

I mars 1942 började tyskarna att deportera judar från ghettot till förintelselägret Belzec. På en månad deporterades 15 000 människor. I augusti samma år genomfördes massdeportationer. Inom loppet av två veckor sändes 50 000 judar till förintelselägren. I januari 1943 likviderades ghettot och gjordes om till ett arbetsläger. Omkring 10 000 av ghettoinvånarna, som inte ansågs arbetsföra, dödades.

Det första nazityska koncentrationslägret, Dachau, upprättades omkring 15 kilometer nordväst om Munchen, på platsen för en nedlagd ammunitionsfabrik. Lägret var avsett för 5 000 fångar och offentliggjordes på en presskonferens av Heinrich Himmler den 20 mars 1933.

De första fångarna - kommunister, socialdemokrater och homosexuella – anlände till Dachau den 22 mars. Bayersk polis bevakade fångarna fram till mitten av april, då SS tog över. Den första lägerkommendanten, SS-officeren Theodor Eicke, byggde upp lägrets organisation och reglemente. Den institution han utvecklade var ämnad att sprida skräck bland befolkning och därigenom tysta all opposition mot naziregimen. När Eicke senare blev inspektör för samtliga koncentrationsläger, införde han samma reglemente som i Dachau i övriga läger.

Dachau var främst ett läger för politiska fångar. De första judarna som kom dit var välkända motståndare till naziregimen. De fängslades för sitt politiska motstånd och inte för att de var judar, men behandlades hårdare än de icke-judiska fångarna. Efterhand sändes också många romer till Dachau.

Efter Kristallnatten i november 1938 internerades över 10 000 judar från hela Tyskland i lägret. Från hösten 1937 fram till hösten 1941, frigavs de judar som kunde bevisa att de tänkte lämna Tyskland och aldrig återvända. När den systematiska utrotningen av judarna började, deporterades de judiska fångarna från Dachau och andra läger i Tyskland till förintelselägren i Polen.

Dachau var verksamt som koncentrationsläger i 12 år, med totalt över 200 000 fångar. Drygt 30 000 dödsfall dokumenterades i lägret, men det verkliga antalet var förmodligen högre.

Dachau befriades av amerikanska trupper den 29 april 1945.

Sachsenhausen var ett koncentrationsläger i Oranienburg, norr om Berlin. Det byggdes i juli 1936, av en grupp fångar som hämtades från andra läger. Sachsenhausen byggdes mer än tre år innan kriget bröt ut, men enligt SS-chefen Heinrich Himmler så byggdes det med tanke på att ett stort antal fångar skulle kunna placeras där under det kommande kriget.

Sachsenhausen var verksamt som koncentrationsläger i nästan nio år. Under dessa år passerade alla olika kategorier av fångar lägret: politiska fångar, judar, romer, homosexuella, kriminella, Jehovas vittnen med flera. Under kriget kom också krigsfångar och ett stort antal fångar från de tyskockuperade länderna till lägret. Största delen av alla norrmän som deporterades till Tyskland, placerades i Sachsenhausen.

Efter Kristallnatten i november 1938, sändes 1 800 judar till Sachsenhausen. Omkring 450 av dem mördades efter ankomsten. Under 1940 sändes 26 000 polska fångar till lägret. Sommaren 1941 genomförde nazisterna massavrättningar av sovjetiska krigsfångar i Sachsenhausen. Under några månader skjöts mellan 13 000 och 18 000 krigsfångar.

År 1943 installerades en gaskammare i lägret, men den användes bara vid ett fåtal särskilda tillfällen. Ett av dessa var i februari 1945, när SS gasade ihjäl tusentals sjuka och svaga fångar, innan lägret skulle evakueras.

Det utfördes också fruktansvärda medicinska experiment på romer, judar och homosexuella i Sachsenhausen. SS-läkaren Werner Fisher försökte bland annat bevisa att romers blod var annorlunda än ”ariskt” blod. Judar och romer mördades, för att deras skelett och organ skulle användas som forskningsobjekt vid tyska universitet.

Under huvudlägret Sachsenhausen fanns 61 satellitläger. I dessa tvingades fångarna till slavarbete för olika tyska företag. En av de största och värsta arbetsplatserna var ett tegelbruk i närheten av huvudlägret. Där arbetade omkring 2 000 fångar varje dag. Arbetet var hårt och tungt. En stor del av fångarna som arbetade där dog efter kort tid. Från och med 1943 fick många av fångarna arbeta med krigsmaterielproduktion, bland annat med att tillverka motorer till flygplan och stridsvagnar. År 1944 gjordes tegelbruket om till en granatfabrik. 

Sachsenhausen var byggt för 10 000 fångar. I början av 1945 fanns över 50 000 fångar i lägret. Uppskattningsvis passerade totalt omkring 200 000 fångar Sachsenhausen. Omkring 30 000 av dem dog i lägret. Denna dödssiffra inkluderar inte de sovjetiska krigsfångar som fördes till Sachsenhausen enbart för att avrättas sommaren 1941.

När den sovjetiska armén närmade sig våren 1945, evakuerades Sachsenhausen. De flesta av fångarna tvingades ut på en dödsmarch genom Tyskland. Många dog utefter vägen.

Sachsenhausen befriades av sovjetiska trupper den 27 april 1945. Kvar i lägret fanns då endast 3 000 fångar.

Buchenwald var ett koncentrationsläger norr om staden Weimar i Tyskland. Det var ett av de största lägren på tysk mark, med omkring 130 satellitläger. De första fångarna, omkring 150 politiska motståndare och kriminella, anlände till Buchenwald den 16 juli 1937. Under de åtta år som Buchenwald var verksamt passerade totalt närmare 240 000 fångar genom lägret.

Buchenwald var indelat i flera sektioner. Bland annat en del där fångarna fick sitta i karantän och en särskild del för polska fångar, som inrättades efter ockupationen av Polen 1939. Därutöver fanns administrationsbyggnader, SS-baracker och fabriker. Lägrets kommendanter var SS-officerarna Karl Koch (1937-1941) och Hermann Pister (1942-1945).

I slutet av 1937 fanns drygt 2 500 fångar i Buchenwald. Ett halvår senare hade siffran stigit till 7 700. Under kriget fylldes Buchenwald av politiska fångar från både Tyskland och de ockuperade länderna. I början av 1945 fanns drygt 86 000 fångar i lägret.

De första transporterna med tyska judar anlände till Buchenwald under våren 1938. I september 1938 internerades omkring 2 200 österrikiska judar i lägret och efter Kristallnatten i november samma år ytterligare 10 000 judar. Judarna blev mycket grymt behandlade och levde under sämre förhållanden än andra fångar. Många av dem dödades eller begick självmord. Vintern 1938/1939 frigavs drygt 9 000 judar, efter att de hade bevisat att de skulle emigrera från Tyskland och aldrig återvända.

När Auschwitz-Birkenau och andra läger i Polen evakuerades i början av 1945, kom tusentals judiska fångar till Buchenwald. Bland dem fanns många barn och ungdomar. Över 600 judiska barn inkvarterades i en särskild del av lägret, som kom att kallas ”Barnens block 66”. De flesta av dem överlevde.

Genom åren uppstod flera olika motståndsgrupperingar i Buchenwald. 1943 bildades en grupp som kallades den internationella underjordiska kommittén. Den bestod av både judar och andra fångar. De genomförde främst olika former av sabotage mot den krigsmaterielproduktion som fångarna tvingades arbeta med. De lyckades också smuggla in en del vapen i lägret.

Den 6 april 1945 började tyskarna att evakuera fångarna från Buchenwald. Det har uppskattats att omkring 25 000 fångar dog under evakueringen. Under lägrets sista dagar saboterade medlemmar av motståndsgruppen lägerledningens order om evakuering, vilket bidrog till att lägret inte hann tömmas helt.

Buchenwald befriades av amerikanska trupper den 11 april 1945. De flesta SS-män hade då flytt från lägret, men med hjälp av de insmugglade vapnen lyckades motståndgruppen hålla kvar en del av dem. Vid befrielsen fanns omkring 21 000 fångar i Buchenwald, varav 4 000 judar.

År 1947 åtalades 31 personer som hade tillhört Buchenwalds lägerpersonal av en amerikansk domstol. Två av dem dömdes till döden och avrättades. Fyra dömdes till livstids fängelse.

Mauthausen var ett koncentrationsläger som låg öster om staden Linz i norra Österrike. Det började byggas i augusti 1938, några månader efter att Österrike hade annekterats av Nazityskland. Det var det första nazityska lägret som upprättades utanför det egentliga Tysklands gränser.

Mauthausen var beläget i närheten av ett stort granitstenbrott, som drevs av det SS-ägda Deutsche Erd- und Steinwerke. Fångarna fick bryta granit som användes till storslagna byggnader i de tyska städerna och till nazistiska monument. Under hösten 1938 sändes omkring 1 100 fångar till Mauthausen. Det var främst politiska motståndare och kriminella från Tyskland och Österrike. De allra första fångarna som anlände fick både bygga upp lägret och arbeta i stenbrottet.

Lägret var ett av de mest brutala. Fångarna som kom dit skulle arbeta tills de dog. Under krigsåren användes Mauthausen främst för politiska och ideologiska motståndare mot naziregimen, som sändes dit från alla tyskkontrollerade områden. Lägret fungerade både som ett koncentrationsläger och en avrättningsplats för motståndare. Lägret var mycket överbefolkat, matransonerna var minimala och de sanitära förhållandena var fruktansvärda. Sjukdomsepidemier bröt ut ständigt och dödade många.

