I Tyskland, efter nazisternas makttillträde 1933, blev stämningen ännu hårdare mot landets romska befolkning. Liksom judar blev romer klassade som ett främmande raselement och därmed ett hot mot nazisternas vision för ett enhetligt, ”rent” och ”sunt” tyskt folk. De nya raslagarna, ”Nürnberglagarna”, drabbade också romer och bidrog till att många bofasta romer marginaliserades i samhället. Statens kampanjer mot ”lösdrivare”, ”asociala” och ”arbetsskygga” ledde till att de romer som upprätthöll en mera traditionell, nomadiserande livsstil kunde arresteras och tvångsförflyttas till ”boplatser”, som egentligen var en slags koncentrationsläger.

Rasforskare från den tyska kriminalpolisen gjorde en stor undersökning av Tysklands romer. Deras slutsats var att personer med blandat romskt-tyskt påbrå, så kallade Zigeunermischlinge, var ”av naturen socialt mindervärdiga” det vill säga oftast ”kriminella, arbetslösa, oförmögna attförsörja sina stora barnaskaror”. Därför ägnade sig tyska polisen ochSS åt att bekämpa alla ”blandzigenare”. Däremot ansåg rasforskarna att äkta ”renrasiga” romer skulle utgöra rester av en utomeuropeisk ”arisk” stam, ursprungligen från Indien. Rasforskarna trodde att det fanns ett fåtal romska släkter som genom sitt strikta upprätthållande av gamla seder begränsade sina kontakter med icke-romer och därför borde bevaras som levande rasbiologiska exemplar. Denna bedömning av de ”renrasiga” romernas värde var tvärtemot den som gällde för judar, där människor med blandat judiskt-tyskt påbrå i vissa fall kunde undvikarepressalier medan ”fullblodsjudar” klassades som de allra farligaste. Å andra sidan klassade tyskarna de allra flesta romska grupper i Europa som just ”blandzigenare” vilket betydde att de drabbades hårt av nazisternas politik.

Efter andra världskrigets utbrott utvecklades nazisternas politik mot romer i rask takt från diskriminering, marginalisering och trakassering till ett folkmord. Personer med romskt påbrå avskedades från den tyska krigsmakten och arresterades. I ockuperade länder följde utvecklingen ungefär samma mönster som för judarna. I polska Lódź stängdes till exempel romerna in i ghettot tillsammans med judarna och i det ockuperade Sovjet dödade SS mordkommandon romer i massavrättningar tillsammans med judar, kommunister och andra påstådda säkerhetsrisker. I Baltikum och Krim beordrade de tyska myndigheterna mord på kringresande romer, som anklagades för att spionera för fienden eller sprida sjukdomar. I många fall drabbade dessa order även bofasta, icke-traditionella romer.

I Tyskland och andra ockuperade länder i väst, till exempel Frankrike eller Nederländerna, mördades romerna oftast inte på plats. Istället arbetade tyska SS systematiskt, från och med slutet av 1942, för att flytta de flesta kvarlevande romerna till de tyska koncentrations- eller utrotningsläger. Ett undantag var Norge, där fanns det planer på att förinta de norska resande i inhemska koncentrationsläger men det hann inte fullföljas innan befrielsen 1945.

I dödslägret Auschwitz upprättade lägerförvaltningen en särskild ”zigenaravdelning”. Som mest hölls där cirka 20 000 romska fångar från nästan hela Europa. Den ökända SS-läkaren, doktor Josef Mengele, utförde hemska experiment på romer. Både vuxna och barn drabbades.

 Natten mellan den 2 och 3 augusti l944, den så kallade Zigenarnatten, likviderades alla fångarna på ”zigenaravdelningen”.

I länder där regimen var allierad med eller stödd av Nazityskland genomfördes liknande antiromska åtgärder. Ett av de mest brutala var Ustašas mordkommandon i det fascistiska Kroatien. En del romer från Kroatien skickades också till koncentrationsläger i Italien. I Ungernskickades romer till samlingsläger, ibland för vidaresändning till tyska läger. Den rumänska regeringen tvångsförflyttade tiotusentals romer till det ockuperade området Transnistrien, nuvarande Moldavien ochUkraina, där många svalt ihjäl under fruktansvärda förhållanden. BlandTysklands allierade var det endast Finland som inte systematiskt trappade upp sina förföljelser av romer under kriget, även om befintliga lagar kunde tillämpas på ett hårdare sätt.