Mauthausen var indelat i tre sektioner: fånglägret, ett administrativt område och SS-bostäder. Själva fånglägret var också indelat i tre olika områden. Läger 1 bestod av 20 baracker. Varje barack var byggd för 300 fångar, men ofta var dubbelt så många tvungna att tränga ihop sig. Några av barackerna var karantänbaracker. Där fick nyanlända fångar tillbringa de första tre veckorna. Läger 2 bestod av fyra verkstadsbaracker, som från och med början av 1944 även fick fungera som karantänbaracker. Läger 3 byggdes våren 1944. Där fanns sex baracker dit sjuka och svaga fångar fördes innan de avrättades. I början av 1942 inrättades en gaskammare i lägret. Under Mauthausen fanns 56 satellitläger, varav de flesta var knutna till rustningsindustrin. Det största av dem var Gusen. Totalt passerade nära 200 000 fångar genom Mauthausen. Omkring 119 000 av dem dog i lägret, varav 38 000 var judar.

Ett stort antal av fångarna i Mauthausen dog under det hårda och tunga tvångsarbetet i stenbrottet, som försiggick under rent sadistiska förhållanden. Bland annat tvingades fångarna bära stora tunga stenar upp för en lång brant trappa i stenbrottet, enbart för att de skulle plågas.

I maj 1941 kom den första gruppen av judar till Mauthausen. Under 1944 anlände stora transporter av judar från Auschwitz till Mauthausen. Under de första månaderna av 1945 kom också stora grupper av ungerska judar till lägret. De hade varit internerade i mindre läger utefter gränsen mellan Österrike och Ungern, där de hade tvingats att bygga försvarsfästningar. När krigsfronten närmade sig utrymdes dessa läger och fångarna fick gå till fots till Mauthausen. Många dog utefter vägen.

Judarna i Mauthausen behandlades värre än övriga fångar. Bland annat tvingades de gräva underjordiska tunnlar i satellitlägren, där det byggdes underjordiska ammunitionsfabriker. Efter någon månad i lägret, var de judiska fångarna både fysiskt och psykiskt helt nedbrutna.

Mauthausen befriades av amerikanska trupper den 5 maj 1945.

Neuengamme var ett koncentrationsläger utanför Hamburg i norra Tyskland. Från början var det ett satellitläger till Sachsenhausen, som upprättades för att fångarna skulle arbeta i en tegelfabrik som låg där. De första fångarna transporterades dit i december 1938, för att bygga upp lägret. I juni 1940 blev Neuengamme ett självständigt koncentrationsläger. Totalt sändes omkring 106 000 fångar till Neuengamme. 55 000 av dem dog i lägret.

Förutom arbetet i själva tegelfabriken fick fångarna i Neuengamme också bygga en kanal och ett järnvägsspår från fabriken. År 1942 började privata tyska företag att bygga satellitläger till Neuengamme, för att kunna utnyttja fångarna som tvångsarbetskraft. De flesta av satellitlägren var knutna till rustningsindustrin. År 1945 hade Neuengamme 70 satellitläger.

Under krigsåren deporterades tiotusentals fångar från de tyskockuperade länderna till Neuengamme. Hösten 1941 började sovjetiska krigsfångar att sändas dit. Till slut fanns där 34 500 sovjetmedborgare, vilket gjorde dem till den största nationella gruppen i lägret. Sommaren 1944 kom stora grupper av judar, främst från Ungern och Polen. Under perioden 1944 till våren 1945, fanns totalt omkring 13 000 judar i Neuengamme.

Under april 1945 användes Neuengamme som uppsamlingsläger för omkring 7 000 norska och danska fångar, som transporterades till Sverige av svenska Röda Korsets vita bussar.

De sista dagarna i april 1945 började tyskarna att evakuera lägret. Tusentals av fångarna dog under dessa dödsmarscher. Över 10 000 fångar fördes till hamnstaden Lübeck, där de lastades ombord på tre större fartyg. Den 3 maj angreps fartygen av brittiskt flyg, som trodde att det var tyska trupptransportfartyg. Mer än 7 000 av fångarna miste livet under angreppet.

Brittiska styrkor nådde fram till Neuengamme den 5 maj 1945. Då var lägret tomt.

Ravensbrück var ett koncentrationsläger för kvinnor. Det låg i östra Tyskland och öppnade den 15 maj 1939. Ravensbrück var verksamt fram till krigsslutet och totalt passerade 132 000 tusen fångar genom lägret. De bestod av olika kategorier – politiska fångar, judar, romer, Jehovas vittnen m.fl. – och kom från många olika länder. Över 90 000 dog i Ravensbrück. Bortsett från förintelselägren, var Ravensbrück det läger som hade den högsta dödsprocenten.

Ravensbrück var det enda lägret som fanns enbart för kvinnor. De allra första fångarna var ett mindre antal Jehovas vittnen. De kom till Ravensbrück i början av 1939, för att ställa färdigt lägret. I mitten av maj 1939 förflyttades omkring 900 kvinnor från ett läger i Lichtenburg till Ravensbrück. I slutet av 1939 fanns omkring 2 000 kvinnor i Ravensbrück och i slutet av 1942 närmare 11 000. Under huvudlägret Ravensbrück byggdes 34 satellitläger upp. År 1944 fanns omkring 27 000 kvinnor i huvudlägret och ytterligare 70 000 i satellitlägren. Flera tusen yngre flickor var inkvarterade i en särskild del av huvudlägret, för minderåriga.

Lägerpersonalen i Ravensbrück var både män och kvinnor. Inom koncentrationslägerområdet fanns också ett utbildningsläger för kvinnliga SS-vakter. Här utbildades omkring 3 500 kvinnliga vakter, som sedan kom att tjänstgjöra i olika tyska läger.

Det mesta av arbetet som fångarna i Ravensbrück tvingades utföra, var knutet till den tyska krigsindustrin. Kvinnorna fick arbeta 12 timmar per dag. De fick ofta utföra tunga arbeten utomhus och deras matransoner var mycket små och magra. De judiska kvinnorna fick utföra de tyngsta arbetena och blev hårdare behandlade. Sommaren 1941 byggdes ett mansläger utanför Ravensbrück. Orsaken var att det för vissa arbeten behövdes utbildade snickare, rörläggare, murare och elektriker. Detta var yrken som de kvinnliga fångarna inte hade några fackkunskaper i. Manslägret var officiellt ett satellitläger till Sachsenhausen och fanns kvar fram till krigsslutet.

Under de första åren avrättade man fångar i Ravensbrück genom att skjuta dem. Från och med 1942 sändes de flesta fångar som skulle avrättas till Auschwitz-Birkenau. Senare började man också avrätta fångar genom att ge dem giftinjektioner. År 1943 byggdes ett krematorium i lägret och i början av 1945 inrättades en gaskammare. Fram till april 1945 gasades 2 300 fångar ihjäl i Ravensbrück. Det utfördes också medicinska experiment på de judiska, romska och slaviska fångarna. Exempelvis användes kvinnorna som försökskaniner för att prova nya medicinska preparat. Romska kvinnor utsattes för brutala steriliseringsingrepp.

Under de sista krigsveckorna 1945 började tyskarna evakuera Ravensbrück. Fångarna tvingades ut på dödsmarscher till andra läger i Tyskland. Ravensbrück befriades av sovjetiska trupper den 29-30 april 1945. Då fanns 3 500 fångar kvar i lägret.

Barnen i Ravensbrück

På grund av att Ravensbrück var ett koncentrationsläger för kvinnor, fanns det också många barn där. Små barn kom till lägret med sina mammor. Många kvinnor var gravida när de arresterades och födde sina barn i lägret.

I början av Ravensbrücks historia tvingades gravida kvinnor att göra abort vid ankomsten, men senare fick de fullfölja graviditeterna och föda sin barn. Uppskattningsvis föddes mellan 800 och 900 barn i lägret. Flertalet av de nyfödda barnen dog emellertid ganska snart. Mammorna tvingades ut till arbete dagen efter förlossningen och det fanns ingen som kunde ta hand om barnen. Det fanns heller ingen mat till spädbarnen. Mammorna var oftast undernärda och kunde inte amma sina barn. Många barn blev också föräldralösa när deras mödrar dog.

För de flesta barn som levde i Ravensbrück, var livet i lägret det enda de visste om. Trots de svåra förhållandena och den ständiga hungern, lyckades de sysselsätta sig och lekte tillsammans. Barn leker ofta lekar som återspeglar vuxenvärlden, det gjorde även barnen i Ravensbrück. Men istället för att leka ”mamma, pappa, barn”, lekte Ravensbrückbarnen ”fångar och fångvaktare” – den enda vuxenvärld de kände till.

Stutthof var ett koncentrationsläger i norra Polen, öster om staden Danzig. Lägret upprättades i början av september 1939. Under de första åren användes det som ett interneringsläger för politiskt aktiva polacker. Från 1942 blev det ett koncentrationsläger för fångar från hela Europa och Sovjetunionen. Totalt passerade omkring 115 000 fångar genom Stutthof. 65 000 av dem dog i lägret. Under 1944 transporterades många judar till Stutthof österifrån. En stor del av dem var judiska kvinnor från Baltstaterna.

Under Stutthof fanns omkring 100 satellitläger, som var lokaliserade över hela norra och mellersta Polen. Förhållandena i lägret blev alltmer fruktansvärda, i takt med att fler och fler fångar transporterades dit. Fångarna svalt och tvingades till hårt slavarbete. Sjukdomar härjade oavbrutet. Många fångar avrättades, framför allt de som hade tillhört någon motståndsrörelse. År 1944 byggdes en mindre gaskammare och ett krematorium i lägret. Där avrättades judar och fångar som var för sjuka och svaga för att kunna fortsätta arbeta.

När den sovjetiska armén närmade sig Stutthof vid årsskiftet 1944/1945, tvingades 50 000 fångar ut på en dödsmarch västerut. Tiotusentals av dem dog av utmattning och svält eller blev mördade av SS-vakterna utefter vägen.

Sovjetiska trupper nådde fram till Stutthof den 9 maj 1945.

Gross-Rosen var ett koncentrationsläger som låg i Nedre Schlesien i Tyskland (idag är området en del av Polen). Gross-Rosen upprättades sommaren 1940 som ett satellitläger till Sachsenhausen. Den 1 maj 1941 blev det ett självständigt koncentrationsläger. Totalt 125 000 fångar passerade genom lägret. Omkring 40 000 av dem dog.

I likhet med Mauthausen byggdes Gross-Rosen i närheten av ett granitstenbrott, som drevs av det SS-ägda Deutsche Erd- und Steinwerke. Där fick fångarna bryta granit som användes till byggnader och nazistiska monument i Tyskland. Från början var Gross-Rosen bara ett litet arbetsläger med några hundra fångar. I takt med att den tyska rustningsindustrin växte, utökades lägret och ett sjuttiotal satellitläger byggdes upp, däribland 20 för kvinnor. I många av satellitlägren utförde fångarna rustningsarbeten för de tyska företagen I.G. Farben och Krupp.

Över hälften av det totala antalet fångar i Gross-Rosen var judar. Under 1941-1942 förflyttades judar från ghetton i Polen till Gross-Rosen. De judiska fångarna fick utföra extremt hårt arbete i stenbrottet och fick, i motsats till övriga fångar, inte ta några raster. De nekades också alla former av medicinsk hjälp. En stor del av dem dog under tiden i Gross-Rosen. De som överlevde sändes till Auschwitz-Birkenau i oktober 1942.

Mellan oktober 1943 och januari 1945 sändes 57 000 judar till Gross-Rosen, varav 26 000 var kvinnor. De flesta kom från Polen och Ungern, men där fanns också judar från Frankrike, Belgien, Jugoslavien, Italien, Grekland och Slovakien. Stor del av de judiska fångarna placerades i satellitlägren och dödligheten bland dem var mycket hög. Exakt hur många judar som dog i Gross-Rosen och dess satellitläger har inte gått att beräkna.

Tyskarna började evakuera Gross-Rosen i slutet av 1944. Först tömdes de satellitläger som låg närmast östfronten. Huvudlägret och resten av satellitlägren evakuerades i början av februari 1945. Då tvingades omkring 40 000 fångar ut på en dödsmarsch västerut genom Tyskland. De fick gå långa sträckor till fots. Många dog av svält och utmattning. Tusentals sköts av SS-vakterna när de inte orkade gå längre. De döda kropparna lämnades vid vägkanten. De som överlevde fördes till olika läger, bland annat Dachau, Sachsenhausen, Buchenwald, Mauthausen och Bergen-Belsen.

Sovjetiska trupper nådde fram till Gross-Rosen i februari 1945

Den 6 april 1941 invaderades Jugoslavien av Tyskland, Italien, Ungern och Bulgarien, varefter segrarmakterna splittrade upp statsbildningen. Slovenien delades mellan Italien och Tredje Riket, medan den nordserbiska provinsen Bačka tilldelades Ungern. Bulgarien införlivade delar av Serbien och östra Makedonien. Västra Makedonien och södra Kosovo tillföll det Italien-dominerade Albanien, som också annekterade Dalmatien och ockuperade Montenegro. Serbien ockuperades av Tyskland, medan de återstående områdena – Kroatien, Bosnien och Herzegovina och nordvästra Serbien – bildade Oberoende Staten Kroatien (Nezavisna Država Hrvatska, NDH).

NDH styrdes av den fascistiska organisationen Ustaša och dess “Ledare” (kroatiska Poglavnik) Ante Pavelić. Ustašasideologi en variant av pravaštvo, en nationell ideologi baserad på idén att Kroatien hade laglig rätt till området som hade utgjort det kroatiska kungariket då landet ingick en union med Ungern år 1022. Det betyder att Ustašagjorde anspråk på Bosnien och Hercegovina som en del av sitt ”nationella och historiska territorium”. Dessutom ansågs det kroatiska folket bestå av såväl katoliker som muslimer. Denna hållning grundades på uppfattningen att de bosniska muslimerna var ättlingar till den kroatiska högadeln, som i samband med Osmanska väldets utbredning ska ha konverterat till islam för att få behålla sina jordegendomar. Till det ska läggas att Ustaša förkastade demokratins principer och såg nationen som en organisk helhet där individen enligt Pavelić ”saknar värde annat än i egenskap av sin tillhörighet till nationen”. Mot slutet av 1930-talet fick också antisemitismen en alltmer framträdande roll i organisationens politiska retorik.

Ustaša-regimen började förfölja landets judar, romer och serber omedelbart efter makttillträdet den 10 april 1941. Raslagar antogs redan i slutet av månaden, men tillämpades endast på judar och (migrerande) romer. Uteslutningen av serberna från samhälls- och värdegemenskapen förklarades istället bero på deras förment  ”underlägsna” kultur, som enligt regimens propagandister präglades av en ”bysantinism” och ”östlig barbarism” som hade lett till en ”degenerering” av den serbiska folkstammen.

Utbyggnaden av NDH-statens koncentrationslägersystem genomfördes av Sektion III inom UNS (Ustašas övervakningstjänst). De första barackerna anlades vid byarna Krapje och Bročice i augusti 1941, men flyttades på grund av översvämningar i samband med höstregnen (då merparten av lägrets judiska fångar likviderades). Jasenovac-lägret fick sin mer eller mindre slutgiltiga utformning i början av 1942 och utgjordes då av Jasenovac III (”Tegelfabriken”) och Jasenovac IV (Läderverkstan).

Det förhållandevis okända Jasenovac var ett av de större lägren i Europa under andra världskriget, räknat i dödstal. Enligt tillgängliga data (se tabell nedan) finns det personuppgifter på ungefär 80 000 offer i Jasenovac. De mest tillförlitliga uppskattningarna gör gällande att det totala dödstalet uppgick till storleksordningen 90 000-120 000, vilket innebär att Jasenovac-lägret hamnar någonstans mellan de långt mer kända Sachsenhausen och Mauthausen. Den relativa dödsfrekvensen i Jasenovac var exceptionellt hög också i ett jämförande europeiskt perspektiv och tillgängliga data visar att uppemot nio tiondelar av dem som hamnade i lägret också dog där. Den anmärkningsvärt stora andelen mördade judiska, serbiska och romska kvinnor och barn under femton år vittnar om att lägret syftade till systematisk utrotning av de anländande. Även om Ustašas våld framförallt riktades mot judar, romer och serber, fanns även tusentals kroatiska, muslimska (numera bosniakiska) och andra motståndare till regimen bland offren i Jasenovac.

Jasenovac fungerade som koncentrationsläger från augusti 1941 till maj 1945, då lägret befriades av den jugoslaviska partisanrörelsen under ledning av Josip Broz ”Tito”. Den 22 april varje år hålls en ceremoni till åminnelse av lägrens offer, som markerar ett utbrytningsförsök strax innan befrielsen. Då administrationen lyckades förstöra lägret innan befrielsen, finns det idag knappast några originalbyggnader kvar (små kullar markerar istället var barrackerna hade legat). Det finns dock ett museum, samt Bogdan Bogdanovićs minnesmonument ”Stenblomman”. Vid foten av monumentet kan man läsa en ur dikten Gropen (Jama) av den kroatiske poeten Ivan Goran Kovačić, som här återges i engelsk översättning:

That simple happiness, the window's glint;
Swallow and young; or windborne garden sweet -
Where? - The unhurried cradle's drowsy tilt?
Or, by the threshold, sunshine at my feet?

Kovačićs öde är signifikativt för det våld som resulterade i över en miljon jugoslavers död under andra världskriget. Han var själv partisan och dödades av en grupp serbisk-nationalistiska četnikeri östra Bosnien den 13 juli 1943. Slutet på dikten vittnar om att Kovačić trots det obeskrivliga lidandet närde ett hopp om en bättre framtid för Jugoslaviens folk:

Is there a place where suffering and pain                     
Men suffer, and endure, but yet alive?
Is there a place where men forget again
And live with those who wronged them by their side?
 

Text: Tomislav Dulić, Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet

Dödade i koncentrationslägret Jasenovac, 1941-45 enligt etnicitet, kön och ålder

(uppgifter från augusti 2011)

Källa: Javna ustanova spomen-područje Jasenovac

Koncentrationslägret Natzweiler, även kallat Natzweiler-Struthof, låg i östra Frankrike, nära staden Strasbourg vid den tyska gränsen. Platsen för lägret valdes för att det fanns ett stenbrott i närheten, där fångarna fick bryta granit som användes till byggnader och nazistiska monument i Tyskland.

De första 300 fångarna kom till Natzweiler i maj 1941. Senare under året anlände lika många till. De flesta av dem föflyttades från Sachsenhausen, för att bygga upp lägret i Natzweiler och arbeta i stenbrottet. När Natzweiler var färdigbyggt i början av 1942, hade hälften av de 600 fångarna dött av undernäring, sjukdomar och det hårda arbetet. Efterhand utökades Natzweiler med 49 satellitläger. År 1944 fanns närmare 8 000 fångar i huvudlägret och 19 000 i satellitlägren. Fångarna fick arbeta i stenbrottet, med vägbyggen  och I rustningsfabriker. De fick också bygga underjordiska tunnlar, som var avsedda för underjordiska fabriker som skulle vara skyddade från flygattacker.

Intill Natsweiler låg en gård som hette Struthof, som också ingick i lägret. I Struthof inrättades en gaskammare. Den användes för att experimentera och prova ut gas, som sedan användes i förintelselägren. För experimenten användes judiska och romska fångar. Gaskammaren användes också för att mörda omkring 80 judar och 30 judinnor, vars skelett skulle användas för forskning av den tyska naziläkaren August Hirt. Dessa judar valdes ut i Auschwitz och transporterades till Natzweiler för att dödas. Det gjordes också medicinska försök på fångar i Natzweiler, bland annat med kemiska stridsmedel och inympning av fläcktyfus.

Huvudlägret i Natzweiler evakuerades i september 1944 och de flesta satellitlägren i mars 1945. Fångarna sändes ut på dödsmarscher till Dachau. En del av dem blev kvar i Dachau fram till krigsslutet, andra transporterades vidare till andra läger. Många av dem dog innan krigsslutet kom.