Det finns ingen exakt statistik över hur många europeiska romer som miste livet under andra världskriget. Detta beror på bristande källmaterial och avsaknaden av pålitliga siffror för hur stor Europas romska befolkning var före kriget. Uppskattningarna varierar därför kraftigt. Historiker, som bygger sina slutsatser på förövarnas fragmentariskt bevarade dokumentation, beräknar antalet offer till 100 000–200 000 av en förkrigspopulation på cirka 1 miljon. Andra forskare tar hänsyn till källor som till exempel muntliga berättelser och hävdar då att folkmordet krävde mellan 1 och 1,5 miljoner romska offer. Nationalencyklopedin (2010) uppger 2 miljoner som ett möjligt antal medan bland annat den norske forskaren Jahn Otto Johansen anser att omkring 500 000 offer är mest troligt, det vill säga ungefär hälften av Europas romska befolkning.

Romerna var dock inte bara passiva offer. I länder som till exempel Italien eller Bulgarien finns det fall därromer deltog aktivt i motståndsrörelsen. Till och med i Auschwitz förekom det flyktförsök och andra uttryck för romskt motstånd mot förtrycket.

Efter 1945 föll det ideologiskt betingade förtrycket. Och massmordet på romer som begicks av nazisterna och deras likasinnade runtom i Europa, både före och under andra världskriget, glömdes snabbt bort avmajoritetsbefolkningen i de flesta länder. Trots detta har dessa tragiska händelser intagit en central plats i den romska identiteten. Sången ”Dźelem, dźelem” (Jag harvandrat), som antogs som romernas nationalsång vid den första Romska världskongressen1971, refererar uttryckligen till mordkommandon i exempelvis kroatiska Ustaša och tyska SS:

Vi man sas ek bari familija,
Murdadas la e Kali legija
Jag hade en stor släkt
Men de mördades av den Svarta legionen.
 

Trots att Förintelsen senare fick ett stort genomslag i européernas kollektiva medvetande, glömdes brotten som begicks mot romer bort. Kanske beror det på att romerna under lång period efter kriget ansågs vara en problemgrupp i många samhällen. Sedan 1980-talet har dock nazismens romska offer allt synligare hedrats på Förintelsemuseer, vid minneshögtider, och med egna monument. Påminnelsen om ”Zigenarenatten” i Auschwitz 1944 har börjat bli en viktig minneshögtid för romer i olika länder.

För några decennier sedan började även historiker och romska aktivisteruppmärksammafrågan om romernas öde under nazitiden. Då sattes det också i gång en komplex och emotionellt laddad diskussion om vad man kallar detta brottmot romer och mänskligheten. Vissa har förespråkat att detta ska kallas ”Romernas förintelse”, eller till och med inrymmas under en utvidgad definition av ”Förintelsen” som omfattar alla nazismens olika offer. Andra är emot dettaövertagande av termen Förintelsen från judarna. De föreslår att man hittar ett ord på romani somett egennamn, precis som hebreiska Shoah för den judiska Förintelsen eller Meds Yeghernsom en benämning för turkarnas folkmord på armenierna 1915. Men även här går åsikternaisär. Vanligast i litteraturen är termen Porrajmos– ävenstavat Porajmos eller Pořajmos– som har föreslagits av forskaren och aktivisten Ian Hancock. Lingvisten Michel Courtiadeföredrar däremot nybildningen Sa-mudaripen, som även har vunnit anhängare bland vissaromska grupper. Andra, mera bildliga förslag är Kali traś och Bibaxtale berśa. För en person som inte är insatt i debatten, och de olika varianterna av romani, är betydelsen av de olika namnalternativen svårgripbara. Därför är det bästa alternativet för en icke-rom att för närvarande kalla dettastora brott för vad det egentligen är: folkmordet på romerna.