NN-fångar

En stor del av fångarna i Natzweiler tillhörde en särskild grupp som kallades NN-fångar. Förkortningen NN stod för ”nacht und nebel”, som på svenska betyder ”natt och dimma”. NN-fångarna var män och kvinnor som var aktiva i motståndsrörelserna i Frankrike, Holland, Belgien och Norge.

Motståndsrörelserna i dessa fyra länder ansågs särskilt farliga för Nazityskland, eftersom de hade nära kontakter med sina respektive exilregeringar i London och med brittiska myndigheter. Till en början dömdes dessa personer till långa fängelsestraff eller avrättades. Men straffen och avrättningarna hade inte den avskräckande effekt som tyskarna hoppades på. De bidrog istället till att stärka motståndet och de dödsdömda gjordes till martyrer i sina hemländer.

I slutet av 1941 utarbetade Hitler därför en särskild förordning (Nacht und Nebel-Erlass) för hur dessa fångar skulle behandlas. De skulle försvinna spårlöst och placeras i läger där de skulle svältas och arbeta sig till döds under fruktansvärda förhållanden. De skulle hållas isolerade och ingen skulle få veta var de fanns. Denna ovisshet om vad som hände med gärningsmännen, skulle avskräcka människor i de ockuperade länderna från att ägna sig åt motståndsarbete.

Totalt definierades omkring 7 000 personer som NN-fångar: 5 000 från Frankrike, 1 000 från Norge, 500 från Holland och 500 från Belgien. Under 1942 placerades NN-fångarna främst i olika fängelser och tukthus i Tyskland, eller i särskilda delar av koncentrationslägren. Från och med våren 1943 sändes alla manliga NN-fångar till Natzweiler. NN-fångarna fick utföra de tyngsta arbetena i stenbrottet och fick utstå en mycket grym behandling. Dödstalen bland dem var mycket höga.

Theresienstadt var ett läger för judar som de tyska nazisterna upprättade i Terezin, norr om Prag i Tjeckoslovakien. Det kan beskrivas som en blandning av ett koncentrationsläger och ett ghetto. Theresienstadt skulle vara ett ”mönsterläger”, som kunde visas upp för omvärlden. Dit deporterades många intellektuella judar och kulturpersonligheter, som exempelvis vetenskapsmän, författare, musiker och konstnärer. Dit deporterades också många halvjudar och judar som var gifta med icke-judar. Dit fick representanter från bland annat Röda Korset komma för att inspektera.

Theresienstadt var byggt för 10 000 fångar, men som mest fanns 53 000 människor där samtidigt. Lägret drevs av tyska SS, men de flesta vakterna var tjeckiska poliser. De första judarna anlände till Theresienstadt den 24 november 1941. Därefter kom regelbundet nya transporter med judiska fångar ända fram till krigsslutet. Det var judar både från Tyska riket och från de ockuperade länderna. Hela tiden deporterades också judar från Theresienstadt till ghetton i Polen och Baltstaterna, och från och med hösten 1942 till förintelselägren Treblinka och Auschwitz-Birkenau.

Judarna i Theresienstadt behövde inte ha fångkläder och fick inte sitt hår avrakat. På grund av det stora antalet kulturpersonligheter i lägret, fanns det ett rikt kulturliv. Fångarna satte upp teaterpjäser och gav konserter, höll föredrag samt anordnade studiecirklar och sportaktiviteter. Men för övrigt var förhållandena ungefär lika fruktansvärda som i alla andra koncentrationsläger. De dåliga bostadsbarackerna var överfulla och sjukdomsepidemier härjade ständigt. De små matransonerna bestod främst av näringsfattig soppa, bröd och potatis. Fångarna svalt och många dog av undernäring. De tvingades till hårt arbete för den tyska krigsindustrin och fick också tillverka exportvaror för civilt bruk, bland annat damkläder, leksaker och konstreproduktioner. I lägret upprättades ett judiskt råd som bland annat ansvarade för matdistributionen och fördelningen av arbeten. Det var också rådets uppgift att göra upp listor på vilka fångar som skulle deporteras från Theresienstadt.

Totalt sändes 141 000 judar till Theresienstadt. 33 500 av dem dog av svält och sjukdomar i lägret. 88 000 deporterades vidare till ghetton i Östeuropa och till förintelselägren, varav endast 3 500 överlevde. Totalt överlevde bara 23 000, eller 16 procent, av alla judar som passerade Theresienstadt.

Den 3 maj 1945 överlämnade tyskarna Theresienstadt till Röda Korset. Den 8 maj befriades lägret av sovjetiska trupper.

Efter krigsslutet åtalades den tyska lägerledningen i Theresienstadt av en tjeckoslovakisk domstol och dömdes till döden.

Nazitysk propagandafilm med danska judar

I oktober 1943 deporterades judar från Danmark till Theresienstadt. En kommission med representanter från det danska utrikesministeriet och danska Röda Korset, ville göra ett besök i lägret för att se hur judarna behandlades. Tyskarna passade på att göra besöket till en stor propagandamanifestation och bjöd också in representanter från det Internationella Röda Korset och från tyska Röda Korset.

Kommissionen anlände till Theresienstadt den 23 juni 1944. Innan besöket hade tyskarna gjort stora förberedelser, för att visa omvärlden hur bra judarna hade det i lägret. För att det inte skulle se så överbefolkat och eländigt ut när de utländska gästerna kom, skickades 17 000 av de äldre, sjuka och mest utmärglade judarna till gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau. De övriga tvingades rusta upp de delar av lägret som skulle visas. Verkstäder där fångarna arbetade revs och istället anlades en park med gräsmattor, träd och blommor. Byggnader målades. Husfasader kamouflerades så att de såg ut som butiker. Butikernas skyltfönster fylldes med livsmedel, kläder och andra varor. Besökarna fick dock inte gå in i butikerna, eftersom de i själva verket bara var tomma lokaler. En stor byggnad kamouflerades till en skola. Men inte heller den fick besökarna komma in i, eftersom det ”råkade” vara skollov just den dagen. Ett sjukhus gjordes om till kulturhus och en musikpaviljong byggdes upp, där en symfoniorkester spelade.

Ett antal danska judar valdes ut för att berätta om livet i Theresienstadt. De fick flytta in i egna möblerade hus, med konstverk på väggarna och blomkrukor i fönstren. Men de fick också stränga order om hur de skulle uppföra sig. Om de framförde minsta kritik mot förhållandena i lägret skulle de omedelbart deporteras österut. Andra fångar valdes ut för att utföra olika aktiviteter under besöket, exempelvis spela fotboll, promenera omkring i den grönskande parken eller ägna sig åt kulturella nöjen. Alla de sjuka, svaga och utmärglade fångarna gömdes undan i en annan del av lägret.

För tyskarna blev besöket en framgång. Kommissionens rapport från Theresienstadt var övervägande positiv. Innan de uppbyggda kulisserna revs och förhållandena återgick till det gamla, spelade tyskarna också in en propagandafilm om lägret. Alla judar som deltog, förutom de danska, sändes till gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau efter inspelningen.

Den 15 april 1945 hämtade svenska Röda Korsets vita bussar de danska judarna i Theresienstadt och förde dem till Sverige.

Lägret Westerbork låg i nordöstra Holland, i närheten av staden med samma namn. Lägret upprättades av de holländska myndigheterna i oktober 1939, som ett flyktingläger för judiska flyktingar som hade tagit sig till Holland illegalt. När Nazityskland anföll Holland i maj 1940, fanns 750 judiska flyktingar i Westerbork. När den tyska ockupationen hade inletts transporterades fler flyktingar dit och 1941 fanns 1 100 judar i Westerbork.

I slutet av 1941 bestämde den tyska ockupationsmakten i Holland att använda Westerbork som ett transitläger för judar som skulle deporteras österut. Ett taggtrådsstängsel sattes upp runt lägret och 24 stora träbaracker byggdes. Under första halvåret 1942 sändes omkring 400 holländska judar till Westerbork.

Den 1 juli 1942 togs lägret över av den tyska säkerhetspolisen. I mitten av juli 1942 började tyskarna systematiskt att samla ihop alla judar i Holland och sända dem till Westerbork. Därifrån transporterades de vidare efter en vecka eller två, de flesta till förintelselägren i Polen. Fram till slutet av 1944 deporterades närmare 100 000 människor från Westerbork. 55 000 av dem till Auschwitz-Birkenau, 34 000 till Sobibor, 5 000 till Theresienstadt och 4 000 till Bergen-Belsen.

Från oktober 1942 var den tyska SS-officeren Albert Konrad Gemmeker kommendant i Westerbork. Den dagliga driften av lägret överläts till en judisk ledargrupp. De flesta av dem var tyska judar som hade kommit till lägret som flyktingar redan hösten 1939. Den nazityska ledningen bestämde när deportationerna skulle äga rum och hur många som skulle deporteras, men den judiska gruppen tvingades att välja ut vilka personer som skulle ingå i transporterna. Det bildades också en judisk ordningspolis, som skulle upprätthålla ordningen inne i lägret och övervaka deportationerna.

Den 12 april 1945 lämnade Gemmeker över Westerbork till den judiska ledningsgruppen. Då fanns 876 judar i lägret. Efter kriget dömdes Gemmeker till tio års fängelse av en holländsk domstol.

Bergen-Belsen var ett läger i norra Tyskland, beläget på en plats som tidigare hade använts som krigsfångeläger. Bergen-Belsen upprättades i april 1943, som ett genomgångsläger för judar som skulle utväxlas mot tyska medborgare i de allierade länderna och för judar som hade inresetillstånd till olika neutrala länder. Det var dock bara ett mindre antal av de judar som fördes till Bergen-Belsen som verkligen nådde friheten genom utväxling eller fick resa vidare.

Bergen-Belsen var uppdelat i fem lägersektioner:  

1.  Ett fångläger för omkring 500 judiska fångar, som kom från Buchenwald och Natzweiler för att bygga upp Bergen-Belsen. Denna del stängdes i februari 1944 och de överlevande sändes till Sachsenhausen.
2. Ett specialläger som upprättades i juni 1943, för omkring 2 400 polska judar som kom från Warzawa, Krakow och Lvov. De hade tillstånd att resa vidare till olika sydamerikanska länder, men trots det deporterades de flesta av dem till gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau vid årsskiftet 1943/1944.
3. I juli 1944 uppfördes en lägerdel för judar med medborgarskap i neutrala länder. Dit fördes omkring 350 judar som var medborgare i främst Spanien, Portugal, Turkiet och Argentina. De hade friare förhållanden och behandlades bättre än övriga fångar.
4. Den fjärde lägerdelen var den största och kallades stjärnlägret (”the star camp”). I juli 1944 fanns där omkring 4 000 judar, som skulle användas som utväxlingsobjekt mot tyska medborgare. De flesta kom från Holland, men det var också mindre grupper från bland annat Frankrike, Jugoslavien och Albanien. Även i stjärnlägret levde judarna under lite friare förhållanden. De behövde exempelvis inte ha fångkläder. De var däremot tvungna att bära den gula stjärnan – därav namnet på lägret.
5. I juli 1944 inrättades en lägersektion för judar från Ungern. Dit fördes 1 684 judar som hade tillstånd att resa till Schweiz. Under hösten 1944 transporterades dessa judar vidare till Schweiz.

Under våren 1944 blev Bergen-Belsen alltmer ett regelrätt koncentrationsläger. I mars detta år började nazisterna sända dit sjuka och svaga fångar från andra läger. De flesta av dem dog efter en kortare tid. I augusti 1944 inrättades en särskild del som kvinnoläger och omkring 4 000 judiska kvinnor överflyttades från andra läger. I oktober transporterades ytterligare tusentals judiska fångar, de flesta kvinnor, från Auschwitz till Bergen-Belsen.

I slutet av 1944 och början av 1945 blev Bergen-Belsen slutstation för tiotusentals av alla de fångar som sändes ut på dödsmarscher, när tyskarna evakuerade lägren på östfronten. Bergen-Belsen blev starkt överbefolkat. Många av de nyanlända fångarna fick inte ens tak över huvudet. Livsmedels- och vattenförsörjningen upphörde, och en fruktansvärd fläcktyfysepidemi bröt ut. Från januari till mitten av april 1945 dog omkring 35 000 fångar, varav 18 000 enbart under mars månad. Det fanns inte möjlighet att bränna eller gräva ner alla döda kroppar, utan de började istället att staplas i högar runtom i lägret.

Bergen-Belsen befriades av brittiska styrkor den 15 april 1945. Soldaterna möttes av omkring 60 000 svältande, utmärglade och svårt sjuka fångar, och högar med tusentals lik. Omkring 14 000 människor dog av sjukdomar och undernäring under veckorna efter att lägret hade befriats. De brittiska soldaterna var oförberedda på den uppgift de ställdes inför och saknade kunskap om svårt undernärda människor. Under de första kaotiska dagarna dog uppskattningsvis omkring 2 000 människor till följd av att de fick för mycket, och fel sorts, mat.

Den 17 september 1945 åtalades 45 personer ur Bergen-Belsens lägerpersonal av en brittisk militärdomstol. Rättegången hölls i staden Lüneburg, i den brittiskockuperade delen av Tyskland. Den pågick i två månader och blev allmänt känd som ”Belsenrättegången”. De flesta av de åtalade dömdes till fängelsestraff, några få frikändes. Elva dömdes till döden och avrättades genom hängning den 12 december 1945.

Anne Frank

Bland de tusentals fångar som transporterades från Auschwitz till Bergen-Belsen hösten 1944, fanns den 15-åriga holländsk-judiska flickan Anne Frank och hennes tre år äldre syster Margot.

Familjen Frank var ursprungligen tyska judar som hade flytt till Holland 1933. Sommaren 1942 lämnade de sitt hem i Amsterdam och höll sig under två år gömda på vinden i det hus där fadern hade sitt företag. Under hela tiden i gömstället skrev Anne dagbok.

I början av augusti 1944 avslöjades deras gömställe och hela familjen deporterades till Westerbork. En månad senare sändes de till Auschwitz. I oktober 1944 transporterades Anne och Margot till Bergen-Belsen. Båda blev sjuka i fläcktyfus och dog några veckor innan lägret befriades. Deras mor dog i Auschwitz i januari 1945.

Annes far, Otto Frank, var den enda i familjen som överlevde. Efter kriget lät han publicera sin dotters dagbok. Den är en av världens mest lästa böcker.

Chelmno var ett förintelseläger I Polen, som låg väster om staden Lodz. Det var det första nazityska lägret där massavrättningar utfördes med gas. Bortsett från Einsatzgruppernas aktioner i Sovjetunionen, var det också den första plats där de tyska nazisterna utförde massmord på judar.

Chelmno var främst avsett för att avrätta judarna i Lodz ghetto och i regionerna däromkring. Själva avrättningsplatsen var uppbyggd kring en gammal slottsbyggnad, där också den tyska lägerpersonalen bodde. I ett skogsområde en bit därifrån fanns massgravar och krematorier. Lägret var i drift från december 1941 till mars 1943 och från april 1944 till januari 1945. Totalt mördades omkring 320 000 människor i Chelmno. De allra flesta var judar. Lägret bemannades av en lägerkommendant och tyska SS-män. Det fanns också ett mindre antal judiska tvångsarbetare, som bland annat fick gräva massgravarna.

Chelmno togs i bruk den 8 december 1941. De första offren var polska judar från Lodzområdet och omkring 5 000 romer. I mitten av januari 1942 påbörjades deportationerna från ghettot i Lodz. Vid slutet av året hade omkring 86 000 judar från ghettot mördats i Chelmno. Förutom polska judar var det också judar från Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien och Luxemburg, som tidigare hade deporterats till Lodz ghetto. Därutöver sändes också ett antal icke-judiska polacker, sovjetiska krigsfångar och 88 barn från staden Lidice i Tjeckoslovakien till Chelmno under 1942.

De deporterade anlände med tåg till en järnvägsstation i närheten och transporterades sedan på lastbilar den sista biten till lägret. Vid ankomsten samlades de ihop på slottets gårdsplan. Där fick de veta att de skulle duscha, innan de skulle resa vidare till ett arbetsläger. I grupper om 50-70 personer – män, kvinnor och barn tillsammans – fördes de in i byggnaden. Där fick de klä av sig och lämna ifrån sig sina tillhörigheter. Därefter tvingades de, oftast med slag och sparkar, att gå nedför en ramp som ledde in till ett slutet lastutrymme i en lastbil. När den var fylld låstes dörrarna och lastbilen startades. Med hjälp av en slang leddes avgaserna in i lastutrymmet. Efter ungefär tio minuter hade alla kvävts till döds. Kropparna fördes till det närbelägna skogsområdet, där de kastades i massgravar. Våren 1944 byggdes krematorier och kropparna brändes istället. En stor del av de värdesaker som tillhörde offren, gavs eller såldes till tyskar som var bosatta i området.

I mars 1943 stoppades deportationerna till Chelmno. Då var alla judar i den omgivande regionen utrotade, bortsett från dem som fortfarande fanns kvar i Lodz ghetto. När tyskarna beslutade att likvidera ghettot helt och hållet i april 1944, öppnades Chelmno igen. Från mitten av juni till mitten av juli 1944 gasades över 7 000 judar ihjäl. Därefter avtog transporterna till Chelmno. De flesta av de kvarvarnade judarna i ghettot sändes istället till Auschwitz-Birkenau. Gaskamrarna i Birkenau hade större kapacitet och var effektivare.

När den sovjetiska armén kom allt närmare under hösten 1944, började tyskarna utplåna spåren av massmorden i Chelmno. Massgravarna grävdes upp och kropparna kremerades. Den 17 januari 1945 lämnade tyskarna lägret.

Två av de judiska fångar som togs ut för att gräva gravar i Chelmno, lyckades fly därifrån. I slutet av januari 1942 gav en av dem, Jacob Grojanowski, en detaljerad rapport om Chelmno till den judiska motståndsrörelsen i Warzawaghettot. Rapportern smugglades till London av den polska motståndsrörelsen och blev känd i juni 1942. Efter kriget gav också en tysk nazist som befunnit sig i Chelmno, en detaljerad beskrivning av lägret och vad som hade ägt rum där.

Mellan 1947 och 1950 åtalades två medlemmar av Chelmnos lägerpersonal, Walter Piller och Hermann Gielow. Båda dömdes till döden och avrättades. Mellan 1962 och 1965 åtalades ytterligare tolv medlemmar av en västtysk domstol. Tre av dem dömdes till 13 års fängelse och en till tolv år. De övriga fick endast lindriga straff.

Belzec var ett förintelseläger som låg i Lublindistriktet i sydöstra Polen. De tyska nazisterna började bygga Belzec i november 1941, i syfte att utrota judarna i generalguvernementet Polen. Totalt mördades omkring 600 000 människor i Belzec. Bortsett från några hundra romer, var alla judar.

Belzec bemannades av en lägerkommendant, 20-30 SS-män och över 100 ukrainska vakter. De sistnämnda var ukrainska krigsfångar, som hade anmält sig till frivillig tjänstgöring i lägret. Lägret var indelat i en administrationsdel där fångarna togs emot och en del med tre gaskammare. Under februari 1942 skickades flera grupper av judar till lägret, för att gaskamrarna skulle testas innan de togs i drift. Den 17 mars 1942 började Belzec officiellt att fungera som förintelseläger. Bara under de närmaste veckorna därefter mördades 80 000 judar i lägret. Under maj månad sändes tusentals judar från Krakow till Belzec.

Judarna transporterades till Belzec med godståg. Varje tåg bestod av mellan 40 och 60 vagnar. Resorna tog oftast lång tid, ibland flera dagar. Förhållandena inne i de fullpackade och igenbommade godsvagnarna var odrägliga. Många dog under transporterna.

När ett tåg anlände till Belzec togs 20 vagnar åt gången in i lägret, med omkring 2 000 judar. Vid ankomsten fick judarna veta att de befann sig i ett genomgångsläger, där de skulle duschas och desinfekteras innan de skulle transporteras vidare till ett arbetsläger. Män och kvinnor separerades. De fick klä av sig och lämna ifrån sig sina tillhörigheter. Därefter fördes de in i gaskamrarna. I början tog denna procedur tre-fyra timmar. Men snart drevs tempot upp så det hela genomfördes på 60-90 minuter. Efter avrättningarna slängdes kropparna i massgravar.

I juni 1942 byggdes gaskamrarna ut, så att fler skulle få plats samtidigt. Mellan juli och december 1942 sändes 225 000 judar från Lvovområdet till Belzec, 130 000 från Krakowdistriktet och ytterligare tiotusentals från olika polska områden. I december 1942 stoppades deportationerna till Belzec. Då hade de flesta av judarna i generalguvernementet mördats.

Alla judar dödades inte omedelbart vid ankomsten. En del av de yngre, fysiskt starka männen togs ut som arbetskraft. Totalt arbetade mellan 700 och 1 000 judar i lägret under hela den period det existerade. En grupp av judar rengjorde godsvagnarna efter varje transport och bar bort de människor som inte hade överlevt resan. En annan grupp sorterade offrens ägodelar. En tredje grupp forslade bort kropparna från gaskamrarna och grävde ner dem i massgravarna. Ytterligare en grupp tog bort guldplomber ur de döda offrens tänder. Dessa judiska arbetare behandlades mycket brutalt. Samtliga dödades när de inte längre behövdes som arbetskraft.

Under våren 1943 grävdes gravarna i Belzec upp och kropparna brändes, i syfte att utplåna bevisen för massmördandet. Därefter stängdes lägret. De sista 600 fångarna sändes till förintelselägret Sobibor. Platsen där Belzec hade legat gjordes om till en lantgård.

Sobibor var ett förintelseläger i Polen, i närheten av en by med samma namn. Lägret etablerades våren 1942 och avvecklades i slutet av 1943.

Sobibor bemannades av en kommendant som till sin hjälp hade omkring 30 SS-män och ett hundratal ukrainska lägervakter. De sistnämnda var tidigare krigsfångar. Lägret var uppdelat i en administrationsdel, en mottagningsdel och ett avrättningsområde. Judarna anlände i godståg och fick veta att de hade kommit till ett genomgångsläger, där de skulle få duscha innan de transporterades vidare till ett arbetsläger. De fick klä av sig och lämna ifrån sig sina ägodelar, vartefter de tvingades in i gaskamrarna. Varje gaskammare rymde drygt 150 personer. Kammaren fylldes med koloxid och efter 20-30 minuter var alla döda. Hela proceduren från ankomst till att kropparna hade kremerats tog två-tre timmar. När en transport var avslutad anlände nästa.

Under hösten 1942 upphörde transporterna tillfälligt, på grund av att järnvägen till lägret måste repareras. Tyskarna utnyttjade uppehållet till att bygga fler gaskammare. Totalt mördades omkring 250 000 judar i Sobibor. De kom från Polen, Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien, Frankrike, Holland samt från ghetton i bland annat Vilna och Minsk.

I lägret fanns en grupp på omkring 1 000 judar som användes som arbetskraft. De tvingades förbereda offren inför avrättningarna, ta hand om alla döda kroppar och göra rent i gaskamrarna efter varje avrättning. De servade också lägervakterna som bland annat skomakare, skräddare och kökspersonal. De flesta av de judiska arbetarna fördes till gaskamrarna efter några månader och ersattes av nya.

Flykten från Sobibor

Det gjordes flera flyktförsök från Sobibor. Några få lyckades, men varje gång avrättade lägerledningen många av de kvarvarande fångarna som hämnd.

Sommaren 1943 organiserade den judiske fången Leon Feldhendler en underjordisk grupp, som började förbereda ett uppror och en massflykt. I september anlände en grupp sovjet-judiska krigsfångar till lägret och dess ledare, löjtnant Aleksandr Pechersky, tog över ledningen för motståndsgruppen. Planen var att döda SS-männen, ta deras vapen och med hjälp av dem få ut så många fångar som möjligt ur lägret.

Upproret ägde rum den 14 oktober 1943. Motståndsgruppen dödade 11 SS-män och flera ukrainska vakter. Omkring 300 fångar lyckades ta sig ut ur lägret, men de flesta av dem fångades senare in och dödades. Endast omkring 50 av dem överlevde till krigsslutet. Alla de fångar som inte tog sig ut ur lägret under upproret blev avrättade.

I juli 1943 hade SS-chefen Heinrich Himmler givit order om att Sobibor skulle göras om från förintelseläger till ett koncentrationsläger. Efter fångupproret i oktober ändrades planerna och hela lägret avvecklades och förstördes. Området omvandlades till en lantgård, som överläts till en ukrainsk lägervakt.

Åren 1965-1966 åtalades elva SS-män som tjänstgjort i Sobibor. En av dem dömdes till livstids fängelse, fem dömdes till mellan tre och åtta års fängelse, fyra frikändes och en begick självmord.

Treblinka var ett förintelseläger i Polen, nordöst om Warszawa. Lägret byggdes upp i början av sommaren 1942, som ett led i den nazityska planen att utrota judarna i generalguvernementet.

Totalt mördades över 875 000 människor i Treblinka. Av dessa var omkring 845 000 polska judar, omkring 29 000 judar från bland annat Slovakien, Grekland, Bulgarien och Jugoslavien samt omkring 2 000 romer.

Treblinka låg i ett skogsområde som var skyddat från insyn. Ett särskilt järnvägsspår byggdes fram till lägret. Lägret var uppdelat i tre delar. En del var bostadsområde för lägerpersonalen. Där fanns också särskilda baracker för de judar som användes som tvångsarbetskraft i lägret. En del var mottagningsområde för fångarna och en del var avrättningsplats

 Avrättningsplatsen var särskilt inhägnad och avskild från resten av lägret. Där fanns en tegelbyggnad med tre gaskammare. I en byggnad bredvid fanns en dieselmotor som producerade koloxid. Koloxiden gick genom rör till gaskamrarnas tak, där den släpptes ut genom anordningar som liknade duschar. För att undvika panik och kaos under avrättningarna, skulle offren in i det längsta tro att de skulle duscha. I ena ändan av varje gaskammare fanns en dörr som fångarna leddes in igenom. På den motsatta sidan fanns en annan dörr, där de döda kropparna bars ut. En bit därifrån fanns stora diken där offren grävdes ner. Under augusti-oktober 1942 byggdes avrättningsområdet ut med ytterligare ett antal gaskammare.

I Treblinka fanns också ett ”sjukhus”. Det var en avskild del av lägret, kamoflourerat med en Rödakorsflagga. Dit fördes de fångar som var för svaga för att själva kunna gå till gaskamrarna, under förespegling att de skulle få vård. Inne i ”sjukhuset” väntade beväpnade lägervakter som dödade dem.

Lägret bemannades av en kommendant, 20-30 tyska SS-män och en ukrainsk vaktstyrka på omkring 100 man. De flesta av de ukrainska vakterna var krigsfångar som anmält sig till frivillig tjänstgöring i lägret. Deras uppgift var att förhindra att någon rymde och att avvärja alla försök till motstånd från fångarna. Det fanns också en tvångsarbetsstyrka på mellan 700 och 1 000 judar i lägret. De rengjorde godsvagnarna efter varje transport, förberedde avrättningarna, sorterade offrens ägodelar samt utförde underhållsarbeten i lägret. De bar också ut kropparna från gaskamrarna, plockade bort guldplomber från deras tänder och begravde dem. En del judar fick också serva lägerpersonalen som skomakare och skräddare. Omkring 50 judiska kvinnor arbetade i lägrets kök och tvätteri. De flesta av de judiska arbetarna dödades efter en kortare tid och ersattes av nya.

Treblinka var färdigbyggt den 22 juli 1942. Dagen efter anlände den första transporten med judar, från Warzawa ghetto. Bara under de första månaderna därefter mördades omkring 365 000 judar i Treblinka. Massmördandet i lägret pågick fram till april 1943. Därefter anlände bara ett fåtal transporter.

Avrättningsprocessen i Treblinka byggde på erfarenheter från de tidigare upprättade förintelselägren Belzec och Sobibor. När ett tåg anlände med 6 000-7 000 judar ombord, kopplades 20 vagnar åt gången loss och togs in i lägret. Fångarna beordrades ut ur vagnarna och fick veta att de hade kommit till ett genomgångsläger, där de skulle duschas och desinfekteras innan vidare transport till olika arbetsläger. Män och kvinnor separerades, barn fick följa med sina mödrar. De fördes in i baracker där de fick klä av sig och lämna ifrån sig sina ägodelar. Kvinnorna fick håret avklippt. Därefter fördes de ut på en stig genom skogen till avrättningsområdet, där de tvingades in i gaskamrarna.

Många judar försökte fly från tågen under transporterna till lägret. De allra flesta misslyckades. De sköts av de medföljande SS-vakterna eller överlämnades till polisen av lokala invånare som hittade dem. Andra försökte fly från själva lägret, men också de flesta av dem infångades och avrättades.

I mars 1943 kom order till Treblinka att alla bevis på massmorden i lägret skulle utplånas. De judiska tvångsarbetarna fick gräva upp massgravarna och bränna liken. I april 1943 bildades en motståndsgrupp bland tvångsarbetarna. Deras plan var att fångarna skulle stjäla vapen från lägervakternas förråd, för att kunna fly och ansluta sig till den polska motståndsrörelsen. Planen sattes i verket den 2 augusti, men misslyckades. Av de omkring 750 fångar som försökte fly, undkom bara sjuttio. De övriga avrättades.

I juli 1943 stängdes Treblinka. Platsen där lägret hade legat förvandlades till en lantgård, som gavs till en ukrainsk familj.

1964-1965 åtalades tio personer som hade tillhört lägerpersonalen I Treblinka. Fyra av de åtalade dömdes till livstids fängelse, fem dömdes till fängelsestraff på mellan tre och tolv år och en blev frikänd. 1970 åtalades Franz Stangl, som hade varit kommendant i Treblinka. Han hade lyckats fly vid krigsslutet och levde i Brasilien, men utlämnades till Tyskland när han hittades. Han dömdes till livstids fängelse.

Auschwitz-Birkenau var ett kombinerat koncentrations- och förintelseläger, som bestod av tre stora lägerkomplex samt ett fyrtiotal satellitläger. Det var det största och mest brutala nazityska lägret. Totalt deporterades omkring 1,3 miljoner människor till Auschwitz-Birkenau, varav 1,1 miljoner var judar. Omkring en miljon av judarna dog i lägret. De flesta av dem mördades i gaskamrarna. Därutöver miste också omkring 75 000 polacker, 21 000 romer, 15 000 sovjetiska krigsfångar och 15 000 fångar av andra nationaliteter livet i Auschwitz-Birkenau.

Auschwitz I

I början av 1940 gav SS-chefen Heinrich Himmler order om att ett koncentrationsläger skulle upprättas vid staden Oswiecim (Auschwitz) i det ockuperade Polen. Lägret, som senare kom att kallas Auschwitz I eller huvudlägret, öppnades den 20 maj 1940. Till en början var de flesta fångarna polska politiska motståndare, men snart sändes fångar från många europeiska länder och Sovjetunionen dit. I slutet av 1941 inrättades en gaskammare, som främst användes för experiment på mindre grupper av fångar. Här gjordes de första försöken att gasa ihjäl människor med Zyklon-B. Offren var sovjetiska krigsfångar.

Auschwitz II - Birkenau

I oktober 1941 upprättades ytterligare ett lägerområde, tre kilometer från huvudlägret. Det fick namnet Auschwitz II eller Birkenau, uppkallat efter den polska byn Brzezinka (Birkenau på tyska) där det byggdes. Birkenau fungerade som förintelseläger, med fyra större gaskammare och krematorier. Birkenau byggdes hela tiden ut och blev det största lägerområdet, med över 250 baracker och byggnader. Auschwitz I och II drevs av SS, med Rudolf Höss som kommendant. Den största andelen av fångarna var judar, som kom från alla de tyskkontrollerade länderna. I början av 1943 inrättades en särskild lägerdel för romer. Dit deporterades omkring 23 000 romer.

Auschwitz III - Monowitz

Det tredje lägerområdet var ett arbetsläger som låg i Monowitz, omkring en halvmil från huvudlägret. Det kallades Monowitz eller Auschwitz III. Under 1941 byggde den tyska kemikoncernen I.G. Farben (Interessen Gemeinschaft Farbenindustri Aktiengesellschaft) ett industrikomplex i Auschwitz, för att tillverka syntetisk olja och syntetiskt gummi till den tyska krigsmakten. SS-ledningen i Auschwitz hyrde ut koncentrationslägerfångar till koncernen, som använde dem som slavarbetskraft i fabrikerna. Sommaren 1942 byggde I.G. Farben ett eget bostadsläger för arbetarna, i anslutning till fabriksområdet i Monowitz. Både fabrikerna och bostadslägret drevs i privatägd regi av I.G. Farben, men vakthållningen överläts till SS. Det fungerade som ett vanligt koncentrationsläger, med samma brutalitet och dåliga förhållanden. Dessutom var arbetet extremt hårt. Många fångar dog efter en kort tid i Monowitz.

Förintelse

Från och med 1942 blev Auschwitz-Birkenau centrum för utrotningen av Europas judar. Under 1942 deporterades omkring 200 000 judar till lägret, under 1943 omkring 270 000 och under 1944 över 600 000. Vissa perioder anlände godståg fullastade med judar så gott som dagligen. Ibland kom flera tåg per dag. Mer än 80 procent av alla judar som kom till Auschwitz-Birkenau blev aldrig inregistrerade i lägret, utan fördes direkt till gaskamrarna.

Vid ankomsten till lägret fick fångarna genomgå en selektion, där de antingen valdes ut som slavarbetare eller sändes till gaskamrarna. De som inte bedömdes att kunna arbeta fördes till den del av lägret där gaskamrarna och krematorierna låg. De fick klä av sig och lämna ifrån sig sina ägodelar, under förevändning att de skulle duscha. Därefter fördes de in i gaskamrarna. När dörrarna hade slagit igen släcktes ljuset och behållare med giftgasen zyklon-B tömdes ner genom öppningar i taket. Efter varje avrättning fick en särskild arbetsgrupp med fångar, det så kallade Sonderkommando, bära ut de döda kropparna och bränna dem i krematorierna.

Slavarbete

De fångar som valdes ut som arbetskraft registrerades in i lägret. De fick håret avrakat, fick ta på sig fångkläder och fick sina fångnummer intatuerade på vänster arm. De fick först sitta i karantän några veckor innan de förlyttades till vanliga bostadsbaracker och fick börja arbeta. Det dagliga livet i lägret var en ständig kamp för att överleva. De dåliga förhållandena, svälten, det tunga arbetet och den fysiska och psykiskta terrorn, gjorde att många dog efter bara några månader. Med jämna mellanrum genomfördes också selektioner bland fångarna, under vilka utmärglade och svaga sorterades bort och sändes till gaskamrarna. Fångar som blev sjuka eller skadade blev inlagda på ett sjukhus i lägret. Kunde de inte återgå till arbetet efter en-två veckor, skickades de till gaskamrarna.

Medicinska experiment på fångarna

I början av 1943 blev SS-läkaren Joseph Mengele chefsläkare i Auschwitz-Birkenau. Mengele valde ut fångar, framför allt judar och romer, som han utförde fruktansvärda “medicinska” experiment på. De injicerades med olika smittoämnen och gifter, steriliserades på de mest makabra sätt, fick kroppsdelar amputerade, ögonen bortfrätta med syra och mycket, mycket mer.

En stor del av Mengeles offer var barn. Han var särskilt intresserad av att expremintera med tvillingar i yngre åldrar. De flesta av Mengeles offer dog under experimenten eller avrättades efteråt.

27 januari 1945

I oktober 1944 gjorde några medlemmar i Sonderkommando uppror. De lyckades döda några SS-män och förstöra en av gaskamrarna, med hjälp av insmugglade sprängämnen. Alla upprorsmännen dödades. I slutet av 1944 förstörde tyskarna själva de övriga gaskamrarna och krematiorierna, för att undanröja bevisen på massmorden.

När den sovjetiska armén närmades sig i mitten av januari 1945, evakuerades hela lägerkomplexet. Fångarna tvingades ut på dödsmarscher till olika koncentrationsläger i Tyskland. Tiotusentals dog under vägen. Omkring 7 500 fångar, som var för sjuka och svaga för att gå, lämnades kvar i lägret. Auschwitz-Birkenau befriades av sovjetiska trupper den 27 januari 1945.

Av de omkring 7 000 SS-medlemmar som arbetade i Auschwitz-Birkenau under olika perioder, åtalades omkring 700 efter kriget. Rudolf Höss undkom vid krigsslutet, men hittades i början av 1946. En domstol i Warzawa dömde honom till döden och han hängdes i Auschwitz den 16 april 1947. Joseph Mengele lyckades fly till Sydamerika, där han levde under falsk identitet. Han drunknade under en simtur 1979, 68 år gammal.

Majdanek var ursprungligen ett koncentrationsläger, som upprättades utanför staden Lublin i det tyskockuperade Polen. Från början hade tyskarna planer på att göra Majdanek till ett jättestort slavarbetsläger. Det skulle byggas baracker för 250 000 fångar och stora rustningsindustrier runtomkring, där fångarna skulle arbeta. Dessa planer blev aldrig verklighet. Lägret blev bara en femtedel så stort som det var tänkt, med några mindre gaskammare och plats för omkring 50 000 fångar samtidigt.

I oktober 1941 sändes 2 000 sovjetiska krigsfångar till Majdanek och i december samma år 2 000 judiska män. De skulle bygga upp lägret och fick under tiden bo utomhus. Många av dem dog av kölden.

Fångarna som skickades till Majdanek kom från många olika grupper och från hela det tyskkontrollerade Europa. Totalt fanns fångar med över 50 olika nationaliteter representerade i lägret. En stor del av dem var judar. Vid årsskiftet 1941/1942 skickades den judiska befolkningen i Lublinområdet till Majdanek. Våren 1942 anlände omkring 7 000 slovakiska judar till lägret. I april 1943 kom tiotusentals judar från Warzawaghettot. Därutöver sändes också grupper av judar från de flesta tyskockuperade länderna till Majdanek.

Dödssiffran i Majdanek var mycket hög. En stor del av fångarna dog av sjukdomar, svält och utmattning. Många misshandlades till döds av SS-vakterna. Tiotusentals fångar sköts också till döds i organiserade massavrättningar, däribland många judar och sovjetiska krigsfångar.

Majdanek kom i praktiken att fungera både som koncentrationsläger och förintelseläger. De flesta som avrättades i lägrets gaskammare var judar. När transporter med judiska fångar anlände genomfördes selektioner och de som inte kunde arbeta sorterades ut för att avrättas. Men gaskamrarna i Majdanek var förhållandevis små och hade inte kapacitet för några massavrättningar. En del av de icke-arbetsföra fångarna transporterades därför vidare till andra förintelseläger.

Det finns inga säkra uppgifter om det totala antalet fångar som passerade Majdanek, men det rörde sig om flera hundratusen, möjligen upp till en halv miljon. Det finns heller inga säkra uppgifter om hur många som dog där. De uppskattningar som har gjorts av olika historiker, varierar mellan 100 000 till över 350 000. Uppgifter om antalet judar som dog i lägret varierar mellan 60 000 och 120 000.

När den sovjetiska armén närmade sig under våren 1944, började tyskarna att likvidera Majdanek. Fångarna förflyttades till Auschwitz-Birkenau och andra läger. Tyskarna brände all dokumentation, men hann bara utplåna en del av byggnaderna.

Majdanek befriades av sovjetiska trupper den 24 juli 1944. Då fanns bara några hundra fångar kvar i lägret. Direkt efter befrielsen tillsattes en polsk-sovjetisk kommission, för att utreda de brott som nazisterna hade begått i Majdanek. Redan i november 1944 bestämde kommissionen att lägret skulle bevaras som ett statligt monument över nazismens offer.

Av Majdaneks lägerpersonal på omkring 1 300 personer, var det bara drygt 100 som åtalades efter krigsslutet. Ett fåtal av dem dömdes till döden. De övriga fick fängelsestraff

Den 22 januari 1944 upprättade USA:s president, Franklin D. Roosevelt, krigsflyktingstyrelsen War Refugee Board (WRB). Dess uppgift var att rädda judar och andra utsatta grupper i de tyskockuperade länderna. WRB samarbetade med motståndsgrupper i de ockuperade länderna, judiska organisationer och neutrala staters diplomater.

Under 1944 genomförde WRB flera räddningsaktioner, bland annat i Baltstaterna. Flertalet av aktionerna hade Stockholm som bas. Den mest omtalade räddningsaktionen i WRB:s regi är Raoul Wallenbergs och den svenska beskickningen i Budapests arbete för att rädda ungerska judar.

Den 7 april 1944 lyckades två slovakiska judar fly från Auschwitz-Birkenau. De tog sig till Slovakien och kontaktade en judisk motståndsorganisation. De gav en detaljerad berättelse om hur de tyska nazisterna massmördade judar i specialbyggda gaskammare.

Deras nedskrivna vittnesmål, det så kallade Auschwitz-protokollet, smugglades ut till Västeuropa. I mitten av juni fick de brittiska och amerikanska myndigheterna tillgång till protokollet. Delar av det lästes också upp i den brittiska radion.

I Tyskland, efter nazisternas makttillträde 1933, blev stämningen ännu hårdare mot landets romska befolkning. Liksom judar blev romer klassade som ett främmande raselement och därmed ett hot mot nazisternas vision för ett enhetligt, ”rent” och ”sunt” tyskt folk. De nya raslagarna, ”Nürnberglagarna”, drabbade också romer och bidrog till att många bofasta romer marginaliserades i samhället. Statens kampanjer mot ”lösdrivare”, ”asociala” och ”arbetsskygga” ledde till att de romer som upprätthöll en mera traditionell, nomadiserande livsstil kunde arresteras och tvångsförflyttas till ”boplatser”, som egentligen var en slags koncentrationsläger.

Rasforskare från den tyska kriminalpolisen gjorde en stor undersökning av Tysklands romer. Deras slutsats var att personer med blandat romskt-tyskt påbrå, så kallade Zigeunermischlinge, var ”av naturen socialt mindervärdiga” det vill säga oftast ”kriminella, arbetslösa, oförmögna attförsörja sina stora barnaskaror”. Därför ägnade sig tyska polisen ochSS åt att bekämpa alla ”blandzigenare”. Däremot ansåg rasforskarna att äkta ”renrasiga” romer skulle utgöra rester av en utomeuropeisk ”arisk” stam, ursprungligen från Indien. Rasforskarna trodde att det fanns ett fåtal romska släkter som genom sitt strikta upprätthållande av gamla seder begränsade sina kontakter med icke-romer och därför borde bevaras som levande rasbiologiska exemplar. Denna bedömning av de ”renrasiga” romernas värde var tvärtemot den som gällde för judar, där människor med blandat judiskt-tyskt påbrå i vissa fall kunde undvikarepressalier medan ”fullblodsjudar” klassades som de allra farligaste. Å andra sidan klassade tyskarna de allra flesta romska grupper i Europa som just ”blandzigenare” vilket betydde att de drabbades hårt av nazisternas politik.

Efter andra världskrigets utbrott utvecklades nazisternas politik mot romer i rask takt från diskriminering, marginalisering och trakassering till ett folkmord. Personer med romskt påbrå avskedades från den tyska krigsmakten och arresterades. I ockuperade länder följde utvecklingen ungefär samma mönster som för judarna. I polska Lódź stängdes till exempel romerna in i ghettot tillsammans med judarna och i det ockuperade Sovjet dödade SS mordkommandon romer i massavrättningar tillsammans med judar, kommunister och andra påstådda säkerhetsrisker. I Baltikum och Krim beordrade de tyska myndigheterna mord på kringresande romer, som anklagades för att spionera för fienden eller sprida sjukdomar. I många fall drabbade dessa order även bofasta, icke-traditionella romer.

I Tyskland och andra ockuperade länder i väst, till exempel Frankrike eller Nederländerna, mördades romerna oftast inte på plats. Istället arbetade tyska SS systematiskt, från och med slutet av 1942, för att flytta de flesta kvarlevande romerna till de tyska koncentrations- eller utrotningsläger. Ett undantag var Norge, där fanns det planer på att förinta de norska resande i inhemska koncentrationsläger men det hann inte fullföljas innan befrielsen 1945.

I dödslägret Auschwitz upprättade lägerförvaltningen en särskild ”zigenaravdelning”. Som mest hölls där cirka 20 000 romska fångar från nästan hela Europa. Den ökända SS-läkaren, doktor Josef Mengele, utförde hemska experiment på romer. Både vuxna och barn drabbades.

 Natten mellan den 2 och 3 augusti l944, den så kallade Zigenarnatten, likviderades alla fångarna på ”zigenaravdelningen”.

I länder där regimen var allierad med eller stödd av Nazityskland genomfördes liknande antiromska åtgärder. Ett av de mest brutala var Ustašas mordkommandon i det fascistiska Kroatien. En del romer från Kroatien skickades också till koncentrationsläger i Italien. I Ungernskickades romer till samlingsläger, ibland för vidaresändning till tyska läger. Den rumänska regeringen tvångsförflyttade tiotusentals romer till det ockuperade området Transnistrien, nuvarande Moldavien ochUkraina, där många svalt ihjäl under fruktansvärda förhållanden. BlandTysklands allierade var det endast Finland som inte systematiskt trappade upp sina förföljelser av romer under kriget, även om befintliga lagar kunde tillämpas på ett hårdare sätt.

Det finns ingen exakt statistik över hur många europeiska romer som miste livet under andra världskriget. Detta beror på bristande källmaterial och avsaknaden av pålitliga siffror för hur stor Europas romska befolkning var före kriget. Uppskattningarna varierar därför kraftigt. Historiker, som bygger sina slutsatser på förövarnas fragmentariskt bevarade dokumentation, beräknar antalet offer till 100 000–200 000 av en förkrigspopulation på cirka 1 miljon. Andra forskare tar hänsyn till källor som till exempel muntliga berättelser och hävdar då att folkmordet krävde mellan 1 och 1,5 miljoner romska offer. Nationalencyklopedin (2010) uppger 2 miljoner som ett möjligt antal medan bland annat den norske forskaren Jahn Otto Johansen anser att omkring 500 000 offer är mest troligt, det vill säga ungefär hälften av Europas romska befolkning.

Romerna var dock inte bara passiva offer. I länder som till exempel Italien eller Bulgarien finns det fall därromer deltog aktivt i motståndsrörelsen. Till och med i Auschwitz förekom det flyktförsök och andra uttryck för romskt motstånd mot förtrycket.

Efter 1945 föll det ideologiskt betingade förtrycket. Och massmordet på romer som begicks av nazisterna och deras likasinnade runtom i Europa, både före och under andra världskriget, glömdes snabbt bort avmajoritetsbefolkningen i de flesta länder. Trots detta har dessa tragiska händelser intagit en central plats i den romska identiteten. Sången ”Dźelem, dźelem” (Jag harvandrat), som antogs som romernas nationalsång vid den första Romska världskongressen1971, refererar uttryckligen till mordkommandon i exempelvis kroatiska Ustaša och tyska SS:

Vi man sas ek bari familija,
Murdadas la e Kali legija
Jag hade en stor släkt
Men de mördades av den Svarta legionen.
 

Trots att Förintelsen senare fick ett stort genomslag i européernas kollektiva medvetande, glömdes brotten som begicks mot romer bort. Kanske beror det på att romerna under lång period efter kriget ansågs vara en problemgrupp i många samhällen. Sedan 1980-talet har dock nazismens romska offer allt synligare hedrats på Förintelsemuseer, vid minneshögtider, och med egna monument. Påminnelsen om ”Zigenarenatten” i Auschwitz 1944 har börjat bli en viktig minneshögtid för romer i olika länder.

För några decennier sedan började även historiker och romska aktivisteruppmärksammafrågan om romernas öde under nazitiden. Då sattes det också i gång en komplex och emotionellt laddad diskussion om vad man kallar detta brottmot romer och mänskligheten. Vissa har förespråkat att detta ska kallas ”Romernas förintelse”, eller till och med inrymmas under en utvidgad definition av ”Förintelsen” som omfattar alla nazismens olika offer. Andra är emot dettaövertagande av termen Förintelsen från judarna. De föreslår att man hittar ett ord på romani somett egennamn, precis som hebreiska Shoah för den judiska Förintelsen eller Meds Yeghernsom en benämning för turkarnas folkmord på armenierna 1915. Men även här går åsikternaisär. Vanligast i litteraturen är termen Porrajmos– ävenstavat Porajmos eller Pořajmos– som har föreslagits av forskaren och aktivisten Ian Hancock. Lingvisten Michel Courtiadeföredrar däremot nybildningen Sa-mudaripen, som även har vunnit anhängare bland vissaromska grupper. Andra, mera bildliga förslag är Kali traś och Bibaxtale berśa. För en person som inte är insatt i debatten, och de olika varianterna av romani, är betydelsen av de olika namnalternativen svårgripbara. Därför är det bästa alternativet för en icke-rom att för närvarande kalla dettastora brott för vad det egentligen är: folkmordet på romerna.